<<tillbaka
Denna text skrevs 1937/1942 så språket är ålderdomligt, men har ändå ett stort värde för att han beskriver ekonomiska samband och förklarar Räntefenomenet på ett väldigt tydligt sätt. Fortfarande idag vet ju inte de flesta vuxna människor varifrån kapitalräntan kommer! DETTA ÄR EN MYCKET VIKTIG TEXT!
FORTSÄTTNING på häftet:

Varifrån kommer kapitalräntan?
AV JOHAN KJELLÉN - Växsjö 1937/1942
Utlagt med tillstånd av barnbarnen Kerstin Svahn och Lena Kjellén

RÄNTEBETALARNA
Räntebetalarna innehar nu uppenbarligen styvbarnets roll inom det ekonomiska folkhemmet.
Härtill är de dock själva skulden, ty världen är nu en gång för alla sådan, att den som inte tar vara på sig själv, utan låter behandla sig hur som helst, blir också behandlad hur som helst, och räntebetalarna har i alldeles särskild grad låtit behandla sig efter godtycke och då det gällt deras egna intressen, nästan sökt överträffa varandra i menlös undfallenhet och lojhet.

I tron att de arbetar åt sig själva går de under ränteoket med samma enfaldiga (och heliga} tålamod, som de gamla herrgårdsoxarna på sin tid slavade under sitt ok och liksom dessa beskedliga djur drog av all sin kraft, även sedan oket pressat dem på knä, så gör också räntebetalarna och tror fortfarande att de arbetar åt sig själva. Många behåller denna ljusa tro även sedan de krälar på alla fyra.

Liksom sed är inom landet längst i öster att tjänare, som inte förmått utföra sin herres befallningar till hans belåtenhet, skola begå harakiri, så anses inom västerlandet gäldenärer, som inte förmår släpa räntelasset längre, vara skyldiga att begå ekonomiskt harakiri, genom att begära sig i konkurs.

Den ekonomiska dödskampen förkortas visserligen härmed men det blir, som Strindberg skriver om dem i "Röda rummet", "visserligen behålla livet, men blir moraliskt avrättade och får namnen spikade vid skampålen".

Räntebetalarna kan, bildlikt talat, betraktas som det mänskliga samhällets arbetsbin, vilka ständigt måste vara i verksamhet för att kunna förse samhället med den honung = penningräntan, förutan vilken samhället inte anses kunna existera.

Verksamheten sätter sin prägel på dem, och liksom sina bevingade kolleger skiljer de sig också något från övriga innevånare ifråga om typen. Den ofta något luggslitna yttre habiten, den skyggt irrande blicken och den ödmjuka hållningen låter den vakne iakttagaren genast ana, att han har framför sig någon av dessa mänskliga honungs-dragare ute på jakt efter penningar till den ränta, vilken påstås vara så nyttig för världens fortbestånd och som han anses vara skyldig att betala men över vars storlek han inget inflytande har.

Med hänsyn till den betydelse räntebetalarna har för samhällets fortbestånd i dess nuvarande form, (de utgör ju den grund som bär uppe hela systemet), samt hur lite deras livsintressen beaktas och hur godtyckligt de behandlas av de maktägande, är det tydligt att, om inte någon ändring sker i berörda fall, uppenbar risk föreligger för att vår kultur går under. En enda blick på förhållandena i världen är nog för att övertyga om den saken.

Såväl världskriget som det nya stora kriget, vilket grundmuras i våra dagar, orsakades och orsakas av inget annat än rena finansintressen och har möjligjorts och möjliggörs av den penningförgudande ekonomiläran där betalningsmedlet gjorts till självändamål och där samlandet av fordringsbevis upphöjts till dygd, som finansmakten med sitt prästerskaps bistånd, lyckats få godtagen av folken.

Folken ha inget intresse av att gynna krigsrustningar och krig, för båda leder till sänkt levnadsstandard och ökade vedermödor för dem, därför att varje produktion av varor för annat ändamål än människornas försörjning uppenbarligen måste göra levnads-standarden motsvarande lägre och arbetet tyngre.

Svårigheterna med kapitalförräntningen vid nuvarande samhällsorganisation, som vilar på räntesystemet, utgör här "pudelns kärna". Nutidens krig är kamp om föräntnings-objekten och inget annat.

För övrigt är det anmärkningsvärt, att de aktiva fredsvännerna inte ägnar denna fråga någon uppmärksamhet. Ska krigen förhindras, måste det väl ändå ske genom att undanrödja krigets orsak, men den sidan av saken intresserar dem tydligen inte.

Den läkare som exempelvis försöker bota sina patienter med dekokter, men underlåter att söka sjukdomsorsaken, skulle knappast lyckas skaffa sig rykte som skicklig läkare. Så är emellertid Fredsvännernas tillvägagångssätt. De finansiella intressenas spel om människornas själar och kroppar bekymrar dem föga, men då spelarna blir ovänner och börjar kriga om potten, förfasar de sig och vill bota eländet med resolutioner.

En räntebetalarnas organisation, vidgad till världsorganisation, kan möjligen bli den maktfaktor med andra intressen, som kunde dämpa ned de allenarådande finansiella, vilka nu som bäst för vår kultur åter mot medeltidens nivå.

RÄNTEBETALARNAS FÖRENING
Räntebetalarnas väg ut ur detta sitt förnedringstillstånd fram till erkänt människovärde och självförtroende heter organisation. Numerären är av den storleksordning och deras verksamhet av den betydelse för samhället, att om den uppbärs av facklig organisation, skulle med säkerhet inget politiskt parti och ingen regering våga nonchalera deras intressen.

Vi har många exempel på hur opolitiska organisationer kan avgörande ingripa i även politiska frågor. L. O:s inflytande i det fallet är allmänt känt och erkänt. R. L. F:s ingripande mot den tilltänkta lagen om "tredje mans rätt" är i färskt minne och nu senast är motorfolkets examinerande av kandidaterna vid det senaste riksdags-mannavalet, samt kandidaternas undfallande ton och "ödmjuka" miner vid "förhören", ett lärorikt exempel på betydelsen av organisation. Motorfolket, som i regel utgöres av tränade räntebetalare, borde för övrigt kunna påräknas som givna medlemmar i en räntebetalarnas förening.

Organiserade kunde räntebetalarna genom sin press bland annat tvinga national-ekonomer och finansexperter att offentligt försvara sina läror. Ihåligheten i lärorna blir därmed uppenbara för alla.

Nu undviker dessa "vetenskapsmän", som de älskar att kalla sig, omsorgsfullt varje diskussion i huvudfrågan; varifrån räntan kommer och på vilket sätt den kan utgöra ett nytt värde, och syssla, till folkets förvillande, enbart med detaljer av mer eller mindre struntkaraktär. Dessa struntdetaljer förklarar de därtill vara så underliga att ingen annan än de själva kan förstå dem. Liksom naturfolkens "medicinmän" försöker mystifiera sina läror.

Onekligen lever vi nu i organisationernas tid och, med undantag för räntebetalarna, torde det vara omöjligt att finna någon grupp medborgare, om än så liten till numerären eller med till synes enkla uppgifter men med gemensamma intressen, som inte är på något sätt organiserade. Enligt en känd politiker skulle vi just nu till och med glida över i stororganisationernas tidevarv. Diagnosen förefaller att vara riktig. Det växer numera stororganisationer och trustbildningar som svampar ur jorden.

Från varma korvgubbarnas förening till Nationernas förbund: Endast räntebetalarna saknar ännu varje spår av organisation, trots att räntorna utgår i sådana siffror att förändring av någon enda bråkdel av en enda procent på räntesatserna de betala årligen, betydde tiotals miljoner kronor för dem.

Även om man räknar med att räntebetalarna skulle vara intellektuellt undermåliga eller allt för hänsynsfulla i kampen för tillvaron, vilket när allt kommer omkring, kanske är samma sak, så är det ändå anmärkningsvärt att en kår av deras storleksordning och med sådana intressen att bevaka som de har, så helt har slagit in på självuppgivelsens väg. Detta underliga förhållande måste orsakas av något lika underligt skäl. Möjligen har de blivit så förhäxade vid medicinmännens trolleri-föreställningar och så imponerade av de utförda konststyckena att de förlorat såväl förmågan som viljan att tänka på annat än penningräntor.

Då de nu, som vi hoppas, ska vakna ur förtrollningen och inse att också de är nyttiga medborgare med existensberättigande, bör det stå klart för en var att tidpunkten är inne för en organisation varigenom gemensamma intressen kunna bevakas, för att inte säga försvaras.

En sådan organisation hade förutsättningar få större betydelse för mänskligheten än alla andra organisationerna sammantagna.

Sedan det första organisationsarbetet undanstökats och en räntebetalarnas förening blivit ett faktum, bör arbetet enligt vår uppfattning, i första hand koncentreras till följande huvudpunkter:

ARBETSPROGRAM
1. Förutsättningslös och grundlig utredning av frågorna :
a) kapitalräntans härkomst
b) räntans inverkan på varuproduktion och varupris samt på inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

2. En likartad utredning rörande obligatoriskt räntefritt moratorium för företag och fastighetsägare i betalningssvårigheter, under erforderlig tid för utredning av företagets eller fastighetsägarens ekonomiska ställning och framtida förutsättningar, (i den mån dessa senare kunna bedömas), samt avskaffande av konkursförfarandet och införandet av tvångsackord, till förhindrande av att företaget eller fastigheten realiseras.

3.Vid eventuellt konkursförfarande preskriberande av oguldna delen av gälden vid konkurstillståndets slut.

Redan under medeltiden förekom sådan preskription, om obeståndet orsakats av händelser, för vilka gäldenären icke rimligen kunde göras ansvarig. Fastän lagstiftningen i nyare tid allmänt kännetecknas av en fortgående humanisering, har den i detta fall utvecklats baklänges, och vi torde nödgas söka oss tillbaka ända till antikens slavkontrakt för att finna motstycke till nutidens möjligheter för fordrings- ägaren att hålla en fordran vid liv. Skillnaden, till favör, för vår tid, är den, att fordringsägarens övertag nu kan brytas vid gäldenärens död genom urarva konkurs. Det kunde den inte under antiken.

Men vårt ekonomiska samhällsskick är baserat på de två uppenbart oförenliga motsatserna, räntabilitet och stabilt penningvärde, och följaktligen all den ränta, som inte kan kompenseras av nybildat realt kapital, måste, om penningvärdet kan hållas, avskrivas, samt fordringsägaren därtill har rätt, att alldeles oavsett på vilket sätt hans fordran kommet till, få en gäldenär med betalningssvårigheter försatt i konkurs, så förefaller det oss vara ett rimligt krav, att den del av gälden, som återstår ogulden sedan gäldenärens tillgångar övertagits av fordringsägarna, preskriberas. Observeras bör också att dessa tillgångar just utgjorde förutsättningen för gäldenären (låntagaren) att kunna betala skulden. Då han, genom tillgångarnas skingrande, berövas denna förutsättning bör även skulden försvinna.

4. Förstatligande av bankväsendet.
Egentligen är det orimligt att privata affärsföretag, på sätt som nu sker, kan bestämma över något för produktion och folkförsörjning så betydelsefullt som betalningsmedlen. Det vore mer än underligt, om de inte utnyttjade ett sådant underbart monopol till enskild fördel. Vanligt är också att så sker och att rent uppskörtningssystem öppet tillämpas med extra pålägg på räntan för ''svaga" gäldenärer, högre ränta på omsättningsväxlar än på nya sådana o. s. v.

Förfaringssättet torde för övrigt även vid nu gällande lag, vara ocker i lagens mening,
i det att banken här uppenbarligen använder sig av sin vetskap om gäldenärens oförmåga att lösa lånet eller växeln till att ta högre ränta, än den annars skulle ha gjort. Genom en räntebetalarnas förening kunde detta förhållande påtalas och undersökas.

Med förstatligande av bankväsendet försvinner denna olägenhet och kunder inom samma grupp blir, om räntesystemet bibehålls, krediterade, respektive debiterade, lika ränta och vi kommer ifrån detta lika osmakliga som orättvisa gynnande av bättre situerade kunder på de svagares bekostnad, som nu är kutym inom bankvärlden. Vi behöver endast göra tankeexperimentet, att postverket tillämpade lägre taxor för ekonomiskt välsituerade kunder och högre för kunderna med svag ekonomi, för att inse det orimliga i nu rådande system.

5. Upplysningsverksamhet rörande de påtagligaste vanföreställningarna inom den nu rådande ekonomiläran. (Legenden om att räntan skapar nya värden är den mest skrianden av dem).

6. Socialt erkännande av räntebetalarna som likvärdiga med övriga medborgare.

Kamrater räntebetalare,
nita fast i medvetandet att organisation fortast möjligt
är vår enda väg till räddning ur den ekonomiska återvänds-
gränd, dit räntan driver oss in, och där vi eljest förr
eller senare obönhörligt dukar under. Håll även i minnet
att tiden är dyrbar och att ränteskulden ständigt växer.

Sparbankerna, ursprungligen avsedda att förmedla lån utan profit, har efter hand dragits med i den moderna häxdansen kring guldkalven och i exploaterar numera gäldenärerna till ändamål som rörelsens upphovsmän näppeligen ens kunnat drömma om och än mindre förutse. Med sparbankerna som redskap lirkar penningmakten numera, via diverse krokvägar, i ständigt ökad omfattning över kommunala utgifter på de skuldsatta enbart, och årets riksdagar har t. o. m. godkänt en lagändring, som underlättar dessa rättsvidriga och pågående manipulationer. Det riktiga här vore uppenbart att "vinstmedlen" återbära till gäldenärerna, som betalt för dem.
Räntebetalarnas organisation bör ägna detta nu rådande missförhållande sin uppmärksamhet.

Som förut framhållits kan ifrågasättas om låneförmedling över huvud taget bör bedrivas som vinstgivande affär.

I sin egenskap av låntagare kan gäldenären självfallet inte likvidera sådan vinst annorlunda än med skuldförbindelser, förr än han i sin tur lyckats göra de erhållna lånemedlen så "vinstgivande" att hans egen profit täcker såväl räntan som låneförmedlarens vinst. Men i så fall har någon annan gjort motsvarande förlust och måste då likvidera denna med skuldförbindelser, ty inkomstkällor à la Asalärans galt Särimner hör, tyvärr, sagan till.

Låneförmedlarens vinst måste således, liksom räntan, likvideras med skuld-förbindelser, oavsett vem som utfärdar dem. Räddningen är om de reala värdena kunna öka i takt med skuld- respektive kapitaltillväxten, men det är en annan historia.
De årligen återkommande redogörelserna för passiva kapitalets miljonvinster är en lektyr, som borde göra människorna betänksamma, för att inte säga förfärade, om de förstod innebörden.

Vi brukar alltid, vid läsning av sådana redogörelser, ägna en tyst minut åt betraktelser över innehållet i en artikel i en religiöst betonad tidskrift vi en gång läst, där författaren går in för åsikten att det är djävulen som uppfunnit penningräntan, för att med dess hjälp få sammanlevnaden bland människorna ordnad efter sin önskan.
Hur som helst med den saken, men att det var skönjbara samband mellan förräntningsintressena och de tidstypiska kulturprodukterna, bombplanen och giftgaserna, ger onekligen teorien ett visst stöd.

Betecknande för det slags kultur penningmakten odlar är också att i dess samhälle sådan ting erkänns som berättigade och nödvändiga tillbehör vid det mellanfolkliga umgänget.

Upplysningsverksamhet rörande de vanligaste vanföreställningarna inom den nu rådande ekonomiläran. (Legenden om att räntan skapar nya värden anser vi vara den mest skriande av dem. Socialt erkännande av räntebetalarna som likvärda med övriga medborgare.)

JOHAN J.KJELLÈN