av Erik J.
Tiden kanske bara existerar i våra hjärnor, men likväl existerar den därute. Vi ser tidens effekter i form av entropi, som en irreversibel tidspil. Nu är det så vist inrättat att den psykiska och den fysiska tiden sammanfaller; eller som Stephen Hawking formulerar det: oordningen ökar med tiden, därför att vi mäter tiden i den riktning i vilken oordningen ökar.
Tiden upplöser dualismen och gäller lika för alla. Under årmiljoner har den mänskliga organismen anpassats till dygncykelns kretslopp. Denna objektiva egenskap har gjort det möjligt att integrera tiden som värdebas i det ekonomiska systemet. I dagens ekonomiska system förvirras vi ungefär som nattfjärilarna luras av artificiellt ljus. Nattfjärilen har anpassats till månens sken och orienterar sig genom att hålla en konstant vinkel till den. Eftersom månen befinner sig på stort avstånd, förändras inte vinkeln av nattfjärilens förflyttning. Det är dock fallet med lampsken. Den konstanta vinkeln fångar in fjärilen i en spiralrörelse mot lampan. Det är därför vi kan se nattflyn svärma kring nattlamporna, på samma sätt som det artificiellt skapade ekonomiska systemet tvingar människor att dansa runt penningen istället för att följa sin natur.
Tidigare har det ekonomiska systemet klarat sig utan värdebas, liksom Europa före industrialismen klarade sig utan ett gemensamt metersystem.
Men nu, då det ekonomiska systemet är inblandat i alla mänskliga sammanhang, krävs ett absolut korrektiv i det ekonomiska systemet. Vi kan inte ha ett ekonomiskt system vars basvärden består av variabler som penningmarknaden kontrollerar. Med en fixerad värdebas skulle ekonomin kunna fungera opartiskt och rättvist.
Vårt nuvarande ekonomiska system har i slutändan enbart förlorare. Alla prognoser pekar på det. En marknadsekonomi som identifierar välstånd med materiell levnadsstandard, som främjar metoden köp billigt och sälj dyrt, som tror att pengar har liv, eftersom de tydligen kan arbeta och växa, är ohållbar och destruktiv. Vårt räntesystem omfördelar kapital från det gemensamma till ett fåtals privata fickor. Statsskulderna växer i nästan alla länder och med den ränteinbetalningarna till kapitalägarna. Och det bara fortsätter. BNP ökar, vi blir ”rikare”, men ändå måste vi spara i ekonomins bas – varje finansministers standardrecept. I varje val utlovar våra politiker satsningar på miljön och på den sociala sektorn, men väl i regeringsställning ”tvingas” de av den (till synes permanenta) ekonomiska krisen att uppskjuta åtgärderna tills vidare. Först tillväxt, sedan fördelning.
Så här kan det inte fortsätta och räddningen är – som nästa kapitel visar – en stabil värdebas med absolut korrektiv i tiden, endast då kan vi vi förutsäga, planera, beräkna och uppnå ett resultat som stämmer med verkligheten. Ett sådant korrektiv skulle ge det ekonomiska systemet en värdebas som helhet, dock inte att förväxlas med en värdebas för kronan.
Nationalekonomin anses som den svåraste och mest abstrakta av samhällsvetenskaperna (och har därmed högst status). Att det ekonomiska systemet de facto blivit så komplicerat och svåröverskådligt, beror ytterst på . avsaknaden av en värdebas i systemet. Alla vetenskapliga system håller sig med värdebaser och naturkonstanter. Hur skulle t.ex. teknikerna kunna räkna om det fanns – som det gjorde på 1700-talet – 400 olika alnmått? Metersystemets införande gjorde industrialismen möjlig.
I dag är ekonomin inblandad i alla mänskliga sammanhang, trots detta saknas en värdebas. Avsaknaden har skapat en marknad styrd av variabla basvärden, som kapitalister kan dribbla med. Avsaknaden av värdebas har också skapat en fragmentariserad teori som utlovar ett aldrig avslutat forskningsprogram. Ekonomerna kan aldrig bli färdiga. Man sysslar med sin bit av det teoretiska komplexet. Inför relevant kritik retirerar ekonomen till sitt lilla hörn av ”verkligheten” där själva den matematiska formen är utslagsgivande, vilket skapat en ”evolution” (kanske snarare involution), där matematisk komplexitet ger överlevnadsfördelar i den akademiska miljön. Lyckas teorin etablera sig, inte i kraft av sin förmåga att förklara och förutsäga verkligheten, utan i kraft av matematisk mimicry, kan den börja sprida artiklar och publikationer, vars enda syfte är att säkerställa den långsiktiga överlevnaden för teorin. En nobelpristagare som Leontieff attackerar i tidskriften Sience den världsfrånvända matematiseringen. En annan nobelpristagare, James Tobin, klagar på att han inte längre begriper vad som står i facktidskrifterna. Vem gör det?
Att förenkla marknaden genom klara regler hotar inte bara kapitalisterna; det hotar också ekonomkadern, revisorer, advokater, skattebyråkrater, politiker, ja, alla som lever på att vanligt folk inte begriper den ekonomi som styr deras liv. Att nationalekonomerna som yrkeskår hotas av en utveckling av den egna vetenskapen, är naturligtvis ett stort problem. Liksom en gång den katolska kyrkan formade vetenskap och naturfilosofi till att bli stabila fundament i den kristna världsbilden, har kapitalismen format nationalekonomin och den materialistiska filosofin. Nationalekonmnerna är som Ptolemaios astronomer i sina kammare. De ritar vackra epicykler, oförmögna att bryta sig loss ur neo-klassikernas matematiska labyrint. Våra ideologier och vår livsfilosofi är Thomas ab Aquinos lära om att lyda och tjäna maktintressen. Statens utförsäljning av obligationer för att finansiera luftslott är maktens avlatsbrev. Med införandet av en stabil värdebas kastas gamla hierarkier över ända, precis som vetenskapens triumf över kyrkan i sin förlängning ledde till franska revolutionen.
Tidfaktorekonomi
Karl Gustafson är uppfinnare och egen företagare med erfarenheter ur den konkreta verklighet som skapar konkreta problem med krav på konkreta lösningar. Karl Gustafson gjorde snart den erfarenheten att man i Sverige aldrig skulle kunna bygga upp ett företag på sund ekonomisk bas, med hårt arbete och utan banklån med vidhängande ockerräntor, på grund av ett betungande konfiskatoriskt skattesystem, som konstruerats för att hindra uppkomsten av konkurrensstarka företag. (Saltsjöbadsavtalet 1938 – den korporativistiska trojkan: storfinansen – LO-SAP – regeringen, vilkas intressegemenskap var monopol på produktion/ distribution – styrda löner – konfiskatoriska skatter och kontroll av människorna långt ner i privatlivet).
Karl Gustafson flyttade utomlands och tjänade under några års utlandsvistelse de pengar han aldrig kunde i hemlandet, med dess konfiskatoriska skattesystem (Pomperipossaeffekten = mer än 100% i skatt, vilket Astrid Lindgren senare framgångsrikt tog upp striden mot).
Nya pusselbitar föll på plats i det ekonomiska problemkomplexet och under en intensiv ansträngning att klarlägga det ekonomiska systemfelet, där – med. Karl Gustafsons egna ord – ”induktiv och deduktiv intuition pressades till det yttersta”, slog klarsynen ner som en blixt och problemet identifierades samtidigt som lösningen kunde definieras: det ekonomiska systemet saknade värdebas med absolut korrektiv. Och den saknade värdebasen var den naturlagsbundna tidsfaktorn.
Denna brist på absolut värdebas, som i det ekonomiska systemet tillsammans med den politiska hegemonin hade manifesterat sig i det styrande partiets metafor – det starka samhället – såg Karl Gustafson som en konspiration mellan storfinans och politiker i syfte att stärka sin makt. Karl Gustafsons rebelliska sinnelag och rättsuppfattning om varje människas naturlagsgrundade existensrätt (vilket ställt till med problem för maktfullkomliga byråkrater, ovana vid att människor hävdar sin rätt), förvandlade honom nu till en politisk agitator. Men rollen blev Don Quijotes kamp mot politiska munväderkvarnar. Först nu på nittiotalet är verkligheten ikapp hans teori, vars spridning nu tar fart i och med den alltmer fördjupade krisen. Att tidsfaktorn är den värdebas för det ekonomiska systemet som kan hejda den accelererande färden mot en katastrofal dekapitalisering, står helt klart. Till skillnad från Margrit Kennedys förslag att förbjuda räntan – vilket aldrig går i praktiken – så leder Karl Gustafsons modell till en rättvis ekonomi genom en gradvis evolution som undergräver förutsättningarna för den spekulativa ränteekonomin.
Tiden kan nämligen inte manipuleras
Allt som krävs för att vad Karl Gustafson kallar en tidsfaktorekonomi (tfe) ska etableras, är ett beslut om att införa ett nytt skattesystem. Tfe kan införas lokalt och etableras gradvis, parallellt med det gamla systemet. Den som önskar kan således stanna kvar i det gamla systemet, som kan existera till dess det är utkonkurrerat av tfe-systemet. Tidfaktorekonomins (tfe) grundpremiss är att människan är en skapande och kännande varelse. En ekonomi ska tillåta att alla utvecklar sig, ty det tjänar alla på.
Allt liv arbetar med materia i tiden. Detta kan lättast illustreras med en analogi ur den ekologiska verkligheten. En växts förmåga att skapa biomassa är beroende av växtens komplexitet och fotosyntesens tid. Att en ”lägre” växt producerar mindre biomassa kan man inte kritisera den för. Den gör så gott den kan med sina förutsättningar. Skillnaden mellan människor och växter är att människan organiserar sig i samhällen och gör skillnad på det privata och det gemensamma. Det gemensamma finansierar vi med skatter. Om vi liksom växter bidrog efter förmåga borde det bli tid ggr kompetens, alltså antal arbetstimmar ggr timlön.
Timlönen är ett uttryck för marknadskrafterna, vilka bestämmer priser i en tfe, men till skillnad från dagens marknad är denna marknad fri d.v.s. lika villkor för alla. Marknadsvärdet är i sin tur ett uttryck för våra värderingar (jag tror att värderingarna och därmed lönerna skulle se annorlunda ut i en tfe). I en tidfaktorekonomi har vi möjlighet att själva välja vår timlön i konkurrens med andra och den kommer med största sannolikhet att ligga i nivå med den lön som ger maximal inkomst och minimal samhällsinsats. Rättvisan ligger i att alla ska betala lika mycket i tid räknat. Alla människor får då lika mycket tid att disponera för sitt privata liv. Man kan, sedan man fullgjort sina samhällstimmar, välja att arbeta (marginalskatt 0%) eller att tillbringa tiden med familjen.
Avsaknaden av marginalskatt ger varje människa möjlighet att spara och självfinansiera sin verksamhet. Därmed pressas räntan nedåt. Eftersom vi alla får lön efter prestation, motsvarar penningmängden realproduktionen, till skillnad från både det proportionerliga och det progressiva skattesystemet som snedvrider ekonomin. Eftersom självfinansiering är det sanna företagets sunda grund, öppnas möjligheter för småföretag att i den fria konkurrensens urvals-mekanism bryta ned monopolföretagen och med dem vinstmaximeringens destruktiva härjningar.
Befriat från vinstmaximering kan privata och kooperativa initiativ växa. Ekologiska, sociala och konstnärliga projekt, som inte kan bära sig i dagens samhälle, kan få genombrott och bli ekonomiskt lönsamma. Nya företagsformer kan uppstå. Dagens aktiebolag med utomstående riskkapital är inte i överensstämmelse med tfe-systemets logik, eftersom personligt deltagande i realproduktionen är systemets fasta grund. Dagens system orsakar i en kumulativ process brist på kapital hos de som är aktiva inom realproduktionen, men överflöd hos de passiva. I tfe-systemet blir förhållandena omkastade.
Arbetsfria kapitalinkomster måste ju beskattas efter en annan modell och det kommer att bli direkt ofördelaktigt att ha sådana inkomster, inte minst därför att överskottskapital i största möjliga utsträckning kan slussas över till räntefria investeringslån. Spontant kommer privata och kooperativa företagsformer att växa, där eventuellt aktieinnehav begränsas till företag som man själv arbetar i. I den lilla världen bidrar alla med lika mycket i tid, det anses självklart och solidariskt. Bara för att man har en mer avancerad uppgift, anser ingen att den personen ska delta en kortare tid i det gemensamma projektet. Människor är olika men alla ska bidra med samma arbetsinsats. Det nuvarande skattesystemet medför tvärtom att ju mer du tjänar, desto mindre bidrar du till det gemensamma i tid räknat.
Tidfaktorekonomi omöjliggör fusk eftersom man avsätter en fastställd tid till den gemensamma sektorn. Inga fackföreningar kan existera i en sådan fri marknad (är man emot monopol måste man i konsekvensens namn vara mot fackföreningar). Deras nuvarande uppgift är att pressa upp löner, vilket inte gynnar löntagarna, eftersom företagen kompenserar sig med höjda priser. Det leder till inflation och omfördelningar i inkomst som drabbar dem som befinner sig utanför modellen, som pensionärer. Orättvisan ligger inte, som jag hoppas har framgått, i lönen, den är ett uttryck för samhällets värderingar, utan i att den lågavlönade arbetar mer för det gemensamma än den högavlönade och att räntesystemet omfördelar kapital till de redan rika.
De högavlönade har överdrivet hög bruttolön, beroende på att deras fack har förhandlat fram denna med motiveringen att de måste kompenseras för de höga marginalskatterna. De kräver extra påslag och har också större möjligheter att skatteplanera. Empiriska undersökningar visar gång på gång att skattesatsen ligger jämn oberoende av bruttoinkomsten.
I en tidfaktorekonomi betalas all skatt via tidberäkning. Allt man behöver deklarera är timlönen (en siffra!). Genom att beräkna landets medeltimlön kan finansministern räkna ut hur stor samhällsinsatsen måste vara i timmar, lika många timmar för alla, räknat för att täcka samhällets utgifter. Alla andra skatter som moms och arbetsgivaravgifter m. fl. försvinner. Arbetskraften blir därmed billigare och priserna sjunker. I början kommer därför ekonomin att växa kraftigt, som i Wörgl, men liksom biologisk tillväxt diversifieras och stabiliseras ekonomin. Utveckling ersätter den cancerliknande exponentiella tillväxten. Ekonomins ”utveckling” blir kvalitativ, eftersom investeringar i vackra och hållbara ting bevarar sitt värde och är lika lönsamma som investeringar i bankböcker med nollränta. De ökade självfinansieringsmöjligheterna skapar en sund grogrund för småföretag att växa. Man slipper börja med att skuldsätta sig. I dagens system vägrar storföretagen exploatera uppfinningar som har för hög kvalitet – då kan de ju bara sälja en gång. Med ökade möjligheter att spara blir uppfinnaren oberoende av storföretagen och grunden för en sund ekonomi är lagd, där sparande = investeringar och produktion = konsumtion. En bil som är byggd i rostfritt stål och drivs med vätgas kan då bli verklighet.
Vi blir oberoende och kan planera vår framtid. Vi kan själva finna en balans mellan fritid och arbete. Kvaliteten kommer att höjas eftersom man har råd att anställa dugligt folk. Om jag t.ex. vill anställa en rörmokare en timme och både han och jag tjänar 100 kr i timmen, då måste jag i dagens system arbeta tre timmar övertid för att få råd att anställa honom. Men i en tidfaktorekonomi gäller timme för timme. Man har överblick och kan kontrollera sin ekonomiska situation. Varje person kan göra det han är bäst på. Duktiga hantverkare premieras. Svartjobb blir meningslöst. Självklart kan vi göra saker själva, men inte av ekonomiskt tvång, utan för att vi vill. Alldeles säkert kommer en del människor att fortsätta att leva som nu, men eftersom det yttre tvånget försvinner, kan människor komma till insikt om vad som är viktigt i livet.
Vår nuvarande ekonomis tillväxttakt med systemet ränta-på-ränta är destruktiv, vilket jordbrukets sjunkande effektivitetsgrad sedan 1950 visar. Naturens reproduktionsförmåga är begränsad och dagens tillväxtraseri har framtvingat ett energikrävande jordbruk som ökat avkastningen per hektar och arbetstimme. En sådan syn på effektivitet och produktivitet bäddar för en ekologisk katastrof. För varje insatt kalori får vi ut 0,8 kalorier, medräknat bränsle, konstgödning, transporter etc. På 1950-talet fick vi ut tio gånger mer. För en ekologisk ekonom har produktivitet att göra med kvoten mellan produktion och konsumtion av exergi. Denna fysiska syn på produktiviteten gör 50-talets jordbruk till ett produktivare jordbruk än dagens. Effektivitet är kopplat till grad av tillgodoseende av-verkliga behov.
I en tidfaktorekonomi slipper bonden räntetrycket och det alternativa ekologiska jordbruket kan bli lönsamt och också — tack vare tekniska nydaningar – mer effektivt och produktivt än 1950-talets jordbruk. Dagens asymmetriska världshandel leder till import av jordbruks- och trädgårdsprodukter som våra bönder själva kan producera. Bönderna är samhällets viktigaste företagare som i dagens systern arbetar halvt ihjäl sig utan att få något över.
En rättvis världshandel och ett rättvist skattesystem höjer bondens status som samhällets försörjare. Ett jordbruk är människans direkta möte med naturen. Dagens kapitalintensiva energislukande jordbruk måste bli en parentes. Tidfaktorekonomi möjliggör att lokalt odla giftfria högkvalitativa varor för lokal konsumtion. Genom att närma produktion till konsumtion återfår människor den balans som är naturlig. Varje människa har intuitivt en känsla av att ett system som skickar äpplen över hela jorden är absurt. En sådan känsla är oftast sann.
Dagens system leder till att pengar göms undan i spekulationer. Detta vidmakthåller en knapphet på pengar, vilket höjer räntorna som i sin tur ökar arbetslösheten. Låga räntor leder till nya arbetstillfällen i framför allt småföretag, som kan utveckla uppfinningar som svarar mot verkliga behov. I det rådande systemet måste ju varje investering tävla med pengarnas förmåga till förmering på valutamarknaden, vilket gör så gott som alla investeringar i ekologisk teknik till olönsamma projekt. Utan ränta är den ekologiskt riktiga investeringen åtminstone ingen förlustaffär. Det skapar en positiv drivkraft till förbättringar, eftersom människor gör goda gärningar om de garanterat inte förlorar något. Ekonomi blir ett hushållande med resurser och ett tillgodoseende av verkliga behov, vilket ekonomi enligt en minoritetsuppfattning handlar om.
Sedan kan man utveckla denna modell med sådant som ekologisk bokföring. Tidfaktorekonomi är en global modell som tillåter lokal utveckling. Dagens lokala modell leder bara till global avveckling. Den rådande modellen bygger i grunden på rädsla för arbetsgivare, för strejker, för arbetslöshet. En sådan destruktiv drivkraft leder i förlängningen till splittring och uppbyggande av lokala barrikader – nationalism. Tidfaktorekonomi ger säkerligen människan självkänslan åter. Människor som har självkänsla beter sig på ett annat sätt än människor utan självförtroende.
Ravi Batra ger i sin profetiska bok ”Den stora världsdepressionen 1990″ en intressant analys av västerlandets ekonomiska historia. Batra är determinist och menar att samhällsekonomin styrs av sextioårscykler i penningtillväxten. Efter 60 år tar kapitalmängden död på sig själv och cykeln börjar om. Pengarna gör ett varv till. Kapitalägarna klarar krascherna bäst och kan för en billig penning gå in på de kraschade marknaderna. Förlorare är som alltid de med minst kapital.
Den exakta periodiciteten i Batras empiriska material tvingar oss att ta dem på allvar. Batra är övertygad om att vi närmar oss en katastrof genom de fortsatta omfördelningarna i fördelningssystemet. Orättvisan i skattesystemet – som politikerna i sin okunnighet förstärker då asymmetrin nått en kritisk punkt – som Reagan gjorde i USA och som Sveriges regering gör i dag, samt räntans accelererande omfördelningsmekanism, driver ekonomin allt närmare kriticitet. Batra – och detta är intressant – ser bara en lösning på problemet: en reform i fördelningssystemet. Enligt Batra ska en idealekonomi ha följande kännetecken:
- En minimilönenivå som tillgodoser en familjs basbehov.
- Incitament för alla att arbeta hårt och njuta frukterna av sitt fysiska och – intellektuella arbete.
- Låg inflation och arbetslöshet, men hög tillväxttakt.
- Ekonomin ska vara utsatt för blott minimala störningar utifrån så att ingen behöver lida i onödan av de oförutsedda chocker som periodvis drabbar ett samhälle.
- Dess skattesystem skall vara rättvist och fritt från kryphål.
En sådan idealekonomi ska vidare fungera smidigt med minimal hjälp från staten. De önskvärda egenskaperna i ekonomin bör byggas in i ekonomin i stället för att tvingas på utifrån. Jämlikhet och minimerat statligt stöd bör också vara integrerat i systemet.
Vad är Batras idealekonomi om inte en tidfaktorekonomi! Alla kännetecken ligger inom ramen för tidfaktorekonomin:s möjligheter. Batras egen lösning bygger dock, liksom Margit Kennedys, på ett visst tvång. Det gör inte tidfaktorekonomin.
Tidfaktorekonomin stabiliserar ekonomin genom att använda människans egenintresse som grund. Genom att systemet är rättvist leder människans rationalitet till rättvisa. Lever vi inte på egen grund i frivillig samverkan med andra – så lever vi på någon annans grund.
Om penningmängden motsvarar realproduktionen och pengarna är den symbol som svarar för utbyten – då får vi en stabil värdebas grundad i tiden. Den klocka som i alla tider stått i industrialismens tjänst och som vi numera bär som en handklove till det stressiga systemet, kan bli vår befriare.