av Åsa Brandberg (1994)
HAR DU TÄNKT PÅ VAD PENGAR EGENTLIGEN ÄR?
– Varifrån de kommer?
– Varför pengar har så stor makt världen över och människor emellan?
– Vart leder denna penningmakt?
Brännande frågor! Men varför är ekonomin så trist? Ekonomin är ju vårt gemensamma hushåll på jorden. Den skulle kunna vara som ett livligt blodomlopp och en ömsesidighet till allas väl och glädje. Varför ser då ekonomin mer ut som en sjukdom – än ett blodomlopp?
Pengar är i sig värdelösa, men praktiska som bytesmedel. De består till 97% av elektroniska impulser och till 3% av papperslappar och metallastycken, men kan i princip bestå av vad som helst. Snäckskal till exempel, det har förekommit, och cigaretter. men inget av dessa bytesmedel lånades ut mot ränta sv monopolföretag.
Våra pengar däremot produceras och lånas ut mot ränta av monopolföretag, det vill säga riks-och centralbanker. Därifrån löper de ut och strömmar tillbaka och tycks ställa till med rätt mycket på vägen, både gott och ont. Men det är inte pengarna som ställer till, utan människornas sätt att hantera dem. Varför har då dessa harmlösa bytesmedel fått så stor makt över människornas sinnen, över liv och död? VARFÖR bringar pengar så mycket lidande i världen?
PENGAR OCH PENGAR
I skolan fick vi höra att banker har till uppgift att låna in pengar från sparare och sedan låna ut dem igen till låntagare. Lånandet skulle bara vara möjligt för att somliga först hade satt in pengar. Detta stämde säkert en gång men nu är verkligheten en annan.
Fortfarande deponeras en del pengar i banker, men bankerna lånar ut mycket mer än de någonsin får in. De lånar faktiskt ut en oerhörd massa pengar i förhoppning om täckning i framtiden. År 1990 hade de 500 största bankerna i världen skulder på mer än 2000 dollar per varje man, kvinna och barn, och den totala världsskulden var åtminstone 3 gånger större.
I de ”rikaste” länderna var skulden över 30 000 dollar per capita. Detta skulle betraktas som världens största svindleri, om kunderna plötsligt skulle ta ut sina lån och fordringar i kontanter. Men så sker inte, i varje fall inte än. Därför kan bankerna fortsätta trolla fram pengar ur ingenting genom att ge företag och regeringar lån, som inte består av verkliga pengar. På dessa o-verkliga pengar tar man ränta i verkliga pengar, det vill säga i pengar som människor fått i lön för sitt arbete. Det finns alltså pengar – och pengar – till allas förvirring.
PENNINGHANTERING OCH EKONOMI – VAD STYR VAD?
För att få reda i begreppen kan man göra som Aristoteles. Han skilde på ”oechonomia” = som betyder hushållning med begränsade resurser – och ”chrematismos” = som betyder penninghantering. Den distinktionen har försvunnit. Därför har vi kommit att bortse från att människoverk och att jordens resurser är ändliga och förgängliga, medan penningmängden kan ökas i o-ändlighet.
Genom önsketänkande får man lätt för sig att resurser kan ökas i takt med förökningen av pengarna. Istället för att kontinuerligt anpassa penningmängden till den verklighet den ska symbolisera – så gör man tvärtom. Man lånar ut tomma pengar i hopp om att i framtiden fylla dem med äkthet, sedan investeringar givit frukt. Men faktum är att pengarna mest används till att köpa vinster i spekulation av olika slag, inklusive räntetagande, så länge ballongen håller. Så gör man både i företag och banker. Genom att pengarna har sitt eget flödesförlopp – blir bytesmönstret mellan människor stört, och jordens liv blir hotat.
BLIXTAR OCH TROMBER
Om alla pengar vore verkliga pengar, skulle pengarna strömma som en vacker spegelbild av människors byten. Nu är det som bekant inte så. Pengar rasar som blixtar i etern i allt högre summor. I Världsbanken har man konstaterat ca trettio gånger fler penningtransaktioner – än verkliga affärstransaktioner. Med pengar som handelsvara spelar storföretag hisnande spel, med belopp som överskrider avkastningen av sin egentliga verksamhet.
Pengar med och utan täckning beblandas och sugs upp som tromber i pengarnas världsvindar – skapande kaos. Låter vi oss alla bli offer i ett galet penningspel – som ingen genomskådar? Det enda som står klart för envar är att pengarna har förlorat sin förbindelse med arbetet – och även sin funktion som bytesmedel på många håll i världen. Hur har detta blivit möjligt?
MEDELTIDA PENGAR
För bara femhundra år sedan förekom här i Europa ett penningsystem som bevarade balansen mellan pengarna och de värden som pengarna representerade. I medeltida handelsstäder använde man förgängliga mynt, så kallade ”brakteater”. Dessa samlade in varje halvår, smältes ner, präglades om och gavs ut igen, men nu med 25% lägre valörer. Sådana pengar kan inte sparas utan förlust.
Värdet låg därför inte i penningen, som ju bara är en representant, utan i de värden som pengarna representerade. På så sätt gav medeltidens pengar rum för verkliga värden – och kulturen blomstrade. En devalvering på 25% varje halvår var tydligen befogad på den förindustriella tiden, för pengarna behöll sin köpkraft och fungerade som måttenheten ungefär – som meter och gram.
PENGARNAS FÖRRÄDISKA HÅLLBARHET
Lånade pengar måste ge avkastning, som täcker både räntor och amorteringar och dessutom en viss vinst. Därför måste de godor som skapas öka fort, ofta mycket fort. Men om godorna ökar alltför fort, ökar också ondor i form av naturförstörelse och förslitning av människor. Men pengar ges ensidigt ut för att kunna fyllas av framtida godor. Detta görs utan hänsyn till pengarnas funktion som symbol.
På femhundra år tycks vi ha glömt att pengar måste avspegla verkliga värden för att kunna fungera. Liksom allt skapat är förgängligt, måste också pengarna vara förgängliga i samma mån som tidens tand och annan förstörelse verkar fortare än skapandet. Olyckligtvis vann klumpigheten över förnuftet någon gång på 1400-talet, då man i ett slag upphörde med den kontrollerade penningförstörelsen. I stället uppkom inflationen, som till dels kan ses som en ofrivillig motsvarighet till reglerad penningförstörelse.
Tänk Dig att Du har en låda äpplen till salu, till gängse pris. Penningägaren avvaktar tills priset passar honom bättre, för äpplen ruttnar, men det gör inte pengar. Pengarna kräver inga lagringskostnader. Därför har penningägaren tiden på sin sida. Därför har penningägaren också den överlägsna förhandlingspositionen. Om pengar också kunde ruttna, det vill säga förstöras kontinuerligt, så skulle bytesbalansen mellan pengar och arbetets frukter bibehållas. Själva grundbulten i vårt problematiska penningsystem tycks ligga just här. Pengarnas förhållandevis långa hållbarhet gör det möjligt att spara överskott av pengar, vilka kan lånas ut mot ränta.
RÄNTANS ROLL
Genom räntesystemet, procenttagandet, sker en omfördelning av pengar från fattigare till rikare, men på ett fördolt sätt som sällan blir synligt i alla förgreningar och konsekvenser. Omfördelningen ligger inbyggd i vårt penningsystem, i mönstret för pengarnas cirkulation, kring vilken hela vår ekonomi är uppbyggd. Därför är varken ”vinnarna” eller förlorarna medvetna om vad som föregår. Jag sätter citationstecken kring vinnarna, för vid närmare eftertanke visar det sig att det inte finns några vinnare i det större perspektivet.
Att ta betalt för att låna ut till en nödställd upplevs av de flesta som utpressning. Att ta betalt i procent för att låna ut till någon med en god afförsidé är faktiskt också ett utnyttjande, en spekulation i den andres iver och förhoppningar. Eftersom penningägaren har tiden på sin sida – och har råd att vänta, så kan penningägaren också sätta priset på den tid, under vilken penningöverskottet ställs till förfogande. Pengarnas relativt långa hållbarhet gör detta möjligt.
Genom att penningägaren sätter lånepriset i procent av den utlånade summan ökar priset på tiden fortare ju större lånesumman är. Prissättningen, den växande hyran för pengarna, är unik. Hade vi inte varit så vana vid procenttänkande när det gäller pengar, så hade vi nog exploderat av indignation i en folkstorm.
Men nu är vi procentare nästan allihop av gammal vana, utan att blinka eller ens ifrågasätta. Vanan är parad med fantasilöshet, rädsla, girighet och även spelgalenskap. Därför blir man både fördummad och blind. Den här blindheten kan vara grunden till att vi inte heller förstår sociala problem som vi tampas med. Istället försöker vi skapa rättvisa med konstlade medel fram tills hela välfärdssystemet hotar att brista. Det är alltför dyrt att vara fattig.
Räntesystemets förespråkare menar att räntan, procenttagandet, stimulerar ekonomin. Naturligtvis är det rätt att räntan sätter fart på vissa pengar och gynnar mer storskaliga investeringar. Lånade pengar blir dyrare ju längre man lånar dem. Alltså sker ett påskyndande i ena riktningen, det vill säga in till räntetagaren. Räntetagaren har egentligen skapat en tullmur kring sina privata pengar. Detta verkar störande på bytesflödet.
Människor i nöd eller människor med vissa förhoppningar lockas att köpa sina framtida pengar på kredit till ett växande pris, därför att utlånaren tar betalat för själva tiden i procent av den utlånade summan. Vinsten kan användas till att köpa mer vinst på samma sätt och även på samma gång, vilket regelbundet sker i banker. Detta är att ta ränta-på-ränta. Ränta-på-ränta tas vid varje överlappningstillfälle i samband med alla banktransaktioner, alltså inte bara vid försenade betalningar.
VÄXANDE MOT OÄNDLIGHETEN
Hur verkar då ränta-på-ränta? Från skoltiden minns somliga att räntepengarna förökas i accelererande tempo mot oändligheten. Detta är ett exponentiellt växande som innebär fördubbling med jämna intervaller – 2 4 8 16 32 … osv – Tag fram miniräknaren och fortsätt! Den tillväxten är bokstavligen livsfarlig för rätt snart ökar den i rasande fart och exploderar i oändligheten. De räntepengar som växer på motsvarande sätt tvingar fram ett tillväxtbehov i ekonomin, som varken naturen eller människorna klarar av. Växande av det här slaget sker enligt samma mönster som en cancersvulst eller bomb. Det leder inom alla områden till en säker död, om inte processen stoppas innan den explosiva slutfasen tagit vid. Eftersom det totala räntetagandet alltid innehåller en andel ränta-på-ränta, har denna slags spekulation fått oerhörda lidanden som följd, mest i tredje världen.
ALLA BETALAR RÄNTOR
Den omedelbara följden av ränta-på-ränta blir att allt fler räntepengar strömmar in genom de privata tullportarna i allt snabbare takt. Pengarna arbetar – säger man. Fast alla vet att det är människor som arbetar. Med fog kan man faktiskt påstå att människor inte bara arbetar, utan de flesta arbetar både dubbelt och tredubbelt. Av alla priser som vi dagligen betalar – går 33% till olika inbakade räntekostnader, brutto, vilka bakats in i alla priser i varje led av producenterna – marknadsförare, förpacknings- och transportföretag, grossister, köpmän och andra som har egna räntekostnader för sin verksamhet. I momsen ingår följaktligen också ca 33% ränta. Om den skattesubventionerade ränteandelen i bostäder också räknas in, blir andelen ränta i medborgarnas utgifter i snitt mellan 50 och 60%, möjligen mer. Alla ovanstående procenttal måste bli ungefärliga, bland annat därför att alla ränteutgifter inte registreras. Statistiken visar att endast 2-3% av svenska hushåll gör räntevinster. Dessa hushåll har minst dubbla miljonförmögenheter. Om man även räknar in det vi betalar i skatt på grund av räntesystemet, så blir det inte längre tal om 2-3% utan ännu färre ”vinnare”.
Av alla skattepengar går mellan 90-100 miljarder till rena räntekostnader för årets budgetunderskott. Dessutom betalar kommuner och landsting räntor var för sig till banker, vilket är dumt, när man istället skulle kunna låna räntefritt av varandra tillsammans med kyrkan.
De tre dyraste departementens uppgifter består mest av allt av att mildra räntesystemets konsekvenser. Detta gäller social- finans och arbetsmarknadsdepartementen. Dessa tre är betydligt större än de övriga departementen. Tillsammans står de för ungefär hälften av de tretton departementens sammanlagda kostnader. Statens ränteutgifter kommer utanpå och utgör nästan en femtedel av statens totala utgifter. Budgetunderskottet, den summan som vi måste låna, är redan fyra gånger så stor som förra året. Vi kan alltså räkna med att betydligt mer än en femtedel av nästa års statliga skatt kommer att gå till rena ränteutgifter.
Tillsammans ger dessa uppgifter en grov bild av vilken nästan ofattbart stor mängd räntepengar vi tvingas betala. Detta gäller alla, även dem som inte har några privata lån. Tyvärr är det så att fattiga människor betalar en mycket större andel av sin inkomst till räntor, särskilt som de fattiga har mycket liten eller ingen egen ränteinkomst. Men även mycket rika människor förlorar, människor med synlig ränteinkomst och osynliga räntekostnader i sin konsumtion och skatt. Detta är man mycket sällan medveten om. Eftersom ackumulerade räntepengar i ökande grad används till improduktiv spekulation, nationellt och internationellt, så kan man här tala om en VERKLIGT tärande sektor. Ser man saken i globalt perspektiv blir det tydligt att vårt penningsystem orsakar ett verkligt krig på det ekonomiska planet, där människor i tredje världen offras först.
DET GÄLLER OCKSÅ OSS
Sedan en del år tillbaka befinner Sverige sig på förlorarnas sida om denna räntetröskel, som skiljer världens fattigare länder från dem som nu gör vinster. Liksom u-länderna tar vi ytterligare lån, trots att ränteförlusterna rusar i höjden. Mellan år 1989 och 1992 höll sig Sveriges räntekostnader på i snitt drygt 60 miljarder årligen. I år, 1994, rör sig statens räntekostnader kring 100 miljarder. Därtill finns en återstående kursförlust på åtskilliga miljarder, beroende på riksbankens valutainköp i samband med de misslyckade försöken att rädda kronans värde i september 1992. Liksom andra offer för spekulation lånar vi ytterligare i hopp om att kunna investera oss ut ur räntefällan. Vi gör detta trots att fällans explosiva fas tycks hotande nära. Enligt min mening är vi redan där, för vi tvingas låna ytterligare – för att klara det växande tillväxttvånget. Detta är en ond cirkel! Nödvändiga besparingar görs av samma skäl mest på improduktiva människor, det vill säga mest på dem som redan är drabbade. Risken finns att vi lockas fortsätta med samma sparmetod allt eftersom fler blir utarmade.
STORA KVÄVER SMÅ
Genom pengarnas stela hållbarhet och räntetagandet, kommer större penningansamlingar att verka (fungera) som penningmagneter, eller snarare som cancersvulster. Allt mer pengar strömmar in genom räntetagarnas tullportar. Dessa pengar sätts i omlopp och får därmed accelererande ”egenväxt”. Detta betyder att pengar strömmar in till ett område, där motsvarande arbete inte sker. (alltså spekulation). På så vis förhindras det rörliga och finfördelade nätverk av resurser, som är förutsättningen för skapande – utifrån verkliga behov. Många slags framtidsdugliga initiativ, till exempel miljövänlig energiutvinning, får ingen chans i konkurrensen med sedan länge etablerade produktionssätt.
(PS. det som Kalle Gustafson också pekar på, hur mängder av kloka idéer aldrig kommer till stånd – i bristen på kapital … för att staten berövat den vanliga människan att arbeta ihop eget kapital, så som massor av människor skulle göra om de hade haft möjligheten…och därmed startat sina företag UTAN att gå till de privata börsnoterade affärsbanksaktiebolagen. VARFÖR vill inte den politiska eliten ge vanligt folk den rätten?/AG)
Gamla företag har under lång tid upparbetat spekulationskapital, som stärker deras konkurrenskraft. Dessutom har dessa företag ofta överlevt sig själv vad gäller sin ursprungliga verksamhet, så att de inverkar skadligt på natur och kultur. Den så kallade ”fria marknadsekonomin” blir därför ofri, när den borde vara fri.
Den mer långsiktiga ekonomiska krisen härrör enligt min mening från ett icke ändamålsenligt penningsystem. Genom att vi använder kreditpengar utan egentlig täckning, intecknar vi jorden och framtiden.
På grund av kreditpengarnas accelererande kostnad genom ränta-på-ränta tvingar vi fram ett tillväxtbehov som redan är omöjligt att fylla. De flesta människor på jorden lever i en räntefälla, som tvingar dem att ta nya lån för att betala för räntor på de gamla. Det är så man lindrar nöden för stunden. Nöden består i att man måste öka tillväxten – mer än man förmår, för att inte gå under.
KONSEKVENSEN KAN BLI ALLAS KRIG MOT ALLA
Eftersom räntetagande och annan slags spekulation inte bara är laglig utan dessutom fått viss gloria sedan ett par hundra år tillbaka, så står vi inne i en farlig situation. Accepterandet … av spekulation leder till att påföljande orättvisor och nöd ses som en slags naturlag, och man vänjer sig vid att använda pengamakt inom allt fler områden. Legalisering av själva principen fördunklar efter hand rättskänslan i mänskliga mellanhavanden på många plan. Man legitimerar spelgalenskap, maktgirighet och utnyttjade. Genom medias rapporter får man lätt uppfattningen att det enda som gäller är att sko sig. Av rena rädslan blir detta en självuppfyllande profetia, så länge man inte inser att ALLA vinner på en förändring – och att denna förändring är möjlig. Samtidigt upplever vi intensivt att vi är låsta av vårt nuvarande penning- och räntesystem.
Vårt penningsystem har sedan länge både stimulerat och konserverat de mänskliga svagheter, vilka orsakar så skriande orättvisor och så mycket lidande världen över, att man knappt orkar inse situationen. Så länge vi inte heller kan skönja någon lösning förlitar vi oss på de experter, som är utbildade inom det rådande systemet. På så vis fördröjs den omvandlingsprocess som måste till. I värsta fall fördröjer vi nödvändiga reformer långt utöver det stadium, då människor kunde vara mogna för en insiktsfull förändring.
PENGAR SOM INGEN VILL HA – ETT UPPSLAG
Under trettiotalet gjorde man intressanta försök att stimulera den stagnerade ekonomin. Inspirerade av den österrikiske-brasilianske affärsmannen Silvio Gesälls idéer, som utvecklats i hans bok ”Die naturliche Wirtschaftsordnung”, gav man år 1832 i den österrikiska staden Wörgl ut 5 000 nya skattebelagda skillingsedlar, och deponerade motsvarande mängd i den gamla typen av sedlar. Metoden gav förbluffande resultat. De nya sedlarna slog snabbt ut de gamla och spreds under en 7-årsperiod från område till område i allt större regioner i en rad europeiska länder och i USA. När man mot slutet av decenniet försökte införa metoden på statsnivå i Österrike och i USA uppstod motstånd, dels på grund av den österrikiska centralbanken, som såg sitt monopol hotat, dels på grund av tanketröghet.
Så kom kriget och några hoppingivande experiment blev begravda i den förtigna eller bara bortglömda historien. I de städer och kommuner där försöken pågick förekom de nya sedlarna parallellt med de gamla. De nya sedlarna måste förses med ett litet frimärke på baksidan vid varje månadsskifte, ett villkor för att de skulle behålla giltigheten. Kostnaden för frimärket var bara en procent i månaden, men trots sin litenhet fungerade den som en slags parkeringsavgift för pengar. Parkeringsavgifter ville man undvika också på den tiden, så dessa pengar ville ingen spara. Avgifterna löpte in till kommunens kassa, så att man kunde rusta upp vägar och mycket annat.
De impopulära pengarna kom snabbt i sving. De blev som Svarte Petter. Räkningar blev betalda bums, även i förväg. Undra på att näringslivet tog fart. I Wörgl cirkulerade de 5 000 nya skillingsedlarna 463 gånger på ett år och möjliggjorde produktion av varor och tjänster värda över 2 300 000 skilling (5000 x 463), medan den vanliga skillingen bara cirkulerade 213 gånger. Arbetslösheten i staden sjönk med 25% av under detta enda år.
EN MODERN VARIANT
Om vi bestämmer oss för att göra detsamma med vår nuvarande teknik (1994) så skulle vi kanske datorisera samtliga pengar. I så fall avskaffar man sedlar och mynt. Istället inför man två slags konton, ett användarkonto och ett sparkonto. Användarkontot får ett plastkort att användas vid inköp, utan kreditmöjlighet. Här sätts alla slags inkomster in och härifrån dras då och då den lilla parkeringsavgiften som går till kommunens kassa – förslagsvis med slumpvis fördelade intervaller för att få en jämn penningström. Vill man behålla pengarna själv betalar man räkningarna bums och gör planerade storinköp. Sedan sätter man in så mycket som möjligt på sparkontot. Här blir pengarna värdebeständiga men inte räntebärande.
Nu är det nämligen bankens tur att betala de upprepade parkeringsavgifterna, så länge banken behåller pengarna. På banken lånar man följaktligen ut snarast möjligt, gärna räntefritt. Det ligger nämligen i allas intresse att låta de skattebelagda pengarna cirkulera, och det lönar sig inte för någon att samla överskott för att låna ut mot ränta. Den som lånar, får in lånet på sitt eller företagets användarkonto, varifrån de upprepade avgifterna dras.
Därför tar ingen lån utan att investeringen kan antas vara fruktbar. Banken tar naturligtvis betalat för sina tjänster i FASTA avgifter liksom varje serviceföretag i en fri ekonomi. Det finns nu inte längre något utrymme för procenttagande och vidare spekulationer.
När man beskattar pengarna får näringslivet stimulans på mänskligare villkor – än när penningkostnaderna går till räntor. Räntan är ju egentligen en privatskatt. Nu går penningskatten istället till det allmänna, och någon annan skatt ska inte behövas när alla räntekostnader försvunnit. Läckaget till spekulation har tätats. Nu kommer man att se till att inte ha för mycket pengar på hand för att slippa betala i onödan och inte för att tjäna på pengarna genom att låna ut dem. Med tanke på hur mycket energi folk lägger ner på att göra avdrag i deklarationen borde det här Svarte Petter-systemet vara mycket effektivt.
Eftersom fattiga har låg eller ingen ränteinkomst och är utsatta för en orättvis omfördelning i nuvarande system, så har man försökt att kompensera detta med progressiv respektive proportionell skatteskala – men utan framgång. Den lilla bråkdel av svenska hushåll som tjänar på nuvarande system kan behålla levnadsstandarden i en eller flera generationer utan ränteinkomster, men säkerligen med höjd livskvalitet.
VEM KAN BÖRJA?
Det är lätt att känna sig maktlös. och bara stillatigande betala all förödande spekulation. Så passivt måste troligen också statsmakterna förhålla sig för att inte skapa valutaoro eller såga av grenen de sitter på. det ser faktiskt ut som om makthavarna inte har makt att ta itu med problemen, möjligen inte ens diskutera dem öppet.
Vilka är då de verkliga makthavarna? Jag tror att vi enskilda individer är de enda som kan initiera en verklig lösning. Om lösningen är den här ovan beskrivna behöver vi kommunpolitiker med vidsyn och kraft. Säkert behövs också kyrkans hjälp. Sverige har fortfarande en förhållandevis homogen befolkning med hänsyn till inkomstfördelningen – och vi har trots allt en djupare tradition av ”fair play” än korruption. Vi har också den bildningsnivå som krävs för en radikal och folkligt förankrad reform. Kanske har vi till och med världens bästa förutsättningar för att övergå till ett spekulationsfritt penningsystem?
VAD SKULLE DÅ HÄNDA …
Helt genomförd borde reformen innebära en befriande islossning. Skatten och räntan skulle ersättas av ”parkeringsavgifter” för pengar, även i banker. Dessa avgifter skulle återföra resurser till allmän välfärd. Den cirkulerande penningmängden skulle hela tiden kunna motsvara ekonomins intensitet inom gränserna för vad människorna och naturen tål, och inflationen skulle hållas under kontroll. Ingen skulle längre dubbel- och tredubbelarbeta på grund av rätetrycket. Fri företagsamhet skulle gynnas, så frågan är om inte många skulle arbeta lika mycket som förr, i alla fall av rent nöje.
Fruktbara initiativ skulle inte slås ut i sin linda av storföretag med spekulationsvinster. Storföretag skulle få de proportioner som motsvarar deras verkliga produktivitet, liksom alla företag. Den ökade omloppshastigheten på bytesmedlet skulle sätta fart på arbetslivet så gott som omedelbart och arbetslösheten bli ett minne blott. Småföretag och konstnärlig verksamhet skulle gå att försörja sig och familjen på.
Investeringsmöjligheterna i landet skulle bli så goda, att allt fler företag skulle dras sig hit. Eftersom produktionskostnaderna på hemmaplan skulle sjunka till omkring hälften när räntan i skatt, tjänster och varor har försvunnit – så skulle vi stå oss mycket väl i internationell konkurrens. Exporten skulle därför öka. En ekonomisk boom skulle uppstå för att sedan avklinga till stabil ekonomi. Ekobrott skulle förhindras helt, svartjobb blir meningslösa, tillväxttvånget upphöra och naturen skulle få chansen att återhämta sig. Penningvärdet skulle bli konstant och konjunktursvängningarna skulle upphöra. Genom att risken för devalvering aldrig kan uppstå och förtroendet för svensk ekonomi efter hand skulle öka, så skulle också valutan stärkas på sikt, och vi kunde hålla oss utanför det internationella och inhemska penningspelet.
Man kan anta att Sverige skulle bli mönsterbildande för andra länder. På så vis skulle man skapa en frizon med ringverkningar, förhoppningsvis även till östländerna och människor i tredje världen, som är de verkliga offren för det ekonomiska krig som pågår. För att den beskrivna penningreformen ska kunna genomföras utan alltför stor valutaoro under övergångsfasen måste den troligen införas parallellt med det gamla systemet, och i varje fall lokalt. Ett decentraliserat system är mindre sårbart. Valutaflöde borde vi annars ta med ro. Skadan skulle snart vara reparerad genom en växande arbetsmarknad och nya näringsidkare – men framför allt därför att vi då har stoppat läckaget av pengar till spekulation, eftersom läckaget successivt ersätts av strömmande ”parkeringsavgifter” – till gemensamt bruk.
DET FÖRSTA STEGET
Den kommun som först inför lokala skattebelagda pengar kommer att få en egen valuta. Därför kommer man att behöva lösa endel tekniska problem i samband med övergången. Dessa problem måste ses i sitt större sammanhang. Förutom att sanera och stimulera den egna ekonomin, innebär reformen en språngbräda till globalt fredsarbete på lokal nivå, ett fredsarbete som kan ha stor kraft och spridning, vilket dokumenterades genom experimenten på 1930-talet.
När vi talar om försvar tänker vi fortfarande på bomber och soldater. Vi bortser från det ekonomiska krig som vi redan är inne i, individuellt, nationellt och globalt. Än mindre reflekterar man över någon försvarsbudget mot detta krig, trots att ett sådant försvar är ett rent fredsarbete. Medvetenhet och ökad kunskap är nödvändigt. Det är visserligen sant att kunskap inte omedelbart åtföljs av handling, men förståelse är trots allt det första steget till förvandling. En förutsättning är dock att debatten hålls öppen och fri.
EN EKOLOGISK EKONOMI – TIDFAKTOREKONOMI
En i längden hållbar lösning på penningproblemet erbjuder den svenska innovatören Karl Gustafson med sitt systemförslag tidfaktorekonomi. Grunden i förslaget är att knyta ekonomin till en naturkonstant, nämligen den fysiska tiden. Liksom växterna och djuren får människan sin livsnödvändiga energi från solen.
Solenergin flödar in till jorden, luften, vattnet och allt levande under i genomsnitt 12 timmar per dygn och plats, ständigt och jämt, jorden runt. Från solen strålar energin emot oss, och solen sätter också gränser för vårt energiförbruk, eftersom all energi vi använder är omvandlad och delvis lagrad solenergi. Solen är också vår gemensamma klocka. Vi kan inte manipulera himlakropparnas rörelser, och följaktligen inte heller den mätbara tiden. En timmes varaktighet kan därför aldrig ifrågasättas någonstans på jorden. Eftersom solens regelbundna vandring över himlavalvet (ur vårt perspektiv) – ger oss möjlighet att mäta tiden med ett objektivt mått, så – får vi också en möjlighet att mäta mängden av instrålad energi med samma mått.
Genom att införa tiden som en konstant värdebas i resurshushållningen uppstår möjligheten att föra ekonomin till en vetenskaplig grund. Detta kan låta komplicerat, men i praktiken förenklas ekonomin radikalt när man förankrar den vid en natur-relaterad värdebas.
Arbete kan beskrivas som uppbyggande verksamhet. Genom att arbeta ordnar vi materian. I denna ordning binds energi. Kvar blir resterna med lägre energi, skräpet eller avfallet. Ordning och kaos växlar, men den totala balansen måste upprätthållas liksom debet och kredit om utvecklingen ska kunna fortgå.
MÄNNISKANS VILLKORLIGA FRIHET
Växterna omvandlar energi till ordnad materia genom fotosyntesen i takt med sin egenart. Skogsstjärnan vid den stora granen ordnar materian i sitt eget tempo på sitt eget vis, och hon är varken bättre eller sämre än granen – bara olika. Människan å sin sida omvandlar den ordnade materian till kaos i sitt arbete för fortlevnad och ökad medvetenhet – vilket innebär en ny ordning i det fysiska OCH förandligande av materien. Häri ligger hennes frihet och ansvar.
Paradoxalt nog är det en förutsättning för människans frihet att hon frivilligt väljer att anpassa sig till de lagar, enligt vilka hela skapelsen fungerar. Detta gäller inte bara naturlagarna som vi först lär oss uppfatta, utan även livets och moralens lagar, vilka kan studeras objektivt på sina egna villkor. Det kvarstår dock att beakta de fysiska lagarna. Naturens ramar kan inte sprängas utan förödande konsekvenser för planeten och livet på denna.
Eftersom växternas och djurens arbete följer naturlagarna till punkt och pricka, kan deras sätt att arbeta ge oss människor nödvändig kunskap. Vi människor är de enda varelser som är fria att gå vilse. Vi måste därför lära oss att uppfatta livets lagar och moralens lagar lika korrekt som naturlagarna. Naturens villkor kan vi inte förbise. Denna utvidgade förståelse är nödvändig för all resurshushållning, för hela ekonomin i stort såväl som i smått. Mot denna bakgrund kan man bedöma den nya ekonomiska metod, som blev kallad tidfaktorekonomi av upphovsmannen Karl Gustafson.
Karl Gustafson är uppfinnare och egenföretagare som arbetat med att tillverka polisens MC-hjälmar med radioutrustning under en stor del av sitt liv och som hela tiden försökt förstå vad ekonomins problem ligger. Han kom 1969 fram till att det var bristen på en fast värdebas med absolut korrektiv och började då arbeta med att nå ut till politiker och medmänniskor.
EN ORÄTTVIS TIDSFÖRDELNING
Om man undersöker hur mycket tid olika människor behöver använda för att betala skatten så blir man verkligen bestört, och man tror kanske först att man räknat fel. Det visar sig nämligen att med beskattning enligt både den progressiva och den proportionella skatteskalan blir de lågavlönade – mest berövade sin tid!
I tid räknat betalar de fattigaste mest skatt. Skalorna är ju konstruerade för att jämna ut inkomstskillnaderna. Ändå visar det sig att låginkomsttagare blir lurade på sin tid. Fritidens orättvisa fördelning förstärks ytterligare genom att höginkomsttagare har möjlighet att skatteplanera. Men även dessa är lurade, eftersom dem liksom de flesta önskar rättvisa och medmänsklighet. Vi alla – nästan – lever i den illusionen att skatteskalorna är instrument för rättvisast möjliga fördelning.
TIDSKATT
Om tidfaktorn integreras i skattesystemet på samma vis som i lönesystemet, kommer ALLA att arbeta lika lång tid för det gemensamma. Alla får då, trotts olika timlön, lika lång fritid. I det stora hela förspiller vi våra chanser till kulturell blomstring, just för att så många är lurade på sin tid. Detta är en effekt av att vi bara har tidfaktorn med i halva systemet, nämligen lönesättningen, och inte i skattesystemet.
TIDFAKTOREKONOMI UTVECKLAS ORGANISKT
Tidfaktorekonomi kan införas gradvis och parallellt med det gamla systemet, genom att vi ges möjlighet att individuellt välja beskattningssystem. Då blir effekterna synliga efter hand i den mån många väljer tidskatt. Tidskattesystemet innebär att alla arbetsföra betalar en allmän grundtrygghetsbas i lika arbetstid. Normalarbetstiden blir beskattad med lika många arbetstimmar i skatt för alla – och allt lönearbete därutöver blir 100% skattebefriat.
MÖJLIGHET TILL SJÄLVFINANSIERING
Genom att alla bidrag och regleringar kors och tvärs blir onödiga kommer vi att göra så stora besparingar att normalarbetstiden efter hand kan förkortas. Alla som vill kan naturligtvis arbeta övertid. Övertid beskattas inte alls. Genom övertidsarbete kan man därför finansiera starten för ett eget företag, en villa eller en resa eller vilket projekt som helst, kanske odla rosor. En sådan frihet känns ovan för de flesta, ovan till och med för fantasin. Alla får tid att utveckla sin egenart när tiden står till förfogande.
Möjligheten att finansiera en verksamhet genom skattefritt övertidsarbete minskar behovet av lånat riskkapital, och när lånebehovet minskar sjunker räntan. I det här fallet kommer det inte att innebära inflationsrisk, utan snarare en tillfällig tendens till deflation under tiden pengar binds upp i sparandet till eget riskkapital. Effekten mildras dock i den mån man successivt köper maskiner, bygger verkstad eller investerar på annat sätt.
Människor med så kallade fria yrken, konstnärer och författare till exempel, kommer till en början att nöja sig med att förvärvsarbeta den normala arbetstiden och använda sin riktiga fritid till att utvecklas. När deras verk blir sålda, kommer självklart inkomsterna oregelbundet. Därför kan fria yrkesutövare sätta in pengarna på ett skattefritt konto, så att skatten inte behöver betalas förrän pengarna tas ut.
VI HAR EN SKADAD MARKNAD
Det stora svinnet i vår nuvarande ekonomi går som bekant på skilda vägar till penningspekulation. både legitim och illegitim. Vi gör tappra försök att ändå skapa skapa rättvisa genom en växande snårskog av bidrag och regleringar. Men kostnaderna för denna snårskog närmar sig den punkt, då de fattigaste blir stjälpta istället för hjälpta, eftersom de betalar merparten av finansieringen i arbetstid räknat. Många tycks offra sin livstid i ekorrhjulet. Andra är arbetslösa i ett tillstånd av oförmåga att använda tiden meningsfullt på sitt eget sätt.
Detta skapar lidande och ökad fattigdom. Dessutom förorsakar vår absurdt reglerade spekulationsekonomi stora skador på marknaden. Snårskogen av regleringar, som avdrag och bidrag och stimulansåtgärder och straffskatter med mera, underlättar i praktiken spekulation, även om avsikten är den motsatta. Att utnyttja snårskogen för egen vinning och därigenom utnyttja andra har blivit en yrkeskunskap i sig.
Verksamheten heter ”Ekonomisk rådgivning”. Rådgivaren är som regel omedveten om att han själv bidrar till att förstöra den marknad han själv förespråkar, om man med marknad menar en fri marknad. En fri marknad är en harmoniserande regulator av människors bytesflöden. Den fria marknaden ger en sanningsenlig bild av tillgång och efterfrågan, eftersom den är ett uttryck för våra medmänniskors benägenhet – att köpa vårt verk.
EN DYNAMISK RESURSHUSHÅLLNING
Genom tidfaktorekonomin blir marknaden successivt rensad, eftersom allt mindre penningsummor då blir tillgängliga för finansiella investeringar, det vill säga penninghandel utanför det verkliga näringslivet. Istället kommer penningkapitalet att fördelas i mindre delar för att användas i produktionen av varor och tjänster samt till kulturellt arbete och rekreation.
En frisk natur är vår existensgrund – inte bara i det fysiska. En ren marknad är en förutsättning för naturskydd, och dessutom för behovsrelaterad marknadsekonomi. Marknaden är inte verkligt fri förrän både de kapitalistiska och socialistiska manipulationerna rensats ut. Då kommer också de mest idealistiska betingelserna för tidfaktorekonomi att råda. När det jättelika läckaget till spekulation och byråkrati har försvunnit spontant blir ekonomin så effektiv att antalet skattetimmar sjunker och därmed också normalarbetstiden. Vid det här laget är marknaden en rättvisande indikator, som inte visar på annat än verkliga behov. På så vis blir marknaden en frihetens tjänare, som underlättar en ändamålsenlig fördelning sv arbetets frukter – sett ur ett helhetligt perspektiv.
DEN LATENTA GENEROSITETEN
Inom det tidfaktorekonomiska systemet kommer då var och en att kunna sätta sin egen individuella timlönmarknadsmässigt korrekt, vilket blir korrekt även ur ekologisk synpunkt. Genom att tiden finns som värdebas i hela systemet kan människan inte ta för sig mer än naturen och tiden medger, ej heller lockas hon att medvetet eller omedvetet suga ut sin nästa, om så också denna nästa befinner sig på andra sidan jorden.
Basbehovstäckningsgarantin i tidfaktorekonomin skyddar mot rädsla för ekonomins misär för egen del, och befriar därmed slumrande generositet. Generositeten har som bekant en benägenhet att smitta. Det är ännu oprövat i vilken grad en generositetsspridning kan utvecklas, men jag misstänker att spridningen – i den rätta ekonomiska miljön – kan bli exponentiell.
KÄLLOR:
Margit Kennedys bok ”Ekonomi utan ränta och inflation”
Jan-Åke Blomqvist och Kåre Olssons skrift ”Räntans ekonomiska betydelse” (publicerades i 1:a numret av JAK-INFO 1993)
Statistik från SCB, Finansdepartementet, Riksgäldskontoret och Regeringens Budgetförslag 1993.
Kopiering och översättning är tillåten – Åsa Brandberg