TIDsFAKTOREKONOMI

– EN RÄNTEFRI, INFLATIONSFRI OCH EKOLOGISKT ANPASSAD EKONOMI

av Erik J. (uppsats från början av 1990-talet)

Vi som har tappat tron på det resursslukande samhället söker alternativ. Vi talar om kretsloppssamhällen, om ekologiska byar etc. Varje insiktsfull människa inser att våra konsumtionsmönster och produktionsprocesser måste förändras. Ändå verkar det bara fortsätta i gamla spår och jag tror människor upplever det som om ”ekonomin styr”. Den rådande ekonomiska diskursen bestämmer argumenten. En ”miljövän” som accepterar sådana premisser har förmodligen redan förlorat.

1800-talets ekonomiska vetenskap hämtade sina modeller från dåtidens fysik (rationell mekanik) samtidigt som fysikerna själva övergav dessa modeller av verkligheten. Det är den historiska orsak som gör att dagens ekonomer inte förmår handskas med sådana fundamentala naturlagar som termodynamikens: naturens irreversibla processer kan inte begripas i ekonomernas reversibla modeller. Vidare har utvecklingen av i tur och ordning kvantfysiken, ekologin och kaosforskningen under 1900-talet underminerat det paradigm som ekonomernas tänkande vilar på. Det unika för vår tid är att för första gången i historien har ”miljövännen” de starka och legitimerande naturvetenskapliga argumenten.

Det började 1962 då Rachel Carson hade fakta och siffror – dessa teknokraternas egendom – om biocidernas negativa konsekvenser för miljön. Dåtidens ”experter” försäkrade att Carson överdrev- ett decennium senare var DDT förbjudet i de flesta västländer.

Sedan 300 år tillbaka är det naturvetenskapen som ger oss världsbilder och det är mot dessa bilder som våra modellers sanningsvärde avgörs. Mot bakgrund av detta är miljövännens argument ”sannare” än den naiva framstegsoptimistens (ekonomens). Att förändra ekonomernas världsbild är viktigt eftersom politikarna idag mer än någonsin lutar sig mot den ”verklighet” som ekonomerna beskriver. Våra politiker verkar tro att ekonomi är en vetenskap vars modeller kan testas och ge förutsägbara resultat. Men människan beter sig inte som rationell materia. Ekonomerna lever kvar i en 1800-tals föreställning om att man kan härleda verkligheten ur abstrakta begreppssystem. 

Men nu kan vi tack vare naturvetenskapens framsteg härleda begreppssystemen ur en vetenskaplig ”verklighet” som överensstämmer med hur vi faktiskt upplever världen. Dessa nya modeller kommer dock på en rad punkter motsäga fundamentala grundvalar i vårt 1800-tals samhälle. Att få ekonomerna att inse att deras modeller inte längre är giltiga har därför långtgående politiska konsekvenser.

Idag talar ekonomer om prissättning av miljön. Detta bygger på en föreställning om att priser är fysiska krafter (styrmedel) som genom marknadens mekanismer skapar jämvikt. Ekonomerna försöker på detta sätt förstå en ny erfarenhet (naturen) genom gamla modeller. Man ritar så att säga epicykler i stället för att förkasta systemet som helhet.

Men lika lite som planekonomierna lät sig syras låter sig ekosystemen styras. Liksom Ptolemaios kosmologiska system övergavs, då de inte kunde integrerar Galileis nya fakta, tror jag att ekonomerna är tvungna att överge sin förenklade modellvärld när de inser orsakssammanhangen. De senaste tre decenniernas medvetandeförändringar gör mig optimistisk. 

Allt fler människor inser att vi inte kan slösa med Jordens resurser och betala för oss med papperslappar. Den situation vi befinner oss i nu är historiskt unik.

För att en samhällsförändring ska komma till stånd måste vi byta ekonomiskt system. Jag tror att det rådande systemets fel ligger i penningsystemet. Penningsystemet kan ses som samhällsekonomins motor. Tyvärr är motorn felkonstruerad, den rusar och fungerar med en verkningsgrad på bara tio procent.

Detta systemfel beror djupast sett på att ekonomin saknar värdebas.

Pengar uppfanns med syftet att underlätta utbyten av varor och tjänster. Med vårt nuvarande ekonomiska system luras vi dock att tro att det är pengarna i sig som vi ska eftersträva. Från att ha tjänat människan som hjälpmedel för att underlätta utbyta av varor och tjänster tvingas vi – och naturen med oss – att tjäna den värdelösa penningens tillväxt.

Genom historien har många tänkare insett det felaktiga i systemet. Enskilda fysiker har åtminstone sedan 1920-talet (F. Soddy) insett behovet av ett reformerat penningsystem. Men ekonomisk utveckling är en social process och lösningen måste därför vara en social konstruktion.

Detta insåg en ekonom redan i slutet av 1800-talet och hans insikter fick ett visst inflytande under 30-talskrisen, men de glömdes snart bort. (red. Silvio Gesell)

1969 formulerades en annan social konstruktion – ett skattesystem med tiden som värdebas. Skattesystemet gör pengarna till symboler för utbyten och ger ekonomin en fast värdebas – en bas som ekonomin hittills saknat (därav inflationen). Ekonomin får därmed en grund i naturlagarna. Detta ekonomiska system kallas Tidfaktorekonomi och är den enkla geniala lösning som GAIA väntar på.

NATIONALEKONOMI – EN KONSUMTIONSIDEOLOGI
Den ekonomiska vetenskapen är en samhällsvetenskap och som sådan är den styrd av samhälleliga värderingar. Några ekonomiska lagar existerar inte, bara ekonomiska samband. Dagens helt dominerande ekonomiska skola, den neoklassiska, har sina rötter i 1800-talets positivism och är således genomsyrad av den tidens värderingar. Man antar till exempel att människan kan skapa på den fysiska nivån (förädla naturen), att naturen ska betvingas, att  konkurrens skapar den bästa fördelningen av välståndet, att pengar är en resurs och att priset är räntan; att människans behov är omättliga och resurserna knappa och att vi därför måste konkurrera med varandra.

Av stor betydelse för denna uppsats är det faktum att ekonomins drivkraft – efterfrågan – är härledd ur en utilitaristisk-hedonistisk psykologi. Denna psykologisk grundpremiss var synen på människan som en maskin som antogs fungera bättre ju mer bränsle den fick; i utilitaristernas fall var bränslet lycka. Lycka var detsamma som välstånd och någon övre gräns existerade inte. En av de viktigaste 1800-talsutilitaristerna Jeremy Bentham, ansåg att denna lycka var mätbar. Enligt Philip Mirowski tänkte han sig att lyckan var mätbar på ungefär samma sätt som pulsen mäter sinnesrörelser, men övergav den tanken till förmån för pengar. Pulsen hade begränsat lyckotillväxten, eftersom den var kopplad till människans biologi. Men med pengar som måttenhet blev lyckotillväxten potentiellt oändlig.

Idag vet vi att puls-lycka-pengar bara korrelerar under korta ögonblick, som efter ett telefonsamtal från Tipstjänst. På lång sikt är lyckan ganska konstant. Vi blir knappast lyckligare av mer pengar. Vår biologi begränsar oss. Vi är biologiska varelser, inte maskiner och som biologiska varelser har vi medfödda behov som saknar bytesvärden. Största möjliga lycka blev nyttomaximeringen som blev vinstmaximeringen – och detta har skapat en människofientlig ekonomi.

En konsumtionsideologi leder antingen till ett kommunistiskt tröstätande – eller till ett konsumistiskt hetsätande.

Att 1800-talets politiska visioner hamnat i dessa återvändsgränder borde stämma till eftertanke. Den chilenska ekonomen Max-Meef har identifierat åtminstone nio andra behov som han hävdar är lika för alla kulturer i alla tider. Dessa behov har inget bytesvärde, utan är behov som trygghet, tillgivenhet, förståelse, delaktighet, skapande etc. Dessa behov har bara bruksvärden. Ett samhälle som inte tar hänsyn till dessa behov och låter dem utvecklas – är inte ett meningsfullt samhälle.

Jag tror inte vårt ekonomiska system tar tillräcklig hänsyn till dessa djupa behov. Mot bättre vetande ses människor fortfarande som lyckomaximerande maskiner. Systemet gynnar ett sådant beteende. Maximering och optimering är honnörsord. Den ”ekonomistiska” diskursen beskriver landet som en maskinhall och varje människa som en produktionsfaktor som ska anpassas och maximeras; detta synsätt ligger bakom ord
som tillväxtpotential, effektivitet och produktivitet. Men ett sådant system har inbyggda systemfel som gör att dess egen verksamhet undergräver systemets funktion. 

Min förhoppning är att denna uppsats klargör några av dessa ”dödgrävarmekanismer”.

Att bygga ett rationellt samhälle är ett utopiskt projekt. Planhushållningen har misslyckats i öster, marknadsekonomin följer snart efter. För att den senare ska kunna fungera verkar den ju kräva rationella projekt som den Europeiska Unionen. Om inte de lokala marknadsekonomierna inordnar sig i en sådan gigantisk struktur går de under, säger ekonomerna. Jag tror denna ”enda väg” mot ”gigantism” är en av de destruktiva mekanismerna i vårt nuvarande system. Ett system som endast fungerar så länge det utvidgar sig – är omöjligt i en ändlig värld.

– Sovjetunionens kollaps var den ena utopins död. När dör vår andra variant av den utopiska
konsumtionsideologin? 

– Hur länge fungerar ett system som i praktiken fungerar efter samma hänsynslösa optimeringsstrategi som sovjetkommunisternas? 

När vinstmaximering är styrande princip är det rationellt att tillverka saker som går sönder. Men en sådan princip är inte ekonomiskt rationell om man tar innebörden av ekonomi på allvar.

För mig är ekonomi hushållning (det är i själva verket ordets grekiska betydelse). Således tror jag inte på dagens utopi som verkar vara ett nyliberalt samhälle där alla individer är delaktiga via aktieinnehav, ty dess vinstmaximerings-princip leder till ett 2/ 3-delssamhälle, miljöförstöring och globala orättvisor.

– Hur kommer det sig att den rådande världsordningen är ojämlik och att den verkar bli allt skevare? 

– Hur kommer det sig att kapitalströmmen är tre gånger större från än till uländerna? 

Dagens orättvisa kapitalström är dessutom ingen engångsföreteelse. Redan under kolonialtiden verkar de mönster och strukturer som nu med sådan förödelse skyndar på fattigdomsutvecklingen, ha grundlagts. Jag tror det är den patologiska tillväxten i väst som driver det ekonomiska systemet allt längre från jämvikt och därför kan inte tillväxt i de former (ökning i BNP) vi känner lösa problemen.

Den exergivinst (allt billigare råvaror mot allt dyrare varor trots minskad energi) som industriländerna gör på marknaden, har i våra hjärnor transformerats till en kraft i vår ekonomiska struktur. Sett som ett generellt fenomen reproducerar vårt ekonomiska system den världsordning som den bygger på. Sedd så är världsekonomin socialt konstruerad. Den ekonomiska tillväxten verifierar våra ekonomiska modeller på samma sätt som villebrådet verifierar hövdingens kontakt med förfäderna hos Bisas. Att tillväxten över huvudtaget är möjlig beror på en accelererande förbrukning av våra naturresurser. Tillväxten i västeuropa är ett lokalt fenomen som försörjs av ett asymmetriskt utbyte med naturen och tredje världen (”periferin” ). l längden är detta en ohållbar ekonomisk strategi.

KAPITALETS VÄGAR
Frihandel har alltid propagerats av de länder som haft fördelar av det. Ricardo ”bevisade” i början av 1800-talet att frihandel lönar sig genom de komparativa fördelar varje land antas ha. Adam Smith, en annan klassiker, hävdade att arbetsfördelningens effektivitet begränsas av marknadsområdets utsträckning. Båda dessa herrar varengelsmän i en tid då England var den starkaste industrinationen. Englands makthavare utnyttjade dessa legitimerande teorier för att utvidga den världshandel som nationen tjänade på.

Frihandelsvännernas starkaste argument har alltid varit att den totala produktionen kan ökas genom en effektivare arbetsdelning. Ett starkt argument, men inte helt ärligt. För att tillväxten ska bli symmetrisk krävs nämligen jämlika handelspartners, och jämlikhet är sällan fallet. Starka ekonomier med stark köpkraft kan dominera marknaden. Ojämlika fördelningar tenderar vara självförstärkande.

I 1800-talets industriella utveckling krävdes stora mängder naturresurser, bland annat relativt sällsynta mineraler i nya legeringar. Efterfrågan ökade, vilket ökade konkurrensen om råvarukällorna. I jakten på råvaror etablerar industristaterna kolonier. Civilisationen spreds och sjukhus, skolor och förvaltning byggdes upp i kolonierna. Som Geertz beskriver det bekostades dessa institutioner av skattepengar, vilka lokalbefolkningen införskaffade genom att arbeta på plantager. Kolonialismen gjorde således lokalbefolkningen beroende av löneinkomster. 

Kolonierna specialiserade sig på några få råvaror, som via Englands finans – och handelsverksamheter skapade globala varuströmmar. Rikedomen samlades framför allt i England. I samband med de båda världskrigen flyttade en stor del av kapitalet över Atlanten till USA. Kolonialmakterna försvagades och kolonierna kunde frigöra sig. Med kedjorna satt kvar vid fotknölarna. Den dyra samhällsapparat som kolonialmakten lämnade efter sig krävde en försörjning som endast kunde åstadkommas av export av den råvara som den forna kolonialmakten kontrollerade i alla förädlings- och distributionsled.

Sedan 1960-talet har kapitalet tagit två vägar från USA; Dels västerut till Japan, dels österut till Tyskland (är det en slump att det är de båda förlorarna1945?) Båda länderna har en protektionistisk tradition. Att en stor del av USA:s tillväxt på 1980-talet skedde på japanska krediter oroar. För första gången har västerlandets ekonomiska system övertagits av en kultur som klarar marknadens villkor bättre och USA:s skuld bara växer på grund av inre oförmåga. Man skyller de sociala problemen på Colombia, den ekonomiska recessionen på Japan. Samtidigt vet vi att amerikanarna är duktiga på att skapa yttre fiender av inre.

LOKALA MODELLER
Antropologen Stephen Gudeman beskiver i sin bok Economic as culture en rad lokala ekonomiska modeller. Gudeman visar att alla sådana modeller är självreflekterande, då de ju båda är härledda ur och tillämpade på en social aktivitet. Modeller, menar Gudeman är alltid byggda kring grundläggande metaforer, så fundamentala att de definierar verkligheten. Våra abstrakta västerländska modeller är inga undantag från denna regel, och därför hamnar alltid den ”objektive” antropologen i rekursiva definitioner; han upptäcker bara sina antaganden. Så har marxistiska antropologer sett exploatering, medan neoklassiska antropologer upptäckt rationella val. Gudeman förkastar en sådan vetenskaplig metod och menar istället att man ska försöka förstå främmande kulturer som wittgensteinska livsformer. Man kan säga något meningsfullt om dessa livsformer genom att försöka förstå företeelser som till exempel produktion, konsumtion, fördelning etc i sin kontext.

Gudeman beskriver bland annat hur en självhushållande by i Panama förändrar sina modeller i samband med yttre ekonomiskt tryck. I början va byns ekonomi ett självhushåll. Man idkade svedjebruk och betalade en ganska låg ränta till den frånvarande jordägaren. Systems uppfattades som ett kretslopp. Konsumtion sågs därför som användning, som ett uttag av reproduktionscykeln. Någon föreställning om äganderätt hade man inte. Man sa att jorden ägde en kraft, en förmåga att producera. Böndernas metafor för skörden var hårklippning. Växtkraften kom inte från håret/skörden, eller från barberaren/arbetet, utan från huvudet/jorden. Arbetet beräknades efter uppgift, inte tid. Man uppfattade inte arbetet som generativt, utan värde skapades endast genom att man flyttade det från den ena varan till den andra. En vara var värd den kostnad den innehöll.

Någon kapitalackumulation existerade inte. Eventuella överskott såg man som en inbesparing, som ett ickeanvändande. Ekonomin var således utgiftskoncentrerad – inkomster fick man endast vid handel. Landsbygdshandel gav dock ingen vinst, den var ett nollsummespel. Bara utomstående stadsbor kunde göra vinster. Detta följer av att deras kretsloppsekonomi inte kunde hantera begrepp som vinst. Den mystiska ”vinsten” kunde därför bara göras av sådana som stod utanför den lokala ekonomiska modellen.

På landsbygden producerade man nödvändigheter, medan varor inhandlade på marknaden betraktades som lyx. Eftersom marknadsvaror inte fyllde någon funktion i det lokala kretsloppet så betraktades de som farligt läckage.

Den lokala modellen kan förstås som en dialektisk relation mellan den inhemska ekonomin och den politiska. Jordens makt att producera kunde utnyttjas, inte kontrolleras, och denna kraft blev på så sätt en metafor för jordägarens makt. Det mystiska handelsutbytet mellan stad och land var också ett sätt att göra denna relation begriplig.

Under de närmsta åren ägde en rad förändringar rum: Befolkningen ökade, bönderna fick äganderätt till jorden och två sockerrörsfabriker byggdes. För bönderna innebar detta att man kunde odla sockerrör och erhålla extra inkomster att spendera på marknaden. Sockerrören hade dock negativa ekologiska konsekvenser, då de utarmade jorden som blev allt näringsfattigare. Detta fick till följd att det gamla självhushållsjordbruket trängdes ut. Sockerrörsfabrikerna behövde åkerareal och gav därför lån till bönderna som genom denna till synes goda gärning, kom under fabriksägarnas kontroll. Genom att lånen gjordes proportionerliga mot ytan av sockerrörsodlingen etablerade fabrikerna ett incitament till utvidgning av arealen sockerrör.

För bönderna innebar detta dramatiska omställningar. Med hjälp av den gamla modellen försökte man göra de nya erfarenheterna begripliga, vilket resulterade i en dualistisk ekonomi. Medan sockerrör förstods i termer av areal, så behöll man de antropomorfa termerna för de gamla grödorna. Målet för sockerrörsodlingen var pengar och inte, som i självhushållningen, grödan i sig. Sockerrören diskuterades i termer av sitt utbytesvärde (vikt, tjocklek etc) medan de gamla grödorna diskuterades i konsumtionstermer (smak, konsistens etc). Man rensade, sådde och skördade sockerrör, till skillnad från majsen som man trimmade, rengjorde och klippte.

Kvar fanns föreställningen om att arbetet inte kunde generera något välstånd. Några vinster kunde man inte göra. Det gick runt. Vinst kunde man endast uppnå om man gav den lejda arbetskraften för låg lön. Ett sådant hushållande med penningflödet kunde ge vinst. Bara fabrikerna kunde göra vinster och det genom böndernas arbete i fabrikerna. Förhållandet mellan landsbygd och fabrik var asymmetriskt.

År 1968 tog en socialistisk regering makten i landet. Med storskalig och modern teknik tänkte man modernisera landsbygden. Man förbjöd all annan odling än sockerrör. Målet var en ökad export. Avkastningen ökades genom växtförädling, konstbevattning, konstgödsel och maskiner. För bönderna återstår nu bara att tjäna pengar att köpa nödvändighetsvaror för. Man hade förlorat makten över arbetsprocessen. Hushållet hade reducerats till en konsumtionsenhet. Arbetet var nu överlevnadens källa och arbetet – som förvandlats till en vara – mättes i tidsenheter. 

Tidigare hade bönderna diskuterat grödornas kvaliteter, nu diskuterade man sådant som löner, arbetstider, inflation och köpkraft. Man strejkar för lön, inte för inflytande. Böndernas situation kan närmast liknas vid aktieägares, men intressant nog, uppfattar de sig själva som jordägare som erhåller ränta från fabriken. Genom jorden är man delägare i fabrikens ”kraft”. Man behärskas således av sin gamla modell som sa att endast den från den sociala kontrollen utomstående fabriken – kan generera en vinst.

De olika modellerna skapades genom att externa händelser påverkade kontrollen av något produktionsmedel. Bönderna, som förstod sig själva som underkastade en större politisk ekonomi, konstruerade modeller som förklarade denna kontroll via jorden och vinstbegreppet. Varje enskild modell gjorde en ny erfarenhet begriplig.

BEMBA och BISA
Gudeman beskriver också två afrikanska stammar, Bemba och Bisa. Deras ekonomier har förfäderna i centrum. Att naturen speglar förfädernas förhållande till sina efterkommande är huvudmetafor. Hövdingarna är en levande länk till förfäderna. Att ge gåvor till hövdingen spelar därför en central roll i deras ekonomier. För dem är produktion helt enkelt en uppsättning sociala relationer. Naturens givmildhet återspeglar människornas moral.

Memba:s ekonomi kretsar främst kring skiftesjorddbruk. De uppfattar detta jordbruk som grundlagt av mytologiserade förfäder och numer kan de inte själva arrangera naturen för sin vinning. De uppfattar det som om de saknar skapandeförmåga. Allt de kan göra är att reproducera förfädernas kunskaper genom ritualer. Naturen kontrolleras av förfäderna; grödor och regn är beroende av dem. För Membas är det nauren som reflekterar människan och inte tvärt om, som hos oss.

Fördelningen av resurser styrs av hövdingen som fungerar som ett språkrör för förfäderna. Alla byar har en hövding och dessa hövdingar är ordnade hierarkiskt med kungadömets hövding högs upp. Hövdingarnas viktigaste uppgift på de olika nivåerna är att initiera arbetsaktiviteter mot en tribut som svarar mot graden av förfäderinflytande. Denna tribut ackumuleras aldrig, utan recirkuleras bland folket, ty förfädernas styrka bestäms av antalet efterkommande och hövdingen är därför angelägen om att utöka dessa. Efterföljare, inte ägodelar, konstituerar rikedom. En riktig fördelning av resurserna reproducerar den sociala strukturen som produktionen baserar sig på. Alla deltar i detta kretslopp. Vinster, investeringar och teknologisk utveckling är för dem okända begrepp.

Bisas ekonomi är baserad på jakt. Goda jägare har stor prestige. Förfäderna har makten att ge denna jaktförmåga, som sedan ärvs i släkten och de styr också tillgången på villebråd. Om osämja råder i byn så vredgas förfäderna och jaktlyckan blir dålig. Jägarna är således  beroende av sammanhållningen i byn. Jakten, det vill säga produktionen, är direkt avhängig byns sociala relationer. Så får till exempel endast hövdingen äta lejonkött. Även hos Bisa reproducerar en riktig fördelning de band varpå produktionen är grundad.

Membas nutida ättlingar som jobbar i koppargruvorna skyller de sjunkande kopparpriserna på förfäderna (en djup sanning eftersom förfäderna begriper att Membas övergivit sitt livsmönster). När sedan neoklassiska ekonomer försöker komma med problemlösningar, begriper de inte att deras västerländska tankemönster inte kan överföras utan kulturell förvrängning och dessa ekonomer begriper definitivt inte att dessa problem är en följd av den rådande ekonomiska strukturen och är nödvändig för dess reproduktion. En ”korrekt” problemlösning är omöjlig, eftersom den skulle strida mot ekonomens teoretiska premisser.

TRE ASSYMETRIER

TIDEN
Den industriella kapacitet som byggdes upp under 1800-talet, skapade genom den exergivinst som i-länderna gjorde på världsmarknaden, stora förmögenheter, hos industriägarna. Politiska omvälvningar kom dock att göra Europas arbetarklass delaktiga i det ”imperialistiska projektet”. Stigande löner under hela 1900-talet leder till en allt kapitalintensivare industri, det vill säga automatisering av industriprocessen. 

Någon motsvarande arbetstidsförkortning har dock inte ägt rum. Istället har nya arbeten skapats inom tjänstesektorn. Tjänstesektorns tillväxt är ett tecken på att samhället nått en sådan grad av välstånd att tiden hamnat på marknaden. Ty tiden är djupast sett människans begränsande faktor och resurs.

Tidens värde kan ses som alternativkostnaden, dvs en timmes extra fritid motsvarar timlönen. Ökad tillväxt leder till ökade löner, vilket leder till en ”fördyring” av tiden. Tillväxten har lett till att utbyten av tid inom andra aktiviteter, tenderar bringas i paritet med avkastningen på arbetstid. Produktionen av varor ökar, men tiden att förbruka dem är konstant, samtidigt som konsumtionsprocessen kräver mer tid. Vi försöker därför hushålla med tid och köpa tid genom inköp av tidsbesparande maskiner och köp av personliga tjänster. Tjänsternas kostnader stiger med produktionsökningen, eftersom produktivitetsökning inom tjänstesektorn i någon mån är omöjlig. 

Den ständiga produktivitetsökningen leder således till att vi substituerar tidskrävande konsumtion med tidsbesparande konsumtion. Ändå får vi alltmer ont om tid. Vi har så att säga inte råd att stå stilla. l en ”karriärfamilj” anpassas familjelivet till arbetet. Med planeringskalenderns hjälp försöker man få familje-medlemmarnas livslinjer att mötas vid middagen.

En sådan familjestruktur är betingad av företagets hierarkiska ”manliga struktur” och tjänar företagets reproduktion. Samtidigt visar alla empiriska undersökningar att människor föredrar mer fritid framför löneökningar. Trots detta för facket en diskussion kring köpkraft, löner osv. Är det karriäristerna – ”klättrarklassen” – som tvingar på den ”lata” massan detta puritanska arbetsideal?

Tjänstesektorns tillväxt bygger in orättvisor i samhället eftersom dess struktur är beroende av ett kontinuerligt asymmetriskt utbyte mellan dem vars tid är dyr och dem vars tid är billig. Den högavlönade kan köpa en städtjänst av den lågavlönade. Denna ”monetärisering” av reproduktionssfären ökar BNP, men är egentligen en omfördelning, eftersom den högavlönade erbjuder den lågavlönade en summa som skapar ett värde som redan existerade. 

Tjänstesamhället kan således betraktas som en pyramid där man gör tjänster åt varandra. De högavlönade beslutsfattarna högst upp, och kanske framförallt de ”adrenalinstinna” klättrarna just under, har en sådan dyrbar tid att de kan utnyttja hela tjänstesektorn som trappstege. Pyramidens bas, mest kvinnor i offentlig tjänst, saknar dessa möjligheter och städar både åt sig själva och andra. Den väldiga skattefinansierade sektorn cementerar således orättvisorna. Den lågavlönade tvingas betala mer i arbetstid räknat, medan den högavlönade betalar mindre – samtidigt som han kan utnyttja tjänsterna effektivare. De största förlorarna är hemmafruarna vars arbete förlorat allt värde. 

Rätten till resultatet av sitt arbete har bytts mot ”rätt till arbete”. ”Full sysselsättning” har blivit den blinda politikens målsättning. Samtidigt sker en ”osynlig” omfördelning av kapital i form av räntor från 90% av befolkningen till de l 0% som är rikast (ungefär 50% av alla kostnader i en ekonomi är räntor, åtminstone enligt professor M Kennedy).

l takt med att den offentliga sektorn får allt större finansieringsproblem så växer underskotten och räntorna stiger. Stigande räntor, minskat skatteunderlag och ökad ”entropi” i samhället (våldsspiral, ohälsa, stress) hänger samman med det ”socialistiska projektet”.

l tjänstesamhället är kvinnorna de stora förlorarna. Nya politiska partier, som attraheras av denna stora väljarkår, utlovar olika former av bidrag och progressiv beskattning och tror sig därmed göra detta förhållande reversibelt. Men det går inte, ty stabiliteten – samhällets ordning – är beroende av denna asymmetri. Olika typer av ”planekonomisk” styrning hämmar den ekonomiska strukturens reproduktion. Om ett land inom världsmarknadens ramar för en alltför ”socialistisk” politik, förlorar det landet i konkurrenskraft. De själviska utnyttjar de altruistiska. 

Givet den rådande ekonomiska strukturen förlorar landet bara positioner och alla får det sämre. Inte ens inkomstpyramiden inom landet har utjämnats. Som Gunnar Adler-Karlsson visat har länder som fört en stark fördelningspolitik paradoxalt nog en skevare inkomst – och förmögenhetsfördelning. Minst skillnader har länder som Schweiz och Japan. Gunnar Adler-Karlsson tar också upp en empirisk studie över Kanada som visar att inkomstfördelningen blivit orättvisare ju mer progressiv beskattningen har varit. Detta verkar strida mot vår intuition. Men vad som skett är att de höga marginalskatterna lett till krav på kompensation från de högavlönade som dessutom haft möjligheter att skatteplanera, vilket i realiteten inneburit att rik som fattig har betalt ungefär samma skattesats. 

Detta innebär i sin tur en reell orättvisa, eftersom den lågavlönade därmed har bidragit med mer arbetstid till det allmänna än den högavlönade. De allra rikaste har dessutom ränteinkomster som är en funktion av deras förmögenheter. Dessa ränteinkomster genereras inte av ”pengarnas arbetsförmåga”, utan sugs upp ur basen (tron på pengarnas generativa förmåga är inget annat än ren fetishism).

Med den rådande ekonomiska världsordningen verkar vi således determinerade att satsa allt på tillväxt utan att definiera några mål. Om vi inte satsar på tillväxt förlorar vi positioner på världsmarknaden. En ekonom har liknat marknaden vid en fotbollsläktare. Om alla åskådare satt ner, så skulle alla se matchen. Men reser sig en åskådare så sprider sig denna rörelse som en våg genom publikhavet och alla blir tvungna att stå upp för att se något. detta är ”de små beslutens tyranni”. Vi är tvungna att stå på tå för att alla andra gör det. om inte vi exporterar Boforskanoner så gör grannen det.

Men nu är inte utvecklingen ”lamarckansk” och vi kommer inte att anpassa oss till att stå på tå. Vi är inte genetiskt anpassade till ett konkurrenssamhälle. Helst av allt önskade vi att alla låg ner; att vi anpassar oss nedåt istället för uppåt.

Historiker som Richard Wilkinson och Ester Roserup har visat att människan blev arbetsam jordbrukare av biologiskt tvång – jaktnischen var av någon anledning tömd. Som antropologen M Sahlins har visat var jägare – och samlarsamhället så effektivt att den genomsnittliga arbetsdagen var 1-2 timmar lång. Mer behövde man inte arbeta. Människan är således ingen maskin, utan en organisk varelse som reagerar kreativt på bristsituationer. Om någon arbetsbesparande uppfinning gjordes tog man ut den ”vinsten” i ökad fritid. Wilkinson menar också att den industriella revolutionen var en följd av biologiskt tvång; här i form av befolkningsökning som tvingar fram en språngvis teknisk utveckling (språngvis beroende på de tekniska systemens interrelaterade karaktär).

Befolkningsökningen under medeltiden ledde till att en ny sorts plog, till en ny hästspann och till att treskiftesjordbruk utvecklades. Varje sådan teknisk nydaning ökade exploateringen av miljön. Vid 1300-talets mitt nådde befolkningen en kritisk punkt. Jorden hade utarmats och skogarna hade glesnat – träet var dåtidens viktigaste exergiresurs. Digerdöden ”räddade” Europa från en resurskris. efter en kort tid av överflöd slog befolkningen åter i taket mot slutet av 1500-talet. I England tog träet nästan helt slut och man var tvungen att övergå till det kvalitativt sämre stenkolet. Övergången till stenkol var således inget ”framsteg”, utan tvingade fram en resursbrist och med stenkolet börjar den industriella revolutionen. Jorden och människan började med ett asymmetriskt byta av ordnade atommönster mot oordnade. Naturen ses som en resurs. Människans förhållningssätt till naturen påverkar människans föreställningar om densamma och den mekaniska världsbild som växer fram under 1600-talet har en sådan aspekt.

Det ökade kolbehovet framtvingar en teknikutveckling inom gruvhanteringen och 1712 tas patent på ångmaskinen. Exergiförbrukningen ökar ytterligare och England skapar ett försprång genom detta asymmetriska utbyte med naturen. Utbytenas vinnare – kapitalisterna – fyllde fabrikerna med löneslavar som gjordes beroende av fabriken för sin utkomst. Vinst- och teknikutveckling kopplades närmare. Arbetarna motsätter sig – av självbevarelsedrift – arbetsbesparande maskiner och återkommande förstörelse äger rum. 

I början av 1700-talet ersätts dödsstraffet för häxeri med ett dödsstraff för förstörelse av egendom. Nu koncentrerade sig överklassen på att hålla ordning bland massorna. En stenhård puritansk arbetsmoral inympas.

Befolkningsökningen tvingar människorna till fabrikerna och lönerna kunde sänkas till ett minimum. Industriregionerna var snart tömda på råvaror; eller rättare: Industrin expanderade och kunde inte försörjas lokalt. Kolonialismen räddade industrins exergiförsörjning genom att skapa ett globalt inflöde av råvaror. Det är detta asymmetriska utbytesförhållande, det mellan industriregion och råvaruregion, som idag möjliggör tjänstesamhällets asymmetriska utbyten.

På 1800-talet existerade ingen knapphet på tid, vilket har skapat modeller av ekonomin som legitimerar ett ekonomiskt resurshållande med denna knappa resurs. För tillväxtens skull krävs en viss arbetslöshet, vilket är ett reellt resursslöseri. 

Ett ekonomiskt system där tillväxten skapar fritid – som det en gång gjorde – vore väl att föredra?

Varor och råvaror
Som den djupsinnige rumänske ekonomen Georgescu-Roegen visat i The entropy law and the economic process är industriprocesser destruktion av råvaror, inte, som den gängse nationalekonomin säger, förädlare av råvaror. Mer ordning förbrukas än vad som skapas.

På sikt hotas själva industriprocessen av sin egen verksamhet, vilket den gängse ekonomiska teorin bortser från genom att inte se industriprocessen, dvs input (energi och naturresurser) – och output (varor, avfall och luftföroreningar), som ett skeende i en gemensam miljö . Att ekonomer talar om tillväxt beror på att de bortser från de exergiflöden som gör tillväxten möjlig. Lokalt kan ordning skapas men det sker på bekostnad av en ökad oordning i omgivningen. 

Detta följer av termodynamikens andra lag. Industriprocessen ökar entropin i tredje världen och naturen. Industrin måste för att kunna upprätthålla sin struktur, få mer betalt för sina produkter än den betalar för de två produktionsfaktorerna råvara och arbete trots att energin har minskat i processen. Den arbetsinbesparing som automatiseringen av produktionsprocessen skapar leder till en ökad arbetsinsats i de arbetsintensiva råvaruregionerna. Maskinerna ökar ”produktiviteten” (lokalt) men betalar ingen skatt. De friställda söker sig till tjänstesektorn vars produktivitet inte kan ökas genom automatisering (och här har vi orsaken till den offentliga sektorns problem). 

Genom maskinerna accelereras processerna och produktionen ökar, samtidigt som det mäns kliva arbetet ny flyttas ut i periferin. Således håller industriarbetet på att lämna de gamla industriregionerna, kvar blir industriprocessens informationsinnehåll som styr de båda exergirika produktionsfaktorerna till sig och omvandlar dem till lågkvalitativa varor – dvs sopor – avfall och föroreningar.

Biomassa byggs upp på ett liknande sätt. Energi från solen omvandlas via den effektiva fotosyntesen och jordens atomer till strukturer som t ex ekonomiprofessorer och granar. Restprodukten i denna process blir värmestrålning. På samma sätt byggs industrins ”teknomassa” upp av skillnaden mellan exergirika råvaror och exergifattiga industriprodukter och pengarnas inverterade värde i förhållande till exergivärdet styr denna process. Monopolisering av produktionen är nödvändig för en sådan kraftsamling. 

Monopolföretagen är som jättelika organismer som suger ut omgivningen. Mat som distribueras av Unilever och innehåller, säg 100 kcal, har kostat 1000-tals kcal att producera om alla led räknas. l den ekologiska verkligheten lever ”företagen” effektivt utspridda. Ett jägarsamhälle i harmoni med naturen förbrukar en kcal för att producera tio. Ur Gaias perspektiv är således jägarsamhället hundratals gånger effektivare än vårt! Men utvecklingen är irreversibel och vi kan inte bli jägare igen. Dock inser vi att teknomassan måste anpassas till den ekologiska verkligheten och bli en del av den. 

Vi måste lämna tron på stordriftsfördelar och återupptäcka småskalighetens fördelar. Men då krävs en ekonomi som ger de rätta incitamenten. 

Energin minskar i industriprocessen, ändå måste industrin få mer betalt för sina produkter. En sådan struktur är lokal, ty ur ett globalt perspektiv är denna ekvation ohållbar. Som Alf Hornborg skriver leder detta till krav på tillväxt, krav på nya marknader och till inflation. Som exempel tar Hornborg den västerländska jordbrukaren som ur ett exergiperspektiv är mindre effektiv än en bonde i Afrika, ändå konkurreras afrikanen ut. Detta beror på den ojämlika världshandeln som premierar ett specialiserat och exergikrävande jordbruk. 

Tack vare den asymmetriska världshandelns orättvisa prissättning kan ett jordbruk som förbrukar fler kalorierän de kalorier som finns i grödan, fortgå. Den exergikrävande industrin är beroende av den av europèer formulerade marknadsekonomin. Marknaden, som den framträder i modellen, är en torghandel isolerad i tid och rum. Orsaker till sådant som tillväxt är bortabstraherat i modellens mekaniska reversibla värld av hävstänger och pendlar. Marknaden är en lokal västerländsk modell som gestalter 1800-talets samhälle.

Människornas tid och naturens rikedomar ses som fria resurser.
Propagandan för marknadsekonomins utbredning är ett sätt att underordna främmande kulturer vår kulturella modell, som vi – men inte dem, har anpassats till. En ny Marshallplan skulle aldrig kunna hjälpa tredje världen som den hjälpte Europa. En Marshallplan kräver västerländska tankemönster för att kunna fungera, En absolut förutsättning är att man är rationell i västerländsk mening. Därför har den nya världsmarknaden inte skapat något välstånd i tredje världen. Att tro det är att bortse från ekonomins drivkrafter. Vår tillväxt, vår välfärd bygger på ett ojämnt handelsutbyte med tredje världen och naturen. 

Världshandeln driver världsekonomin allt längre från en stabil jämvikt. Om världsekonomin befann sig i jämvikt skulle ingenting ske; att globala utbyten sker är beroende av den rådande assymmetrin, (varför byta varor om de ändå har samma exergiinnehåll). Tredje världen exporterar råvaror med ett högt exergiinnehåll som förädlas i väst och sedan säljs vidare till allt högre priser. U-länderna importerar vapen och mat, vilka ofta är förädlade former av deras råvaror. Båda dessa importbehov har skapats av den tidigare kolonialmakten. Tredje världens livsmönster är sönderslaget och allt de kan producera är arbetskraft. Den ökande befolkningen är således en konsekvens av fattigdomen, inte en orsak till den. Befolkningen ökar och de tvingas öka importen av mat. Den ökande importen av mat, men kanske framför allt jakten på ränteinbetalningar, tvingar fram en ökad export av råvaror som leder till ett ökat utbud och sjunkande råvarupriser (sedan kan ekonomer hävda att vi aldrig haft så mycket råvaror och att de låga priserna visar att ”limith of growth-debatten” var en överdrift).

Skuldfällan är ett faktum. Tredje världens länder arbetar för oss. Deras ekonomiska struktur är helt formad efter västerländska behov. U-ländernas svaga förhandlingsposition gör dem styrbara för starka ekonomiska krafter. När gruvorna är tömda kan de starka i-länderna exportera sitt avfall att fylla gruvschakten med (detta är ett förslag från världsbankens chefsekonom!).

Men vad händer sedan?

RÅVAROR OCH EKOSYSTEM
Tredje världen saknar i stort sett tjänstesektor. Denna reproduktionssfär ansvarar kvinnorna för. Männen gräver, skördar och avverkar i västerlandets tjänst och kvinnorna svarar för denna strukturs reproduktion. Men här, längst ner i pyramidens bas – bryter ekvationen samman.

Västvärldens högavlönade rastlösa topp lever på ett asymmetriskt tidsutbyte och denna struktur som vidmakthålls av industrin, är vidare försörjd av ett asymmetriskt utbytesförhållande med råvaruregioner, som i sin tur bevarar sin struktur genom ett asymmetriskt  exergiutbyte med naturen. Naturen bär således pyramiden på sina axlar. Men idag vet vi att resurserna är ändliga och att denna ekonomiska strukturs livslängd är begränsad.

Något ”ekonomiskt utbyte” med naturen kan inte äga rum. Ur Gaias synvinkel är det en förlust, inte en vinst, då naturresurser byts mot avfall, sopor och föroreningar. Tron på att människan är skild från naturen, denna hybris, leder på sikt till naturens nemesis (ekonomin kan inte bortse från naturen samtidigt som den lever på den). Naturens processer handlar om reproduktion och utveckling, ekonomins om produktion och tillväxt. Denna dualism och hybris leder till att naturen slår tillbaka i form av skogsdöd, havsdöd, försurning, ozonhål, sopberg etc. Dessa problem är naturvetenskapliga fakta som kan mätas och kontrolleras. Att man sedan inte kan strikt ”bevisa” att freoner orsakar ozonhål är att lägga bevisbördan på fel part. Dessa problem visar att förutsättningarna för vårt resursslösande samhälle håller på att upplösas. Allt som drabbar Gaia, drabbar dess invånare med lite tidsförskjutning. Att ekonomerna börjar uppmärksamma naturen beror på att den börjar kosta, det vill säga få ett värde i ekonomiska termer.

Allt hänger ihop. Rörelser i pyramidens topp leder till rörelser i botten av pyramiden. Tillväxten ökar i höjdriktningen. Allt högre levnadsstandard för de rikaste leder till en accelererande exergiförbrukning vars entropikostnader främst drabbar pyramidens bas och för dem leder vår tillväxt till naturförstöring. Basen är alltid en bas. Den rådande ekonomiska strukturen tillåter inte att pyramiden förlorar kontakten med marken. Basen kommer alltid att leva på svältgränsen.

Neoklassiska ekonomer observerar och beskriver sedan detta sociala förhållande och visar matematiskt att denna pyramidala strukturs livskraft är beroende av en skev inkomstfördelning för sin metabolism. Dessa ekonomiska teorier, som bland annat styr världsbankens agerande, legitimerar och förstärker således den ekonomiska världsordningen. Men tyvärr är de neoklassiska ekonomerna blinda för ekonomins drivkrafter och tror att ökad export, så kallade tillväxtöar, är enda möjligheten att lösa problemen. Empiriskt stöd hämtar de från Singapore, Taiwan och Sydkorea. Men dessa länder är ju inga råvaruregioner! Den industriproduktion som de fått igång var från början stödd av USA och biståndet var inriktat på diversifierad förädling av råvaror som importerades från råvaruregioner. De kunde alltså göra en vinst på ökad export. Det kan inte Zambia! 

Milton Friedmann menade att vi ska lära dem fiska. Allt de kan göra, enligt Friedmann, är således att förbruka resursbasen snabbare och sänka råvarupriserna ytterligare.  En tillväxtö är beroende av sin lägre omgivning. Detta förhållande kan inte göras reversibelt med hjälp av bistånd.

ADRENALINSTINNA HANNAR
Som Gunnar Adler-Karlsson visar i sin Lärobok inför 90 – talet är samhället hierarkiskt ordnat som en pyramid. Den med Karlssons terminologi så kallade eliten, som fattar beslut om systemets metabolism, utgör 0.5%. Klätterklassen är tolv gånger så stor, 6%. Massan utgör resten. Klätterklassen använder sig av massan så att eliten blir lycklig och lyfter klättraren ett steg till en högre maktposition. Konkurrensen är hård och positionerna ett nollsummespel. Dessa siffror gällde Sverige.

För hela världen är siffrorna, enligt Karlsson, 0.00002%, l% och 99%. Detta är maktpyramiden. Den är i stort sett analog till inkomstpyramiden, men är relevantare då det gäller världsekonomins funktion eftersom den är underställd makten. Alla samhällen verkar forma sig i en hierarkisk pyramid. Också Sovjets makt var fördelad så. Att den sovjetiska ekonomin föll ihop innan vår hänger nog samman med att pengar har större informationsinnehåll än ord på papper.

l världstoppen befinner sig (tror jag) USAs president (hans fru?) . Presidenten kan fatta beslut som påverkar hela världsekonomin men han kan inte styra den. l maktpyramiden är kvinnorna mycket få. Enligt Karlsson beror detta på hormonella skillnader. Han försöker sedan visa att denna pyramid är determinerad av vår genetiska konstitution. Men detta är som många sociobiologiska resonemang ett ganska innehållslöst påstående. Ett revirbeteende, som jag antar talet om adrenalinstinna hannar går ut på, måste ju utlösas.

Kanske är det så att den nuvarande ekonomiska strukturen utlöser detta aggressiva konkurrensbeteende.
Har alla en egen nisch utlöses inte den aggressiviteten. Men Karlsson verkar mena att maktpyramiden är deterministiskt etablerad genom en allt effektivare arbetsfördelning under de senaste 10.000 åren. Men bara för att makthavarna genom historien försökt maximera antalet undersåtar, bevisar det inte att framtiden på något sätt är determinerad. Sådana induktiva slutsatser kan man inte dra utan att ha identifierat någon genererande mekanism. Dessutom är Karlssons slutsats att integreringen och arbetsdelningen måste utsträckas till att gälla hela jorden – en lösning som bortser från ekologiska och fördelnings-mässiga konsekvenser. Karlsson försöker också basera sina resonemang i någon slags genetisk determinism, vilken han grundar på Richard Dawkins teorier. Men inte ens Dawkins menar att vi är genernas sprattelgubbar. Dawkins talar om memer – en sociobiologisk benämning på tankemönster – som minst lika viktiga och således kan kulturen böja dessa biologiska lagar. Det är genom en unik historisk process som vi hamnat i ett system som gynnar de adrenalinstinna hannarnas beteende, inte genom någon genetisk faktor.

Uppenbarligen har vårt hierarkiska ekonomiska system inbyggda svagheter. Det hamnar i kriser gång på gång. Beror det på att denna struktur söker sin legitimitet hos människor?
När kungar, politiker· och marknadskrafter tillåts styra utvecklingen skapas maktkoncentration. 
Men skapas sådan koncentration då naturen ”styr”? 
Antropologers rapporter från olika naturfolk verkar visa på en annan typ av maktsyn. Den ekonomiska makten får inte gå ut över naturen i sådana samhällen, eftersom naturen är samhällets legitimerande instans.

Nu vet vi att hela vår ekonomiska struktur vilar på naturens resurser, borde vi då inte söka grunda legitimiteten i naturlagarna och därmed oss själva?

Faktum är att det var grekernas forskningsprogram – vår vetenskaps födelse – att finna naturlagarna, kosmos, och att på denna kunskap bygga ett harmoniskt samhälle. Grekerna sysslade med vetenskap för att nå visdom snarare än kunskap. Insikter i kosmos moraliska ordning var något gott. Genom att göra kunskapen till mål istället för medel har vi nu efter 300 år kommit till insikt om naturens moraliska ordning. En dyrköpt insikt om att människan inte existerar separerad från Gaia. Vår gamla dualistiska världsbild har förött människa och natur.

Ansvaret vilar nu tungt på vår generation att inordna det ekonomiska systemet i naturens moraliska ordning i kosmos.

DEN NYA UTOPIN
Sedan 1930-talet har socialdemokraterna styrt Sverige. En konsensusmodell, ganska unik för Sverige utvecklades. Denna maktkonstellation på makroplanet var en av ömsesidigt beroende stabil trehörning med storföretag, regering och fack i varsin hörna. Enande princip var välfärden/folkhemmet som byggde på en ökning i BNP (bruttonationalprodukten). Genom den solidariska lönepolitiken gynnades storföretagen, medan småföretagen missgynnades, vilket skapade en exportledd tillväxt som kunde fördelas via centralt förhandlade löner och skattsedeln. Regeringens legitimitet kom så att vila på tillväxten.

När så tillväxten från slutet av 1960-talet visade tecken på att sakta ned, drogs den stabila grunden för konsensusmodellen undan. Ett krisartat strukturomvandlingsdecennium följde i Sverige och resten av västvärlden. Japan klarade dock denna övergång genom någon inbyggd flexibilitet i systemet och tog marknadsandelar i väst, vars regeringar inte tog lärdom av Japan, utan av monetaristiska  teorier utvecklade av bland andra Milton Friedmann.

 Själva stommen i den monetaristiska skolan är den så kallade philipskurvan som visar på ett ”trade off” mellan arbetslöshet och inflation.  Friedmann menar att helt avgörande för en ekonomis tillväxt är en låg inflation som därför svarar mot en naturlig arbetslöshet. Enligt teorin strävar en ekonomi som lämnats åt sig själv mot en naturlig jämvikt där penningutbud följer tillväxt i BNP. Full sysselsättning skulle då infinna sig. Att försöka styra ekonomin med finanspolitik är meningslöst, eftersom ekonomin svänger tillbaka till den naturliga jämvikten.

Det inflationistiska England blev först med att föra den nya politiken. Den ökade arbetslösheten tolkades i den nya teorin som alltför höga löneanspråk och således som frivillig. Svagheten med denna teori är att den, som alla neoklassiska modeller, bortsåg från inverkningarna på den övriga ekonomin. Pendeln skulle fall i ett vakuum. Men människor beter sig inte som rationella vätskor och den engelska ekonomin fastnade i ett stagflationistiskt träsk. Och som alltid då ekonomin försämras drabbas basen, de sämst ställda värst. Basen utgör 1/3 av befolkningen och de blir både politiskt och ekonomiskt maktlösa i denna modell.

De engelska problemen tolkas dock av de flesta ekonomer som friktion. Andra kallar det verkligheten. Bara marknadskrafterna får friare spelrum menar dessa ekonomer, kommer samhället att vinstmaximera. Men denna tro – menar jag – bygger på en falsk föreställning om vad marknaden är.

Den nya konsensusmodellen som börjar växa fram byter ut två av hörnen i den gamla modellen: Regeringen ska vara av nyliberalt snitt och fackföreningarna bytas mot individuellt aktieinnehav. I företagarhörnet inkluderas nu alla företag, inklusive de i servicesektorn. Enande princip är vinstmaximering (företagsvinster). Ju större vinster, desto mer till aktieägarna. Ju mindre regler för företagen, desto större utdelningar till aktieägarna – som ju är folket i den ideala modellen. Men också denna konsensusmodell på mikroplanet har brutit samman. För det första är modellen lokal och atomistisk, den premierar vinstmaximering. Men också företag måste ha en helhetssyn och tar man hänsyn till hela systemet förlorar råvaruregioner och Gaia alldeles säkert på vinstmaximeringen. Dessutom har denna modell en etisk aspekt: Aktieinnehav befriar oss från ansvar. 

Ett aktiebolag i 1700-talets England var ärligt nog att kalla sig ”För genomförandet av ett företag med hög avkastning utan att någon får veta vad det är”. Den upplysta Voltaire ägde aktier i ett slavkompani. Vår svenska kyrka äger aktier i skogsskövlingsprojekt. Vår kristna moral är en handlingsmoral. Genom att göra det och inte det förmodas vi nå frälsning. Men som aktieägare vet vi inte vad vi gör. Vi stirrar oss blinda på en siffra. Som aktieägare riskerar vi bli en manipulativ massa med vinstmaximering som enda krav. Vår existens verkar ju avhängig en sådan. Detta är en effektivare kontroll än den kontroll som 1800-talets kapitalister vann över arbetarna genom att tukta och förvandla dem till varuproducerande maskiner. För hur strejkar en aktieägare? 

Vidare … är aktiesystemet fullständigt odemokratiskt med en härva av A- och B-aktier med olika röstvärden, skalbolag och holdingbolag. Kunskaper om dessa maktförhållanden ger fördelar, vilket ”insiders” utnyttjar.

Storföretagen har på senare tid alltmer ändrat karaktär beroende på att de får allt större problem med att upprätthålla sin nettoproduktivitet – att upprätthålla en växande struktur kostar. Industrins ineffektiva produktionsprocess börjar ge ökade underhållskostnad er och företagen får allt svårare att realisera sin produktion med vinst. En ökad produktion kan inte mäta sig med den förmåga som pengar har till förmering på valutamarknaden. Därför äger en allt större del av företagens vinstgivande verksamhet rum inom finanssektorn. 

Företagen liknar alltmer banker. Västvärldens växande statsskulder höjer räntenivån, vilket gör det lönsamt för storföretagen att köpa statsobligationer. En allt större del av vinsten utgörs av ränteinkomster. De gigantiska omfördelningar som ägde rum under 80-talet har lett till en”uppköpshausse”. l kampen för att överleva är monopol den effektivaste företagsformen. Endast som monopol kan företagen skapa knapphet och sälja låg-kvalitativa varor som industriprocessen kräver, men det räcker ej i längden för att upprätthålla strukturens sociala reproduktion (vilande köpkraft).
Vinsterna i finanssektorn är i grunden en överföring från samhällets bas till aktieägarna. Det är på mikronivå vad som sker mellan i – och u-land.

Ur ett globalt ekologiskt perspektiv är denna konsensusmodell ohållbar, men den är också ekonomiskt ohållbar, vilket framgår av skuldkrisen, den kroniska arbetslösheten, USA:s budgetunderskott och det ”rationella beteende” genom vilket bankerna förändrar den verklighet som förutsätter deras existens. Vidare skulle en sådan utopi bli ett  endimensionellt samhälle som bortsåg från de behov som jag tog upp i början, eftersom den enande principen – här företagsvinster – tenderar bli styrande metafor för hela samhället.

Det är således ingen slump att man idag talar om skolbarn som produkter, ser kommuner som aktiebolag, och talar om effektiv barnomsorg. Hur då effektiv!? Med de rådande värderingarna kan en sådan effektivitet bara vara en ekonomisk effektivitet, det vill säga en så billig barnomsorg som möjligt. Är detta effektivitet? 

När man anklagar jord bruket och fiskeindustrin för att vara ”alltför effektiv” inser man att begreppet som det används är självmotsägande.

Den nuvarande Marknaden skapar inga förståndiga mönster, den skapar bara ekonomiskt effektiva mönster. Men människan får inte glömmas. Vilka mönster passar henne? Leder EGs (EU:s) ”stordriftsfördelar” till en försämring av det globala konsumtionsmönstret? Sådana frågor måste också ställas. Våra konsumtionsval är inte detsamma som ”rösträtt” i sådana frågor. Mänsklighetens gemensamma preferensfunktion är inte summan av individernas.

LEGITIMERING
Vad legitimerar då denna trehörniga modell med företagsvinster som enande princip?
Svaret är marknaden. Marknadskrafterna befinner sig utanför den sociala kontrollen och kan därför åberopas då någon ifrågasätter systemet. Det är Marknaden som gör dig arbetslös och du accepterar det som vore det en dom från gudarna. Marknaden är liksom rättvisans gudinna Dike – blind.

Alla samhällen använder modeller för att göra sin ekonomiska situation begriplig. Alla söker de en legitimitet som befinner sig utanför den sociala kontrollen. Det kan vara naturen, förfäderna, gudar, eller, som i vårt fall; marknaden. Marknaden har tagit konturen av ett sekulariserat gudsbegrepp som med en välvillig osynlig hand ordnar allt till allas bästa. Denna välvilja tillkommer oss om vi alla är goda, troende som vinstmaximerar. Ekonomerna är prästerskapet som begåvats med förmågan att uttolka Marknadens vilja. Detta är en fortsättning på en judisk-kristen tradition som placerar det yttersta ansvaret utanför mig själv.

Men denna Marknad är en myt. Den befinner sig alls inte utanför den sociala kontrollen, den är bara en metafor för den västerländska människans ekonomiska relationer. Således är inflytandet över dess krafter en funktion av kapitalinnehavet. Västerlandet har mycket kapital. Din ställning i maktpyramiden avgör ditt inflytande både som producent och konsument. Marknaden är inte fri, ty i dess nuvarande form är den underkastad makten och kan därför styras.

Enligt en norsk maktutredning går den yttersta makten tillbaka till 20 personer. Ett multinationellt företag kan påverka hela marknaden. Att företagen passivt formas av konsumenternas efterfrågan, som teorin påstår, är en myt. Ett starkt företag kan aktivt forma ”miljön” till sin egen fördel. Vidare kan mäktiga personer som chefen för Federal Reserve System höja räntan och därmed påverka hela världsekonomin på ett oförutsägbart sätt. För alla som befinner sig med näsan just över räntenivån är resultatet av några centimeters höjning – drunkningsdöden – dock ganska förutsägbar.

Marknaden är rättvis, bara om perfekt konkurrens råder i en perfekt jämvikt. Men perfekta jämvikter existerar bara i teoretikernas hjärnor, ty ett sådant tillstånd vore så stabilt att inget kunde ske. Jämvikt innebär död. Att Jorden pulserar av liv beror på att den genom fotosyntesen drivits långt från kemisk jämvikt. På samma sätt fungerar vårt orättvisa ekonomiska system eftersom det drivits långt från ekonomisk jämvikt. Asymmetrier råder mellan människors sociala värde, varors sociala värde och i synen på naturens sociala värde,

Alternativen formulerades under den rådande metaforens heuristik och man tror sig kunna göra dessa irreversibla skevheter reversibla genom ekonomisk fördelning, u-landsbistånd och prissättning på miljön. Men den rådande strukturen lever av att inte behöva kompensera sin omgivning för dess ”entropisering”. Detta förhållande kan inte göras reversibelt. Problemen går för djupt. Ytterst handlar det om maktkonstellationens legitimering i den ofria marknaden. Den rådande ekonomiska strukturen är till syvende och sist beroende av ett asymmetriskt utbyte med ekosystemen. En allt snabbare exergiförbrukning premieras. Drar man den logiska konsekvensen av detta förhållande inser man att naturen måste vara den legitimerande instans som befinner sig utanför den sociala kontrollen, inte marknaden. Marknaden är bara en metafor för våra mänskliga kortsiktiga själviska intressen. Marknaden befinner sig inom ekosystemets ramar, inte tvärtom som neoklassiska miljöekonomer vill få oss att tro. 

Våra värderingar kan inte tränga ut naturen, som miljöekonomerna försöker göra gällande med hjälp av subjektiva kostnader och alternativkostnader. Ek ekologiskt hållbar ekonomi kräver en objektiv värdebas som övervinner denna dualism. Den nya eko-skolan propagerar för att använda bits, det vill säga användandet av naturens minsta informationsenhet. Men bits är naturens mått, inte den mänskliga hjärnans. Lika lite som vi kan se en nanometer kan vi se en bite.  Ett sådant system vore svårhanterligt och svårbegripligt för vanligt folk, dessutom är det en materiell värdebas, liksom guldmyntfoten. Nej, en värdebas ska vara anpassad till människans mått, eftersom det är enda chansen att ge en ny värdebas en generell acceptans.

”En cyniker vet alltings pris men ingentings värde”

Oscar Wilde

EKONOMISK VÄRDETEORI
Den rådande ekonomiska värdeteorin utvecklades under den senare delen av 1800-talet. Men värdeteorins historia är äldre än så. Redan Aristoteles funderade över vad ekonomiskt värde var för något. Aristoteles syn på pengar som likställer mellan två olika varor kom att determinera all senare värdeteori. Pengar har sedan dess setts som kvantifierad altruism.

Ända sedan medeltiden har värdeteorins dilemma varit att grunda de ekonomiska värdet i den fysiska verkligheten. Guld fick länge fylla den funktionen. Denna tro på guldets inneboende värde rubbades dock i samband med guldinflödet från det nyupptäckta Amerika på 1500-talet. Snart började aktier och sedlar användas – som helt befriade pengarna från något inneboende värde. Detta oroade och på 1700-talet försökte fysiokraterna i Frankrike att grunda värdet i naturen; kornet blev välståndets grund. Korn kunde omvandlas till arbete och bli nytt korn. Värdet reproducerades, vilket också sågs som ekonomins huvuduppgift.

Nästa nydanare var Adam Smith och han funderade över varför något så värdelöst som diamanter var så dyrt i förhållande till något så livsnödvändigt som vatten. Han fann svaret i utbud och efterfrågan, en knapphetsfråga således. 

Adam Smith var den förste som insåg att arbetstidens längd och kvalitet var avgörande för värdet, men han såg ingen möjlighet att mäta den kvalitativa arbetsinsatsen (intensitet och kompetens).

Ricardo utvecklade fysiokraternas värdeteori till en ren arbetsvärdeteori. Hur mycket arbete som var nedlagt i en vara var avgörande för dess värde. Genom att förflytta produktiviteten från jorden till arbetet blev tillväxten potentiellt oändlig. Karl Marx var inne på samma ide, vilket i kombination med maskindyrkan fått katastrofala följder för den sovjetiska ekonomin och ekologin.

Alla dessa klassiska ekonomer drevs av en önskan att fastställa rätt pris. Man tänkte sig det rätta priset som en tung kropp som marknadspriset drogs mot.

Från 1870 genomfördes den neoklassiska revolutionen inom ekonomisk teori. Dessa ekonomer hade tagit intryck av det sena 1800-talets fysik och såg Smiths marknad i ljuset av fysikens fältmetafor. l enlighet med tidens reduktionistiska anda försökte neoklassikerna reducera ekonomin till nytta. Nyttan såg de som en attraktion mellan en behövande individ och en vara som behövdes. Detta förhållande uttrycktes av en utbudskurva och en ur exogen psykologi härledd efterfrågekurva. Den ekonomiska aktörens ”mentala energi” genomträngde ett varurum och upptäckte att priset var proportionerligt mot marginalnyttan. Viljor och intentioner var utestängda, och priser vid perfekt konkurrens kunde studeras vetenskapligt. Priserna var de krafter och marknaden den mekanism som realiserade nyttans maximerande. Neoklassikerna behandlar pris och nytta som separata entiteter, men deras fysikmetafor leder till att nytta och pris är ontologiskt identiska. Värdet flyttades från den fysiska utsidan till den psykiska insidan men strömmade sedan ut i den fysiska världen och materialiserades i form av pengar.

Det blev snart legitimt att se en varas pris som dess värde, vilket var tvärtemot de tidiga neoklassikernas vetenskapliga intention att grunda värdet i något objektivt utöver pengar. Pengar har värde därför att vi tror det och denna tro verifieras av att vi eftersträvar pengar – så lyder värdets tautologiska definition. 

Pengarna saknar således förankring i verkligheten, ändå uppfattar vi dem som varor i sig som kan köpas och säljas, ja vi har till och med accepterat att betala ränta på pengar. De som har mycket pengar ska således ersättas för att de väntar med att konsumera. Utan täckning i realproduktion flyter idag hundratals miljarder kronor runt i världen och söker förräntning- allt mer kortsiktigt och spekulativt.

Fysikmetaforen innebar även att värdets tillväxt förbjöds. Endast en jämlikare fördelning kunde öka nyttan, eftersom marginalnyttan av ytterligare en krona är större för den fattige än för den rike. Denna normativa implikation av neoklassikernas egen värdeteori glömdes dock bort och BNP behandlas numer som ett mått på nationens värde; och även om de flesta ekonomer kritiserar detta mått, så refererar de ständigt till denna tillväxtsstandard.

Att kalka en sjö höjer BNP, när det i själva verket, ur det lokala ekosystemets synvinkel, rör sig om ett återställande av ph-värdet (skiten finns kvar). På samma sätt ökar BNP om jag  krossar ett fönster, avverkar ett träd, eller slår mig i huvudet med en hammare, kort sagtdå något förbrukas och kostar. En varas pris är identiskt med dess värde. Ju mer vi producerar, desto mer nyttigheter har vi att fördela. Ett kvantitativt mått med ett kvalitativt syfte. Men det saknas en teoretisk grund för att jämställa produktionsökning med en värdeökning. Neoklassikerna kan ej hantera denna dualism.

Pengar är symboler, inte substanser. Denna missuppfattning leder till att penningmängden ökar utan att ha täckning i realproduktion. Idag sker tio gånger mer penningtransaktioner än vad som är nödvändigt för att byta varor och tjänster och antalet transaktioner bara ökar. Varor och tjänster och människor försvinner så småningom ur det ekonomiska kretsloppet men pengarna stannar kvar och söker nya investeringsobjekt. 

För att förhindra detta i framtiden krävs en absolut värdebas i det ekonomiska systemet!

EN VÄRDEBAS FÖR DET EKONOMISKA SYSTEMET
Idag hör man ofta att marknaden sätter gränser. Men dessa så kallade ramar existerar bara i våra hjärnor. De existerar bara så länge mänskligheten gemensamt tänker att de existerar. Byggs en väg genom Amazonas, så inlemmas indianerna i den immateriella marknaden. Vägnätet är en fysisk manifestation av marknadens ”vilja”. Marknadens utbredning kan också kallas kulturimperialsim. Västerländska föreställningar som ränta, tillväxt och nytta har invaderat världen med syftet att inordna de lokala ekonomierna i den av västerlandet styrda världsmarknaden.

Som Gudeman visade finns det lika många lokala ekonomier som det finns kulturer. Utbredningen av västerlandets ekonomiska modell, marknadsekonomin, leder därför till kulturell utarmning. Sådant som produktion och fördelning, abstraheras ur sina lokala modeller för att inordnas i världsmarknaden, som exemplet på panamabönderna visar. De allra flesta kulturer höll sig tidigare med en ekonomi indelad i sfärer mellan vilka konverteringar betraktades som omöjligt.

Neoklassikernas abstrakta nyttobegrepp har inneburit att allt som existerar innehåller, förutom atomer, xantal kronor. I praktiken värderar man livet självt när man gör analyser av vägbyggen och dylikt. När utilitaristerna, som Torbjörn Tärnsjö menar att man kan byta kroppsdelar hur som helst bara det ökar den totala nyttan inser man vilka farliga möjligheter som gömmer sig i ”ekonomismen.”

Tredje världen har exporterat kroppsorgan till oss eftersom vår efterfrågan på kroppsorgan är större än deras, på samma sätt som vi köper tredje världens mat. Inte för att vi är hungrigare, utan för att vår efterfrågan, det vill säga vår köpkraft, är större.

Jag tror att det finns ett värde i att det existerar så många lokala modeller som möjligt. Precis som genetisk variation är nödvändig för att Homo sapiens ska vara rustad inför en oförutsägbar framtid. Om hela världen är integrerad i marknaden, om vi alla sitter i samma båt – så räcker det med att proppen går ur.

Marknaden som allokeringssystem av jordens resurser är beroende av en ständig exergiförbrukning, av ökad global rörlighet. Ett accelererande resursuttag och en ständig utvidgning av marknaden krävs för ekonomins metabolism. Ekonomin växer och sväller och blir allt omöjligare som företeelse. En kaka kan inte växa om man inte ökar insatsen av ingredienser. Ingredienserna hämtas från naturen. 

Ergo: Det är naturen, inte marknaden, som sätter ramarna. Endast naturens ramar existerar i verklig mening, ty de är absoluta och inte som marknaden variabla. Vad ekosystemet kan uträtta kan mätas exakt. Detta måste en relevant värdebas ta hänsyn till.

Vad förenar då vårt psyke med den fysiska yttervärlden?

l någon mån atomer. Men det psykiska är inte identiskt med det fysiska. Bokstäverna är inte meningen och sådant som mening har med kulturell kontext att göra. Alltså måste meningen – dvs ekonomin som en meningsfull uppsättning relationer mellan människor – befrias från sin kulturella kontext. Marknaden som resursallokerare är en västerländsk modell byggd på västerländska tankemönster. Men som legitimerande instans måste den förkastas, eftersom den på ett oroväckande sätt förbrukar grunden för sin existens.

Som jag ser det finns det två  olika sätt att lösa dualismen. Det vanligaste har varit att placera värdebasen i materien/ energin. Med begrepp som bits och energi har fysiker försökt etablera en ekonomisk relation mellan natur och människa. Men människor värderar inte ting efter dess exergiinnehåll. Naturens informationsinnehåll handlar om ren fysik och är utmärkt för att mäta global koldioxidomsättning, cellulosatillväxt etc, men är överkvalificerat då det gäller ekonomi. Ett sådant system vore svårbegripligt, otympligt, och omöjligt att översätta i ekonomiska utbytestermer. Dessutom är det en substantiell värdebas som bortser från pengarnas symboliska funktion. 

En relevant värdebas måste vara anpassad till människans mått och sinnen för att kunna fungera i praktiken, ty ”människan är alltings mått”.

SILVIO GESELL:s RÄNTEFRI EKONOMI 
Innan den neoklassiska skolan genomfört sitt paradigmskifte och etablerat sin hegemoni, befann sig den ekonomiska vetenskapen i en kreativ bifurkationszon. Ekonomerna funderade över sin egen vetenskaps metafysik, vilket man sedan dess låtit bli. Tidiga neoklassiker som Marshall insåg att de ekonomiska modeller man använde var mycket grova mekaniska förenklingar av processer som mer liknade biologins. Nästa generation neoklassiker glömde, med vissa undantag (Schumpeter), dessa frågor och nationalekonomi blev den dogmatiska ideologi som den är idag.

l slutet av 1800-talet funderade åtminstone en tysk ekonom över sådant som tid och värde. Hans namn var Silvio Gesell. Gesell var verksam som köpman och som sådan hade han erfarenhet av den ekonomiska verkligheten. Gesell kom att fundera över varför köpkraften varierade över tiden. Studier ledde till att han fann ett statistiskt samband mellan räntenivå och köpkraft. Han insåg då att människors köpkraft hade mycket lite med behov att göra, istället måste köpkraften ha med pengarnas ”pris” att göra, dvs räntan. Gesell insåg vidare att räntenivån styrdes av kapitalägarnas villighet att låna ut pengar. Om räntan var för låg, höll de igen. Gesell drog slutsatsen att pengar måste ”rosta”, liksom äpplen måste pengar ruttna så att man inte kan hålla på dem ( i -länder har kapital, u- länder har äpplen). Han ville helt enkelt ersätta räntan med en annan mekanism för att hålla pengar i omlopp. Gesälls lösning var en användaravgift. l stället för att betala ränta till de som redan har kapital, skulle de människor som höll pengar utanför cirkulationen betala en liten avgift. En sådan användaravgift, resonerade Gesell, skulle ge vinst åt alla. 

Balansen mellan mängden pengar och ekonomiska aktiviteter skulle upprätthållas. Användaravgiften skulle vara statens inkomstkälla, därmed slapp man skatter. Detta var en copernikansk revolution. l stället för att ge de rika morötter skulle man ge dem piskan. Som det var – och är – kan man som ägare av några miljoner leva på räntor. En sådan person är ”viktig” i det rådande ekonomiska systemet, men är i själva verket en drönare som lever på andras arbete. l Gesells system blir han förr eller senare tvungen att förtjäna sitt uppehälle. Gesälls system leder till att pengar cirkulerar – inte genom ränta, utan genom ”negativ ränta”.

Under 1930-talets ekonomiska kris fick Gesälls teorier stor spridning, och en stad i Österrike, Wörgl, använde sig  framgångsrikt av detta system mellan åren 1832 – 1933. Modellen blev så framgångsrik att över 300 samhällen i Österrike visade sitt intresse. Då ryckte Österrikes riksbank in. Man såg sitt monopol hotat, och förbjöd all tryckning av lokala valutor.

I USA försökte Irving Fisher tillämpa Gesälls idéer och omstrukturera det amerikanska penningsystemet. Fishers idé var att dela ut pengar i bland annat pensioner som skulle bli värdelösa inom en viss tid om de inte användes. På så sätt skulle utgifter à la Keynes tvingas fram. Detta försök hindrades dock aktivt av president Roosevelt.

På 1930-talet var det många som såg behovet av ett reformerat penningsystem. Ezra Pound, Albert Einstein och två av seklets största ekonomer Keynes och Fisher, var några av de prominenta personer som förespråkade Gesälls teorier. Keynes blev berömd för att han ”svor i kyrkan” och påstod att utbudet inte skapar sin egen efterfrågan, som den franska ekonomen Say hade sagt. Tvärtemot Says lag så menade Keynes att sparande kunde leda till depressioner. Genom at öka de offentliga utgifterna kunde man motverka detta, enligt Keynes. Keynes var således med Gesell till hälften, men bortsåg från att ökade utgifter i det rådande penningsystemet skulle leda till fortsatta omfördelningar.

På senare tid har Keynes ökade konsumtion kommit att betyda sänkta skatter. Keynes använde sig aktivt av Gesell då han framgångsrikt argumenterade mot guldmyntfoten. Det var i samband med detta som han yttrade att framtiden kommer att ha mer att lära av Gesell än av Marx. Nu håller Marx på att glömmas bort, men Gesell är än mer bortglömd.

Efterkrigstidens ekonomiska tillväxt har dolt penningsystemets inneboende brister. Men som Galbraith visar i ”Pengar”, är 30-talets finanskris inte en engångsföreteelse, utan något som upprepas gång på gång. I Sverige har vi just genomlidit en liten krasch som föregicks av en ekonomisk ”boom”som några välbeställda redan tjänat pengar på. Förlorare blev som vanligt, skattebetalarna och de kapitalister som inte lyckade skicka kedjebrevet vidare. Men om detta bara var ett beskedligt förskalv och en föraning om vad som komma skall, bör vi kanske, innan nästa skalv vars grad på Richterskalan är oförutsägbart, läsa Gesell och inse att han, som två av seklets största ekonomer menade, har något att säga. Men vad vi vet nu är att det finns starka krafter som motarbetar reformer. Detta trista faktum måste en reformstrategi ta hänsyn till.

TIDEN SOM VÄRDEBAS
Tiden kanske bara existerar i våra hjärnor, men likväl existerar den därute. Vi ser tidens effekter i form av entropi, som en irreversibel tidspil. Nu är det så vist inrättat att den psykiska och den fysiska tiden sammanfaller; eller som Stephen Hawking formulerade det;

”Oordningen ökar med tiden därför att vi mäter tiden i den riktning i vilken oordningen ökar”.

Tiden upplöser dualismen och gäller lika för alla. Denna objektiva egenskap har gjort det möjligt att integrera tiden som värdebas i det ekonomiska system.

Tidigare har det ekonomiska systemet klarat sig utan värdebas, liksom Europa innan industrialismen klarade sig utan metersystemet. Men nu, då det ekonomiska systemet är inblandat i alla mänskliga sammanhang, krävs ett absolut korrektiv i det ekonomiska systemet. Vi kan inte ha ett ekonomiskt system vars basvärden består av variabler beslutade av banker och politiker.

Med en fixerad värdebas skulle ekonomin kunna fungera opartiskt och rättvist. Vårt nuvarande ekonomiska system har i slutändan enbart förlorare. Alla prognoser pekar på det. En marknadsekonomi som identifierar välstånd med materiell levnadsstandard, som främjar metoden köp billigt och sälj dyrt, som tror att pengar har liv eftersom de tydligen kan arbeta och växa, är ohållbar och destruktiv. 

Vårt räntesystem omfördelar kapital från det gemensamma till ett fåtals privata fickor. Statsskulderna växer i nästan alla länder och med den – ränteinbetalningarna till kapitalägarna. Och det bara fortsätter. BNP ökar, vi blir ”rikare”, men ändå måste vi spara i ekonomins bas = varje finansministers standardrecept. l varje val utlovar våra politiker satsningar på miljön och på den sociala sektorn, men väl i regeringsställning ”tvingas” de av den (till synes permanenta) ekonomiska krisen att uppskjuta åtgärderna tills vidare. Först tillväxt, sedan fördelning. 

Så här kan det inte fortsätta och som jag ser det är enda chansen en stabil värdebas med absolut korrektiv i tiden. Endast då kan vi förutsäga, planera, beräkna och uppnå ett resultat som stämmer med verkligheten. Ett sådant korrektiv skulle ge det ekonomiska systemet en värdebas som helhet.

Ekonomi anses som det svåraste och mest abstrakta av samhällsvetenskaperna (och har därmed högst status). Att det ekonomiska systemet de facto blivit så komplicerat och svåröverskådligt, beror ytterst på avsaknaden av en värdebas i systemet. Aila vetenskapliga system håller sig med värdebaser och naturkonstanter, hur skulle till exempel teknikerna kunna räkna om det fanns – som det gjorde på 1700-talet – 400 olika alnmått. Metersystemets införande gjorde som sagt var – industrialismen möjlig. Idag är ekonomin inblandad i alla mänskliga sammanhang, trots detta saknas en värdebas. Avsaknaden har skapat en marknad styrd av variabla basvärden som kapitalister kan dribbla med.

TIDFAKTOREKONOMI (tfe)
Karl Gustafson är namnet på en uppfinnare som utarbetat en modell med tiden som värdebas. Fördelen med KG:s modell är att den leder till en räntefri ekonomi genom en evolution, eftersom förutsättningarna för ränteekonomin försvinner. Allt som behövs för att vad KG kallar en tidfaktorekonomi (tfe) ska etableras, är ett politiskt beslut om införandet av ett nytt skattesystem. Således en förändring på individbasis. En sådan förändring kan starta lokalt i någon kommun där ett gradvist införande av det nya skattesystemet sker. Jag tycker KG:s modell är fascinerande, men eftersom varje öga har en blind fläck överlåter jag åt läsaren själv att ta ställning genom att försöka presentera KG:s modell.

Tidfaktorekonomins (tfe) grundpremiss är att människan är en skapande och kännande varelse. En ekonomi ska tillåta att alla utvecklar sig mot en inre standard, ty det tjänar alla på.

Allt liv arbetar med materia i tiden. Detta kan lättast illustreras med en analogi ur den ekologiska verkligheten. En växts förmåga till att skapa biomassa är beroende av växtens komplexitet och fotosyntesens tid. Att en ”lägre” växt producerar mindre biomassa kan man inte kritisera den för. Den gör så gott den kan med sina förutsättningar. 

Skillnaden mellan människor och växter är att människan organiserar sig i samhällen och gör skillnad på det privata och det gemensamma. Det gemensamma finansierar v i med skatter. Om vi liksom växter bidrog efter förmåga borde det bli tid gånger kompetens, alltså antal arbetstimmar ggr timlön. Timlönen är ett uttryck för marknadskrafterna (marknaden bestämmer priser i en tfe, men till skillnad från dagens marknad så är denna marknad fri – det vill säga lika villkor för alla.). Marknadsvärdet är i sin tur ett uttryck för våra värderingar (jag tror värderingarna och därmed lönerna ser annorlunda ut i en t fe). l en tfe har vi möjlighet att själva välja vår timlön i konkurrens med andra och den kommer med största sannolikhet ligga i nivå med den lön som ger maximal inkomst och minimal samhällsinsats.

Rättvisan ligger i att alla ska betala lika mycket i tid räknat. Alla människor får då lika mycket tid att disponera för sitt privata liv. Man kan, sedan man fullgjort sina samhällstimmar, välja att arbeta (marginalskatt 0%) eller att tillbringa tiden med familjen. Avsaknaden av marginalskatt ger varje människa möjlighet att spara och själv finansiera sin verksamhet. Därmed pressas räntan nedåt. 

Eftersom vi alla får lön efter prestation så motsvarar penningmängden realproduktionen, till skillnad från både det proportionerliga och det progressiva skattesystemet som sned vrider ekonomin.

I den lilla världen bidrar alla med lika mycket i tid, det anses självklart och solidariskt. Bara för att man har en mer avancerad uppgift anser ingen att den personen ska delta en kortare tid i det gemensamma projektet. Människor är olika men alla ska bidra med samma arbetsinsats. Det nuvarande skattesystemet medför tvärtom att ju mer Du tjänar, desto mindre bidrar Du till det gemensamma i tid räknat.

I en tidfaktorekonomi är det svårt att fuska eftersom man avsätter en fastställd tid till den gemensamma sektorn. Inga fackföreningar kan existera i en sådan fri marknad. Deras nuvarande uppgift är att driva upp lönerna, vilket inte gynnar löntagarna eftersom företaget kompenserar sig med höjda priser, vilket leder till inflation och inkomstfördelningar (som drabbar dem som befinner sig utanför modellen – som pensionärer).

Orättvisan ligger inte, som jag hoppas har framgått, i lönen (den är ett uttryck för samhällets värderingar), utan i att den lågavlönade arbetar mer för det gemensamma än den högavlönade och att räntesystemet omfördelar kapital till de redan rika. Den högavlönade har överdrive hög bruttolön, beroende på att facket har förhandlat fram de höga lönerna med motiveringen att de måste kompensera sig för de höga marginalskatterna. De kräver extra påslag, men har också större möjlighet att skatteplanera. Empiriska undersökningar visar gång på gång att skattesatsen ligger jämn oberoende av bruttoinkomsten.

I en tidfaktorekonomi betalas all skatt via tidsberäkningen. Allt man behöver deklarera är timlönen.  

Genom at t beräkna landets medeltimlön kan finansministern  räkna ut hur stor samhällsinsatsen måste vara i timmar räknat för att täcka samhällets utgifter. Alla andra skatter försvinner (som moms och arbetsgivaravgifter). Arbetskraften blir därmed billigare och priserna sjunker.

I början kommer därför ekonomin att växa kraftigt (som i Wörgl, Österrike 1930) men liksom biologisk  tillväxt diversifieras och stabiliseras ekonomin. Utveckling ersätter den cancerliknande exponentiella tillväxten. Ekonomins ”utveckling” blir kvalitativ, eftersom investeringar i vackra och hållbara ting bevarar sitt värde och är lika lönsamma som investeringar i bankböcker med nollränta. Skulle man som Silvio Gesell förespråkade, införa pengar som kostar kan man anta att denna utveckling mot kvalitet går ännu snabbare. En bil som går på vätgas och håller några hundra år och sedan återvinns kan kanske accepteras.

Vi blir oberoende och kan planera vår framtid. Vi kan själva finna en balans mellan fritid och arbete. Kvaliteten kommer att höjas eftersom man har råd att anställa dugligt folk. Om jag till exempel vill anställa en rörmokare och både han och jag tjänar 100 kronor (man använder pengar som utbytesmedel) i timmen, då måste jag med dagens system arbeta tre timmar övertid för att ha råd att anställa honom. Men i en tidfaktorekonomi gäller timme för timme. Man har överblick och kan kontrollera sin ekonomiska situation. Varje person kan göra det han/hon är bäst på. Duktiga hantverkare premieras. Svartjobb blir meningslöst. Självklart kan vi göra saker själva, men inte av ekonomiskt tvång, utan för att vi vill. Alldeles säkert kommer en del människor att fortsätta att leva som nu, men eftersom det yttre tvånget försvinner, tror jag att allt fler människor kommer att komma till insikt om vad som är viktigt här i livet.

Viktigast av allt är att räntan sjunker ned mot noll. Med positiv och negativ ränta kan man förutspå  resultatet, men med nollränta vad sker då?

Tio procents ränta ger ett tioårigt perspektiv, två procents ränta ett femtioårigt perspektiv. Detta vet vi: Låg ränta gynnar långsiktiga investeringar.

Vår nuvarande ekonomis tillväxttakt (med systemet ränta-på-ränta) är destruktiv, vilket som exempel jordbrukets sjunkande effektiviseringsgrad sedan 1950-talet visar. Naturens reproduktionsförmåga är begränsad och dagens tillväxtraseri har framtvingat ett energikrävande jordbruk som ökat avkastningen per hektar och arbetstimme. En sådan syn på effektivitet och produktivitet bäddar för en ekologisk katastrof. För varje insatt kalori får vi ut 0,8 kalorier (medräknat bränsle, konstgödning, transporter etc). På 1950-talet fick vi ut tio gånger mer. För en ekologisk ekonom har produktivitet  med kvoten mellan produktion och konsumtion av energi att göra. Denna fysiska syn på produktivitet gör 50-talets jordbruk till ett produktivare jordbruk än dagens.

 Effektivitet är kopplat till grad av tillgodoseende av verkliga behov. l en tfe slipper bonden räntetrycket och det alternativa ekologiska jordbruket kan bli lönsamt (och också – tack vare tekniska nydaningar – mer effektivt och produktivt än 50-talets jordbruk). Till och med LRF-basen Bo Dockered har insett detta (dock ej i praxis- men i retoriken börjar ekologiska argument bli giltiga argument).

Dagens system leder till att pengar göms undan i spekulationer. Detta vidmakthåller en knapphet på pengar som höjer räntorna, vilket i sin tur ökar arbetslösheten. Låga räntor leder till nya arbetstillfällen i framförallt småföretag som kan utveckla uppfinningar som svarar mot verkliga behov. l det rådande systemet måste ju varje investering tävla med pengarnas förmåga till förmering på valutamarknaden, vilket gör så gott som alla investeringar i ekologisk teknik till olönsamma projekt. Utan ränta är den ekologiskt riktiga investeringen åtminstone ingen förlustaffär. Detta skapar en positiv drivkraft mot förbättringar, eftersom människor gör goda gärningar om de garanterat inte förlorar något.

Ekonomi blir ett hushållande med resurser och ett tillgodoseende av verkliga behov, vilket ekonomi enligt en minoritetsuppfattning handlar om. Sedan kan man utveckla denna modell med sådant som ekologisk bokföring. Tidfaktorekonomi är en global modell som tillåter lokal utveckling. Dagens lokala modell leder bara till global avveckling. Den rådande modellen bygger i grunden på rädsla (för arbetsgivare, för strejker, för arbetslöshet). En sådan destruktiv drivkraft leder i förlängningen till splittring och uppbyggande av lokala barrikader – nationalism. Tidfaktorekonomi tror jag ger människan självkänslan åter. Vad vi är hänger på oss s]älva: Människor som har självkänsla beter sig på ett annat sätt än människor utan självförtroende.

Om penningmängden motsvarar realproduktionen och pengarna är den symbol som svarar för utbyten, då har vi en stabil värdebas grundad i tiden. Den klocka som i alla tider stått i industrialismens tjänst och som vi numer bär som en handklove till det stressiga systemet – kan bli vår befriare.

TVÅ SAMHÄLLSMODELLER

Uppsatsen igenom har jag använt trehörningen för att beskriva samhällets maktstruktur. Varje sådan trehörning har bundits samman av en enande princip som också har en metaforisk makt. Självklart är trehörningarna grova förenklingar. Om vi begränsar oss till 1900-talet, så kan vi urskilja två maktstrukturer.

Fig 1

Folkhemmet, det rationella samhället, var den enande princip som gav ”problemformuleringsprivilegiet”. Iden växte fram i slutet av 1800-talet, men fick denna struktur kring 1930, då det formulerades som en politisk målsättning. Allt skulle vara rationellt, även hemmen. Det var bråttom att skapa det nya samhället. Makarna Myrdal propagerade för ett rationellt beteende i de mest intima sammanhang. Sådant som hygien blev ett stridsrop. Kroppen, själen, hemmet, rasen, samhället ; allt skulle vara hygieniskt. Man ville skapa ett rationellt livsmönster som skulle passa in individen i ett rationellt samhälle. Samhällsvetenskaperna växer fram som den sociala ingenjörskonstens verktyg. Statistiker föredrar medelsvenssons och folkhemmet förvandlades till en normalkurva som endast medelsvensson kunde stå rakt i. Legitimerande instans var det sedan upplysningen hyllade politiska förnuftet. Av den franska revolutionens paroller framhålls jämlikheten.

Dåtidens ekonomer inspirerades av Keynes nya teorier, som också legitimerade en aktiv stabiliseringspolitik.

Ökad konsumtion skulle leda till ökade investeringar, vilket skulle ge tillväxt och medel att fördela. Tillväxten skulle fördelas rationellt. Det viktiga var att intressen i de tre hörnen blev tillgodosedda. Ekonomer konstruerade modeller som fördelade tillväxten. Tillväxten blev således helt avgörande för maktkonstellationens stabilitet. Men Keynes teorier hade en svaghet, de bortsåg från inflationen som problem. Från att ha varit ganska låg växte inflationen i styrka. I samband med Vietnamkriget och oljekrisen blev inflationsproblemet akut. De ekonomiska modeller som väglett beslutsfattarna hade setts som eviga lagar. Prognostiserade trendframskrivningar hade förvandlats till planer och således till självuppfyllande profetior.  Framtiden var en extrapolerad kurva. Nu bröt allt samman; länder i tredje världen hamnade i en svår kris, samtidigt som tillväxtens miljökonsekvenser uppmärksammades. I västvärlden steg arbetslöshet och inflation. Man försökte hålla konsumtionen uppe genom underbalanserade budgetar och insåg inte att det var fråga om en strukturell kris. När tillväxten minskade blev också omfördelningen från arbete tillkapital mer synlig. Tillväxten hade dolt denna brist i penningsystemet.

Sedan slutet av 1960-talet har den gamla maktkonstellationen varit i gungning och en ny modell har vuxit fram som hämtar stöd i teorier av främst Milton Friedmann. En kraftfull filosofisk ram har givits av Robert Nozick (ett tidens tecken att Nozick nu övergivit nattväktarsaten?) Anarki, stat och utopi (som också är det enda filosofiska verk som unga nyliberaler låtsas att de läst).

Den nyliberala maktkonstellationen har företagsvinsten som enande princip och denna metafor sprider sig nu som en löpeld genom samhällets alla skikt. Marknaden är modellens legitimerande instans vars giltighet man inte ifrågasätter. Maktkonstellationen består i ett ömsesidigt beroende mellan företag, individuella aktieinnehav och ett nyliberalt parti.

FÖRETAG-NYLIBERALT PART-AKTIEÄGARE – MARKNADEN = TRIANGEL

Som framgått har också denna modell svårigheter, ekonomiska som ekologiska. Djupast sett är den en variant av den förra. Både den osynliga handen och förnuftet är barn av upplysningen och dess mekanistiska och atomistiska tänkande. Skillnaden är den att friheten betonas på jämlikhetens bekostnad.

Att denna modell just nu har sådana framgångar beror, misstänker jag, på att alternativet varit en form av förnuftsmodellens trehörning kollapsad till en punkt, det kommunistiska partiet.  Denna ohållbara modell har setts som ett hotande alternativ,  vilket hållit ihop västerlandet. Vad kapprustningens potentiellt oändliga behov och dess nära koppling till den yttersta makten har betytt för ekonomin kan man bara spekulera om.

Nu finns inte detta yttre politiska tryck. 

Kanske kan det påskynda förfallet av denna nyliberala modell. Länder som tillämpar den i Östeuropa kommer att märka att de inte får det bättre. En återgång till centralistiskt styre finner de förhoppningsvis omöjlig och då kanske slutsatsen dras att denna dimension har uttömt sina möjligheter. Kanske öppnar de möjligheter för nya modeller som växer fram ur den lokala erfarenheten. När man studerar lokala ekonomier slår det mig alltid hur förnuftiga de är. Bara människor arbetar hårt bör ekonomin fungera och det gör den om man producerar för lokal konsumtion och får pengarna att cirkulera lokalt, vilket tidfaktorekonomi möjliggör. 

Detta sker dock inte med den ”imperialistiska” u-hjälp i form av fabriker som vi skicka till u-länderna.

”Fabriken” kan ej ses isolerat utan ingår i en väv av tankemönster, utbildning, miljö och infrastruktur. Om denna väv saknas- och det gör den – leder fabriken till ökad utarmning, ty fabriken som idè – för en ide är den – ingår i i-världens ekonomiska försörjningsstruktur.

SKISS TILL ETT NATURKONTRAKT
Också i framtiden kommer vi att leva i en global värld. Vi kan inte minska på produktionen utan att råka i svårigheter, däremot kan vi lägga om den. Helt avgörande för en långsiktig ekonomisk utveckling är att den ekonomiska processen leds in i ett kretslopp och att man erkänner den gröna cellens ensamrätt på epitetet produktion. Jag tror att en tidfaktorekonomi leder till en sådan utveckling. Tidfaktorekonomi möjliggör modeller som känns härledda ur den verklighet som vi upplever. Som jag föreställer mig kommer trehörningen se ut som fig 3 visar.

Fig 3

Individer och fackföreningar är abstraktioner som jag inte tror kan fungera i en tidfaktorekonomi. Individbegreppet gör gällande att individen är samhällets minsta enhet, men ett barn lever i något som liknar symbios med sin mor. Var man drar gränsen kring den privata sfären varierar; vi beter oss inte som individer mot vår nästa (Jag tror Public Choise-skolans enda förtjänst är att den visar att politiker inte är alltigenom altruistiska som demokratin på något sätt förutsätter).

Fackföreningsidèn bygger på föreställningen att arbetskraften är en homogen massa med gemensamma intressen. Sådana intressen tenderar vara endimensionella plånboksfrågor eftersom det blir en fråga om minsta gemensamma nämnare. Fackföreningen är en summa av individer och de är därför varianter av samma tankefigur.

l stället skulle jag vilja kalla detta hörn den privata sektorn, eller ”den lilla världen”. Idag är detta en ”räntefri” del av ekonomin, för vem kräver elva kronor då man lånat ut tio till en nära vän? Här styr också den osynliga handen, det som idag inte värderas eftersom de tillhör reproduktlonssfären. Men i en tfideaktorkonomi bör sådant få ett värde eftersom det har ett avgörande värde för samhällets fortlevnad. Den privata sektorn är suverän. Utomstående människor har inte rätt att bestämma över denna sektor. Den privata sektorns rättigheter (människans) sträcker sig till gränsen för andra människors rättigheter. Den privata sektorn är något av en värdebas i rättsgrunden.

Nästa hörn byts i en tfidfaktorekonomi mot den gemensamma sektorn. Detta betyder inte att företagen socialiserats, bara att det gemensamma har en större betydelse i en tidfaktorekonomi, det handlar ju om allt vad den privata sektorn inte klarar allena. Det tredje hörnet, politikhörnet, byts således helt ut och flyttas så att säga till spelet mellan den stora och den lilla världen.

Platsen tas i stället av det ekosystem som människan lever av i form av naturresurser och energi. Det betyder inte att politiken blir oviktig, tvärtom. Politiken blir avgörande för hur tidfaktorekonomi organiseras. Hur sådant som barnpassning och sjukfrånvaro ska värderas kan inte avgöras av marknaden, utan avgörs gemensamt. Eftersom människan är en försiktig varelse tror jag att hon med filosofen John Rawls ord väljer riskspridning, det vill säga att den sämst  ställde ska garanteras en så god standard som möjligt eftersom alla har en sannolikhet att hamna i den positionen.

Tidfakorekonomi fungerar effektivt och rationellt i mellanmänskliga interaktioner. Den ekologiska ekonomin är en symbiotisk förlängning av denna, till rena naturlagsbaserade beräkningar. Den erkänner att något ekonomiskt utbyte med naturen är omöjlig. Prisinformationens entoniga signaler kan inte översätta naturens kakafoni. Som Alf Hornberg säger är regnskogar inte jämförbara med de konsumtionsvaror mot vilka de växlas. 

Ekologilära om huset – och ekonomin – hushållning med knappa resurser – visar på ett samband där ekologin kan stå för de vetenskapliga fakta och ekonomin för de normativa implikationer som vägleder samhällets beslutsfattare. En slutsats man förmodligen drar för samhällets utformning är att det bör organiseras i ett kretslopp, då förbrukas inte det ekosystem som försörjs av solflöden. Att försöka koppla miljö och samhälle blir viktigt för att binda trehörningen i en stabil symbios. Den enskilda människans insikt är här det viktigaste kittet. Trehörningens sammanhållning ska bygga på sådant som samarbete, förståelse, ansvar etc; inte kamp och makt som varit fallet alltsedan Hobbes formulerade sitt samhällskontrakt på 1600-talet. 

Då är det nödvändigt att avlägsna sig från den newtonska världsbildens konfrontationsmetafor och ersatt den med den nya kvantfysikens vågmetaforer som bättre harmonierar med vår erfarenhet. Människan liknar mer än våg som bestäms av dess relationer än den klassiska fysikens biljardbollsindivid. På den globala politiska nivån har en omsvängning skett; krig har gjorts alltmer omöjligt och samförståndslösningar betonas. Nu gäller det att överföra denna globala erfarenhet ner på det lokala planet. Så kan till exempel ett beslut i den gemensamma sektorn leda till att hushållens avfall och avlopp läggs ut som gödsel på de åkrar som försörjer samma hushåll, då tänker man på vad som slängs i slasken. Genom generationerna kommer spelet  mellan ekosystem och privat sektor kännetecknas av allt starkare ansvar, eftersom båda tjänar på det. Uppfinningar uppmuntras i en tidfaktorekonomi, och avancerade tekniker som gör kretsloppssamhället till en effektiv enhet kan utvecklas. Helt frigör sig inte denna modell från sitt ursprung, men av den franska revolutionens paroller framhäver denna modell broderskapet (eller systerskapet) som ju på något sätt överbryggar de motsättningar som enbart frihet och enbart jämlikhet ger upphov till. De senare kan bli föremål för ett rationellt system, men broderskapet infogas svårligen i ett sådant sammanhang.

Som figur 3 visar tror jag att kvaliteten kommer att vara enande princip i denna modell, vilket är 180 grader på tvärs mot den tidigare kvantitativa vinstprincipen. Att den kvalitativa dimensionen blir alltmer uppmärksammad inom naturvetenskaperna inger hopp. De bilder som forskningen inom dessa fält skapar sprids i samhället och styr tänkandet i kvalitativ riktning. Om produktionen svarar mot verkliga behov är kvaliteten styrande, och inte dagens låtsaskvalitet som smetas på varor som går sönder sedan garantitiden gått ut. När marknaden verkligen är fri är också kvaliteten en vinnande princip för producenten. Dagens vinstmaximeringsprincip är kopplat till monopolställningens strategi: Höj priserna, bygg in slitage och utöka marknadsområdet (med reklam eller kredit). Kvaliteten ger konkurrensfördelar i en fri marknad på lika villkor. Om människan själv får välja mellan arbete och fritid, tror jag att hon kommer att välja det som ger högst livskvalitet. Idag kan hon inte välja. När det handlar om pengar är valen fria i en mycket begränsad betydelse. Jag tror att med kvaliteten som styrande princip ser vi världen på ett annat sätt, och denna förändring kommer att ske på alla nivåer.

METERSYSTEMET
Den franska revolutionen ledde till bland annat införandet av det nya objektiva metersystemet baserat på naturvetenskapen (jordens omkrets) och inte som tidigare måttsystem, på människan. Införandet av metersystemet sammanfaller sedan dess med politiska förändringar. Tyskland införde metersystemet 1868, Österrike 1871, Ryssland 1918, Polen 1919,  Baltikum 1920, Japan 1921, Indien 1947 och Kina 1959.

Att ena ett uppsplittrat mätsystem är såldese inget naturligt faktum, utan sådant sker i en viljeakt. Metersystemet är en abstrakt standard, en syntetisk värdebas, som enar jordens olika måttsystem. Metersystemet, eller som det numer kallas SI-systemet, är teknologins och industrialismens säkra grund. En enhetlig måttstandard var nödvändig för att möjliggöra industrislistens globala utbyten, eftersom en kines-fot skiljer sig från en engelsmans. Alla människor kan begripa vad en meter är, även om dess nutida definition är ofattbar. Andra mått som kilogram är en översättning av metersystemet förmedlat av vätskan vatten. En meter är alltid en meter, men en krona är snart värd en bråkdel av sig själv om man inför en tidsdimension. Detta faktum talar för ett införande av en säker värdebas. 

En sådan syntetisk akt kommer alltid till stånd genom viljeakter. Samma gäller för införandet av en tidfaktorekonomi. Eftersom 90% av befolkningen förmodligen tjänar på en övergång (och alla på lite sikt) kommer tidfaktorekonomi, eller något annat alternativ byggt på Gesälls idéer – att förr eller senare debatteras på den politiska arenan. Om nu dessa 90% inte låter sig övertalas av de vettskrämda drönarnas argument att alla avsteg från den rätta vägen leder till helvetet, kan till en början ett nytt skattesystem etableras som sakta men säkert vrider ekonomin rätt. Ett sådant system skulle bara hotas av naturkatastrofer. En felslagen skörd skulle leda till ”inflation” osv. Naturen blir den bas som den i verkligheten är. Det ekonomiska systemet i sig själv skulle dock inte förorsaka några problem. Eftersom endast naturkatastrofer kan hota stabiliteten bör kretsloppsekonomin vara grundad i solens kontinuerliga exergitillförsel och organiserad på så sätt att ekonomin har en stark återhämtningsförmåga efter störningar. En minimaxstrategi således. Kärnkraft och annan vanvettig teknik blir förbjudet a priori i denna modell, eftersom naturkatastrofer – även människo-orsakade sådana – hotar samhällets reproduktionsförmåga. 

Biosfären – eller kanske man ska säga Gaia – blir legitimerande princip, allt är ju beroende på hennes välmåga. Någon ekonomisk relation till Gaia kan människan inte ha. Våra livs reproduktion bygger på samhällets reproduktion och båda är i sin tur beroende av vårt ekosystems reproduktion, som i sin tur ingår i ett komplicerat ekosystem, i Gaia. 

Just nu utarmar vi vårt ekosystem med accelererande hastighet. Empiriskt sett har detta varit en ohållbar strategi. Arter som tillämpat den har dött ut. ”Optimisten” brukar påstå att det ordnar sig eftersom det ordnat sig hittills. Med samma logik kunde han hävda att han var odödlig. Men det gör han inte. l det fallet jämför han sig med andra individer. På samma sätt borde dagens ”optimister” jämföra arten homo sapiens med andra arter och inse att överlevnad på ett avgörande sätt är kopplat till artens beteende. Homo sapiens har dessutom den unika förmågan att medvetet ändra sitt beteende.

Den av magikerna influerade Francis Bacon brukar anses som det moderna projektets grundare. Synen på naturen som något som skulle behärskas och tämjas kan sammanfattas med Bacons påstående: ”kunskap är makt”. Under 1900-talet utmynnar samma tankegångsätt i påståendet: ”Politik är att vilja”( Bl a Palme och Mussolini). 

Jag tror vi måste överge denna faustiska övertro på förnuftet och med ödmjukhet inse att ”naturen vet
bäst”. Vi måste med Lovelocks ord ”sluta fred med Gaia på hennes villkor” . Vi måste inse att kunskap är ansvar.

---

REPERENSER:
Adler-Karlsson G, Lärobok inför 90-talet. 1990
Dawkins Richard, Den själviska genen. 1992
Ecological Economics, Constanza (ed). 1991
Galbraith Kenneth, Pengar. 1976
Geertz C, Kolonialism och jordbruksutveckling. 1971
Georgescu-Roegen N, The Entropy law and the economic process. 1971
Georgescu-Roegen N, Energy and economic my ths. 1976
Gorz A, Kritik av de t ekonomiska förnuftet. 1989

ORDLISTA
Abstrahera = tänka abstrakt, skapa allmän föreställning om något
Abstrakt = som ej går att ta på, t ex tanke, motsats konkret t ex stol, bil etc.
Adrenalinstinna = uttryck av Gunnar Adler Karlsson avseende hormonkoncentration som manifesterar
sig i politiskt maktbehov/aggression, även sexuellt
Allokering = rationell fördelning

Altruistisk = osjälvisk, oegennyttig, motsats egoistisk
Antropologi = läran om människan som släkttyp
Antropomorf = människoliknande, när man t ex tillskriver djur mänskligt beteende
Asymmetrisk = ojämlik balans, motsats symmetrisk d v s likhet i balansförhållande
Biocider = gifter för att bekämpa sjukdomar/insekter på växter
Biotop = typ av livsmiljö
Bifurkation = flod som delar sig i gaffelform
Bortabstrahera = förtränga, tänka bort
Destruktion = förstörande
Determinism = förutsägbar genom orsaksbetingat och lagbundet förlopp
Dialektisk relation = argumentation genom att väga för och emot skäl
Diskurs = formell samtal om visst ämne
Diversifierad = skapa variation, mångsidig
Dogmatisk ideologi = förlegad trossats som envist försvaras
Dr Faust = litt. Alkemist och trollkarl, roman av Goethe
Dualis-m-tisk = åskådning som räknar med två motsatta grundprinciper
Ekologi = ”läran om huset”, naturens samspel och inbördes beroendeförhållanden
Empirisk = erfarenhetsmässig (kunskap)
Entropi = fysisk term, effekt uppkommen i termodynamiska förlopp
Epicykler = i olika form återkommande företeelser
Ergo = latin ”följaktligen”
Eutanasi = dödshjälp, ”barmhärtighetsmord”
Exergi = användbar energi
Extrapolerad = beräkning av utveckling utanför kända områden
Korrelera = stå i samband med
Kronisk = ständigt pågående
Kvanta = en viss mängd som står i samband med andra mängder (kvanta)
Kvantfysik = fysisk teori enligt vilken alla energiomvandlingar sker kvantmässigt
”Limit of growth” = tillväxtens gräns
Legitim-erande = lagenlig
Makroplanet = ”i det stora sammanhanget” motsats mikroplanet
Manipulativ = i detta sammanhang ”lura”
Maximera = göra så stor som möjligt utan hämningar
Memer = sociobiologisk benämning på tankemönster
Metabolism = ämnesomsättning, fysiologisk term även i överförd betydelse
Metafor = bildlig liknelse för att beskriva/jämföra något
Metafysik = spekulation om den yttersta grunden
Monetärisering = ekonomiskt uttryck för Milton Friedmans penningpolitiska teori
Nemesis = hämndens gudinna
Neoklassisk = nyklassisk, ekonomisk benämning på vissa nationalekonomer
Nollsummespel = ”vinst för den ene är förlust för den andre”
Normativ implikation = som anger logisk följd som bör följas
Optimering = få att fungera på bästa och mest gynnsamma sätt
Paradigm = tidsålder med nytt innehåll
Patologisk = sjuklig
Positivism = forskning som bygger på konkret observation, fastslår objektivt säkra fakta, filosofisk och naturvetenskaplig riktning
Potentiell = möjlig men ej förverkligad   
Preferenser = företräden
Prestige = anseende, inflytande 
Protektionism = skyddstullspolitik eller system      
Public choice = ekonomisk term, ungefär marknadens val
Puritansk = renlevnads
Rationellt = logiskt och effektivt
Recession = lågkonjunktur eller ekonomisk tillbakagång
Reduktionistisk = förenkling
Rekursiv = att bara se/upptäcka det man vill se/upptäcka
Reproduceraktion = på nytt frambringa, ”fortplanta”, t ex barnafödande
Reversibel = process som kan gå framåt och bakåt, t ex vatten-ånga-vatten etc