<<tillbaka
Denna text skrevs 1937 så språket är ålderdomligt, men har ändå ett stort värde för att han beskriver de ekonomiska sambanden och förklarar Räntefenomenet på ett väldigt tydligt sätt. För fortfarande idag vet ju inte de flesta vuxna människor varifrån kapitalräntan kommer! DETTA ÄR EN MYCKET VIKTIG TEXT!

Varifrån kommer kapitalräntan ?
- av JOHAN KJELLÈN - Växsjö 1937/utökad version 1942
Utlagt med tillstånd av barnbarnen Kerstin Svahn och Lena Kjellén

FÖRORD
Efterföljande avser att uppmärksamgöra oss, som betala skuldräntorna, på det förhållandet att vi ännu år 1937 är oorganiserade, samt att utgöra en någorlunda verklighetsbetonad bild av vår ekonomiska samhällsorganisation, att ställa vid sidan av de vrångbilder av denna, som nationalekonomer och finansexperter hålla framför våra ögon.

ORDLISTA, uttryck som används i boken (inte från Kjelléns bok):
Ränta = ränta är det man betalar för att få låna pengar. Det ursäktas med att man behöver en kompensation för att man avstår från alternativ till exempel att konsumera dem, låna ut dem till någon annan eller att själv investera dem.
Ränta är i detta sammanhang det låntagaren återbetalar utöver det lånade beloppet. Man bortser då från att det kan finnas omkostnader förknippade med själva administrationen av penninglånet. Sådana omkostnader är naturligtvis inte ränta utan ersättning för arbete och omkostnader, (men ingår som del i det som kallas ränta)
Räntabilitet = räntabilitet är vinsten under en period i förhållande till det kapital man arbetar med. Uttrycks i procent.
En bonde som köper en mjölkko (kapitalet) för 3 500 kronor gör bokslut efter ett år för att se hur stor vinsten (inkomster minus utgifter) blir. Anta att den blir 350 kronor. Mjölkkons räntabilitet är då 350/3500, eller tio procent.
Skillnaden mellan ränta och räntabilitet = är att det första är en avtalad ersättning för lån av pengar (en hyra) medan det andra är ett vinstmått. Vinsten, och därmed räntabiliteten, kan endast beräknas i efterhand medan räntan bestäms i förväg.
Fordringsbevisen = skuldsedel (pengar)
Rentiärerna = den som lever av avkastning på finansiellt kapital, (alltså den som tjänar pengar på pengar).
Gäldenärer = den som har skuld till någon (låntagaren)
Realisera kapital =
Urarva konkurs = utan arv, finns inget att ärva
Gälden = skulden
Ogulden = en skuld som inte är betald

KAPITALRÄNTAN
Ovannämnda ord (kapitalräntan) betecknar vid nuvarande samhällsorganisation, den axel, kring vilken den materiella utvecklingen rör sig. Utan risk att trampa allt för mycket miste, vågar vi även påstå, att den andliga utvecklingen visar påfallande tendens att anpassa sig efter den materiella, under det att den senare går sin egen väg, ganska oberoende av den förra.

Det ekonomiska livets ändamål är att tjäna folkförsörjningen och inget annat. Härom torde, eller åtminstone borde alla vara ense. Osökt framställer sig då frågan om detta ekonomiska liv fungerar på ett likartat sätt som under våra förfäders tid, eller om någon betydande förändring har inträffat. Om vi säger att folk-försörjningen under våra fäders tid var ett produktionsproblem, men nu övervägande är en fördelningsfråga, så torde vi ungefärligen träffa pricken.

Maskinerna och den förbättrade tekniken har löst produktionsproblemet men i stället skapat en fördelningsfråga, som vi ännu inte kommit tillrätta med. Samhällsförbättrare av alla kulörer, nationalekonomer och finansexperter, filantroper och revolutionärer har alla gått bet på uppgiften att här anvisa en framkomlig väg. Den väg vi (det vill säga den så kallade civiliserade världen) nu färdas, för oss allt längre in i ett sådant sakernas tillstånd, som kännetecknas av kapitalanhopning plus arbetslöshet, stora lager förnödenhetsvaror plus undernärda människor samt en allas kamp mot alla.

ORSAKEN?
Ja, om den tvista de lärde utan att kunna finna den, och kanske att just lärdomen härvidlag, så underligt det än kan förefalla, utgör ett av hindren. Det är nämligen så att ekonomiläran, liksom andra läror, har trosartiklar så heliga, att de inte får diskuteras.
Dessa artiklar är tre i vår vanliga katekes, men ekonomilärans innehåller endast två.
De äro:
1. Största möjliga förräntning av kapitalet och med företrädesrätt till ränta för kapital i form av fordringsbevis.
2. Stabilt penningvärde i förhållande till varor.

Den tredje, och utan tvivel betydelsefullaste artikeln, som borde angiva, varifrån räntan kommer (eller kan komma) är utelämnad, och just i den omständigheten torde förklaringen till det nuvarande ohållbara ekonomiska världsläget, mitt uppe i allt varuöverflödet, sökas.

De lärde, vilka redan i ungdomen fått dessa två trosartiklar kraftigt fastnitade i sitt medvetande och även lika eftertryckligt inpräntat att behovet av någon tredje sådan aldrig ens får diskuteras och än mindre erkännas, kan alltså inte lösa frågan, därför att det enda område där en acceptabel lösning möjligen kan finnas, är för deras vidkommande fridlyst.

Betecknande är också att frågan om varifrån kapitalräntan kommer och på vilket sätt den kan utgöra ett nyskapat värde, aldrig beröres vid de otaliga "utredningarna" i ekonomifrågor i vår tid, trots att räntabilitetens princip därvid högljutt förkunnas.
Två frågor tarva här svar:
1. Om räntan icke får påföras varupriset, varifrån kan den då komma?
2. Om räntan
får påföras varupriset, hur kan detta då vara stabilt?

Då, (som förut nämnts), ingen hjälp kan påräknas från nationalekonomer och finansexperter vid besvarandet av dessa frågor, vill vi, med läsarens medgivande, försöka bena upp dem själva. Vi ska då efter förmåga följa Karlfeldts råd att "tala hälsosamt och sant" samt tillämpa regeln att skilja ifrån det som är omöjligt och räkna endast med sådant som är möjligt. Till det omöjliga hänför vi då genast läran om att räntan trollas fram ur det tomma intet. Vi tror, att den har ett mera verklighetsbetonat ursprung. Varifrån kommer den då, och vad är det, som möjliggjort den i jämförelse med förr, stora kapitalbildningen i nuvarande tid?

Låt oss då först, innan vi försöker besvara frågorna, bilda oss ett begrepp om vad kapital är och hur kapitalbildning sker. Kapitalet delas, som bekant, i realt och passivt sådant. Det senare utgöres av fordringsbevis på det förra. Reala kapitalet utgör således pant för det passiva. Läsaren gör säkerligen här själv den riktiga reflektionen, att reala kapitalets storlek är oberoende av det passiva, samt att detta senare väl till siffran, men dock aldrig till värdet, kan växa förbi det förra.

REALKAPITAL
Eftersom fordringsbevisen i vår tid nått upp i siffror, vars like världen aldrig tidigare skådat, så förutsätter detta att en motsvarande ökning av realkapitalet ägt rum.
Då frågas: Vad är realkapital för något, varifrån kommer det, och på vilket sätt ökas dess värde?
Första frågan kan kort och gott besvaras så, att realkapitalet är råvara i mer eller mindre förädlat skick, och varifrån denna kommer, ja, därom tvista de lärda. En förklaring, så god som någon, återfinnes dock i Bibeln. (Se 1:sta Moseboks 1:sta kapitel.) Den saken ha vi emellertid inte anledning syssla med i detta sammanhang. Vi kan endast konstatera att råvaran finns. Förädlingen av den höjer dess värde och åstadkommes genom arbete. Värdet stiger i takt med förädlingsarbetets fortskridande.

I alla tider har denna nybildning av realt kapital skett i samverkan mellan de två faktorerna råvara och arbete, långt innan det passiva kapitalet (= fordringsbevis i skilda kulörer) ännu ens var påtänkt. Såväl grunden för all kapitalbildning, den odlade jorden (vad vore exempelvis stadsfastigheterna värda om inte den odlade jorden funnes?, som antikens imponerande byggnadsverk, samt slott och borgar långt in i senare tid), har tillkommit utan egentlig medverkan av sådant kapital. Kostnaderna ordnades in natura.

Tillvägagångssättet skildras utförligt i 1:sta Konungabokens 5:e kap. Även nu går det till på enahanda sätt fastän vi fel uppfatta sammanhanget. Vi ser nämligen världen allt för mycket genom penningdjävulens glasögon (uttrycket är lånat ur Ester Montelius bok "Adolfsfors") och har därvid fått synen så förvänd att vi uppfattar det ekonomiska sammanhanget bakfram. Sålunda består arbetarens lön inte i de betalningsmedel, han erhåller för sitt arbete, utan i de varor och tjänster han kan tillbyta sig för dem. Finns inte möjligheten till ett dylikt utbyte, vore betalningsmedlen värdelösa.

Nutidens "kapital" är endast ett av de många nya arbetsredskap, vi har förmånen att få utnyttja och som underlättar arbetet för oss. Ett dylikt hjälpmedel stod ej våra förfäder till buds. Liksom övriga redskap är även detta ett resultat av tidigare utfört arbete. Vår metod att inteckna arbetsresultaten är ett sätt att göra värdena rörliga men förändrar inte deras storlek. Det är alltså arbetet, som skapar de värden, vilka i sin tur möjliggör fordringsbevisens tillkomst. Sedan människorna numera lärt sig att ta naturkrafterna till hjälp vid arbetet och att låta dem, med maskiner av skilda slag som redskap, utföra huvuddelen av detta, har därigenom mer arbete utförts än tidigare, och den allmänna levnadsstandarden kunnat höjas. Därigenom har också mer realt kapital (inteckningsobjekt) skapats.

Gemensam egenskap för allt realt kapital är emellertid att dess värde är beroende av att det finns användning för det. Om därför folkmängden minskar eller levnads-standarden sjunker, så förlorar realkapitalet i värde även om det ökar kvantitativt. Då dock 90 % av folket gott kunna bättra på sin levnadsstandard, utan risk att komma innanför gränsen till skadlig vällevnad, så finns tydligen, även vid oförändrad folkmängd, god plats till betydligt större produktion än den nuvarande, om endast betalningsmedlens cirkulation länkas in i sådana banor att de någorlunda likartat genomlöpa alla samhällskroppens delar. Sådant förhållande motarbetas emellertid av kapitalräntan, vilken ständigt strävar efter att vidga den klyfta mellan rika och fattiga, som människorna hitintills förgäves sökt att överbygga.

SKILDA SLAG AV ÄGANDERÄTT
Ägaren till fordringsbevis är aristokraten bland alla "ägare" och innehar alltid förmånsrätt till det reala kapitalets avkastning. Hans intressen anses synonyma med samhällets, och detta förhållande har genom tiderna så ingått i folkets medvetande att exempelvis politiska organisationer, med huvuduppgift att bevaka fordringsägare-intressen, brukar bluffa valmännen genom att tilldela sig den måhända välljudande, men svårbegripliga, benämningen "samhällsbevarande" och kan göra detta utan nämnvärd risk att därmed mana fram vare sig löje eller protester.

Gäldenärens (låntagarens) rättsliga ställning till fordringsägaren är, så långt det gäller ekonomifrågor, slavens till hans herre. Fordringsägaren har rätt att gottgöra sig ur gäldenärens egendom för allt (kapital, ränta, kostnader o.s.v.) innan gäldenären får behålla något, och detta alldeles oavsett om gäldenären själv är vållande till sina betalningssvårigheter, eller om dessa orsakats av händelser, över vilka han inte rimligtvis kunnat ha något inflytande, eller också, vilket ingalunda är otroligt, att rent av fordringsägaren själv varit framme och fingrat på det "händelseförlopp" som ruinerat gäldenären. Denna fordringsägarnas "rätt" att alltid först ha sitt på det torra, innan gäldenärens intressen kunna bli föremål för prövning (nota bene om gäldenärer överhuvud taget kunna ha några berättigade intressen) tar sig stundom roande och stundom stötande uttryck.

När låneräntan härom året dalade nedåt, var sålunda ett stående uttryck i dags-pressens ekonomiska ledare det, att "svårast" är det för dem som har pengar och leva på räntan. Om någon nödhjälpsarbetare, skuldsatt näringsidkare eller annan bland dem som arbetar och är betungade, råkade ärva en förmögenhet eller vinna på lotteri, så fick enligt denna enastående logik, därmed sina försörjningsmöjligheter "försvårade". {Plats för skratt.)

När ledarskribenterna i pressens ekonomiavdelningar berörde hur den sjunkande räntan minskade utgifterna för det allmänna och andra skuldsatta, så försummade de inte gärna att, ofta med kursiverad stil, betona att dessa (indirekta) vinster för gäldenärerna dock gjordes på fordringsägarnas bekostnad.

När räntan stiger, och det alltså är fordringsägarna som gör motsvarande vinst, så har ännu ingen sett påpekas med vare sig kursiverad eller annan stil, att dessa vinster dock göres på gäldenärernas bekostnad. Detta sistnämnda anses nämligen vara alldeles i sin ordning.

När en riksdagsman här om året, mitt uppe i jordbrukskrisen, motionerade om moratorium för viss del av jordbrukets skuldsättning, så avstyrktes motionen från alla håll med motiveringen att bifall kunde tänkas skada fordringsägarnas intressen. Dessa skäl ansågs vara så bärande, att motionen föll. Några gäldenärernas intressen räknades inte med.

Annars låg ju frågan onekligen så till, att gäldenärerna, genom varuprisfallet och den förhöjda räntan, utan egen förskyllan fått sin skuldsättning avsevärt förstorad, under det att fordringsägarna gjort motsvarande vinst. Som nämnts blev detta vinstintresse vördnadsfullt respekterat.

När jordbruket senare fick sin handräckning, anfördes från regeringshåll, som skäl för åtgärden, "att det vore nödvändigt hjälpa jordbrukarna, så att de kunde betala sina skuldräntor". Det var således rentiärernas intressen det ytterst gällde att skydda, men med jordbrukarna som de synliga mottagarna av medlen.

Sammalunda är förhållandet med ransoneringsåtgärderna kring den växande motortrafiken. Allmänheten och produktionens intressen främjades uppenbarligen bäst om denna trafik tillåts utveckla sig fritt, men konkurrensen såväl inom motortrafiken som mellan den och andra trafikmedel befaras då pressa fraktsatserna så lågt att det passiva kapitalets (= rentiärernas) profit äventyrades. Därför ransoneras trafik-tillståndsbevisen.

Fordringsägarna, som är organiserade till fulländning, har, särskilt under efterkrigs- åren, genom den förda ränte- och valutapolitiken, vilken dirigeras av dem, helt enkelt konfiskerat gäldenärernas egendom i betydande omfattning.

Att sådan rättskränkning kunnat ske, utan att framkalla nämnvärt motstånd eller ens kritik, måste bero på den omständigheten, att gäldenärerna, olyckligtvis för såväl dem själva som för samhället, är totalt o-organiserade. De här påtalade förhållanden orsakar, inte endast den intensiva och ofta rent otäcka kamp om fordringsbevisen (eller "pengar" som vardagsnamnet är) såväl bland de enskilda som mellan nationerna, vilket vi varje dag bevittnar, utan även en ny vanföreställning till alla förutvarande sådana på det ekonomiska området. Denna nya vanföreställning består i att fordringsbevisen/pengarna numera anses utgöra det nationella värdet, och att detta stiger allt efter som bevisens siffror växa genom ränta, sparande eller på annat sätt.

NATIONALFÖRMÖGENHET OCH INKOMST
Vari består då nationalförmögenheten och vad utgör inkomsten? Vi ska här, med ett par exempel, försöka klargöra detta. Vi tillåter oss då göra tankeexperimentet att alla fordringsbevis, av vad slag de än vara må, på en gång korsades över.

Enligt nutida ekonomilära och gängse uppfattning skulle oersättliga värden härvid gå förlorade, och nationalförmögenheten kan betraktas som förintad.

Om vi efter proceduren såg oss omkring skulle vi dock, kanske inte utan förvåning, konstatera att allt är som förut och att inget gått förlorat. Inte ens en knappnål. Vad som inträffat är endast en omflyttning av äganderätt, där fordringsägarnas förlust motvägdes av lika stor vinst för gäldenärerna.

Nå, vi betraktar detta experiment som ogjort och tänker oss att det i stället vore realkapitalet som gått överbord. Det kunde ju t.ex. falla jordskorpan in att buckla sig på ett sådant sätt, att Sverige sjönk och endast några fjälltoppar blev kvar ovanför vattenytan. Händelseförloppet kunde vidare vara sådant att människorna lagom hunnit rädda sig i land på fjällen och få fordringsbevisen, såväl med som utan guldkant, med sig. Enligt gällande ekonomilära skulle skadan då vara ganska måttlig, därför att "värdet" ändå blivit räddat. Endast själva bondlandet, städer och dylikt gick förlorat, men då det finns gott om sådant på andra håll med för övrigt bättre klimat än här, och kommunikationerna är goda, så kunde man räkna med att detta vore lätt ersatt och att världen stod öppen för dessa invandrare, som hade förmögenhet med sig. Vad tror den ärade läsaren?

För vår del nödgas vi bekänna, att vi misstänker att det kunde bli förenat med svårigheter att få ut andra värden ur "värdepapperen" än pappersvärdet. Vi vågar därför påstå att nationalförmögenheten utgörs av realkapitalet, plus fordringar i utlandet minus skulder dit, samt att inkomsten utgörs av resultatet av förädlings-arbetet av råvaran (= varuproduktionen) plus eventuella nettoinkomster från utlandet.

Förekomsten av inhemska fordringsbevis har sålunda betydelse endast ifråga om fördelningen av äganderätten till nationalförmögenhet och inkomst, men inverkar inte på deras storlek.

BETALNINGSMEDLENS OMSÄTTNING
Även ett minimalt mått av eftertanke säger oss, att vid nutidens ganska strikt genomförda penninghushållning, en levnadsstandard av viss höjd hos en folkmängd av viss storlek måste uppbäras av en motsvarande penningcirkulation.

Minskar denna cirkulation av betalningsmedel, vid oförändrad folkmängd, måste levnadsstandarden sjunka, och ökar folkmängden - utan att omsättningen av betalningsmedel undergår en motsvarande anpassning uppåt, blir resultatet enahanda. D.v.s. att levnadsstandarden sjunker. Allt under förutsättning av oförändrad köpkraft hos dessa betalningsmedel. Om betalningsmedlens omloppshastighet ökar, stiger levnadsstandarden, under förutsättning att produktionen medger en större varuförbrukning. Minskar å andra sidan omloppshastigheten, sjunker också levnadsstandarden, även om varuöverflödet är än så stort. Varorna förbli då osålda, under det att betalningsmedlen samlas i högar på ställen, där det inte finns användning för dem.

Nationalekonomerna av facket går emellertid in för åsikten att; då minskning av betalningsmedlen orsakar en motsvarande sänkning i varuprisen, levnadsstandarden borde förbli oförändrad, eller t.o.m. kunna höjas. Även bortsett från det förhållandet att i så fall realkapitalets skuldbelastning automatiskt ökar, så visar allt på detta område vunnen erfarenhet att såväl penningcirkulation som produktion stannar av vid fallande varupris, men ökar när priset stiger. Eftersträvas ökning av produktion och konsumtion (=höjd levnadsstandard), och sådan ökning är också förutsättningen för passiva kapitalets tillväxt, måste vid nuvarande ekonomiska samhällsorganisation varupriset stiga, respektive penningvärdet falla, ty inga andra medel ha hittills förmått framkalla den för era dylik expansion erforderliga ökningen i betalningsmedlens omsättning. Eller "sätta pengar i rörelse" som det också brukar heta.

OBLIGATORISK FÖRRÄNTNING, ELLER EJ
I förräntningshänseende konstaterar vi ett slags motsatsförhållande mellan det reala och det passiva kapitalet. Förräntningen av det förstnämnda är inte obligatorisk. En företagare, exempelvis jordbrukare, som äger sitt företag utan skuld, kan fortsätta sin, för människornas försörjning och samhällets fortbestånd, oumbärliga näring, praktiskt taget hur länge som helst, även om företaget inte lämnar honom någon ränta (så gick det till under våra fäders tid) på det kapital det rätteligen bör representera (= ersättning för det arbete som nedlagts för att omvandla den ursprungliga råvaran till ett nutida produktivt företag).

Räntan på det passiva kapitalet (= fordringsbevisen) är däremot obligatorisk vid nuvarande samhällsorganisation. Om därför den, som driver ett produktivt företag, har lånat till någon del av företaget, måste räntan på lånekapitalet påföras varupriset. Förmår inte företagaren detta, måste han låna till räntan, eller ta av egna medel. I förra fallet utfärdar han då ny skuldsedel på räntans belopp. Båda fallen innebär att äganderätten till så stor del av hans företag som motsvarar skuldräntans belopp automatiskt glider över till fordringsägaren, men något nytt värde tillkommer uppenbarligen inte.

Förmår företagaren flytta räntan över till varupriset, är det köparna av varorna, som bli pungslagna med det belopp den passive finansmannen inkasserar. Således endast en omflyttning av äganderätt även här, (från varuköparna till finansmannen.) Är köparna företagare, vilka köpt exempelvis halvfabrikat för ytterligare förädling, måste de i sin tur vidarebefordra räntan till köparna av sina produkter eller själva göra motsvarande förlust. Är de löntagare måste de antingen inskränka sin levnadsföring allt efter som varupriset stiger eller ha motsvarande löneförhöjning, vilken då ökar driftkostnaderna vid de företag, där de arbeta o. s. v.

SPARANDE
Enligt nationalekonomernas förkunnelser och gängse uppfattning är gången vid kapitalbildningen den, att sparande och ränta skapa fordringsbevis, respektive skuldsedlar (= passivt kapital). Förekomsten härav möjliggör igångsättande av arbete och arbetet skapar nya realvärden, vilka i sin tur kunna intecknas o.s.v.

Alldeles så är nog ändå inte händelseförlopp och orsakssammanhang.
- För det första måste inkomsten komma före sparandet, därför att sparandet består i att den sparande ger ut mindre än han fått in. Det värdeskapande arbetet (som ger inkomsten) måste således komma först och sparandet senare.
- För det andra måste det finnas köpare till arbetsresultat, men då spararna alltid ge ut mindre än de fått in (annars är de inte sparare) måste det utökade arbetsresultatet, vilket ju skulle bli det nyskapade realvärde, som kunde utgöra pant för nytt sparkapital, köpas av någon, som ger ut mer än han fått in.

Matematikens lagar medger emellertid inte ett sådant tillvägagångssätt som det sistnämda, utan köparen blir nödsakad att låna, vilket med andra ord betyder, att han likviderar merutgiften med skuldsedlar. Dessa är, matematiskat sett värdelösa, om de inte redan när de utfärdas täckas av realt kapital. Realvaran måste därför finnas redan före fordringsbevisets, respektive skuldsedelns, tillkomst.

I den omständigheten torde vi ha förklaringen till det, enligt nu godtagna teorier om sparandet, välj eljest det anmärkningsvärda förhållandet att sparkapitalet, respektive skuldsättningen, inte ville växa före maskinernas och den förbättrade teknikens tillkomst, trots att sparandet då bedrevs mer intensivt än nu. Likaså skulle, om de nämnda teorierna voro riktiga, i vår tid, de största förmögenheterna bildas i de kargaste bygderna, där sparandet otvivelaktigt är störst. Som vi alla känner till är det dock inte så, utan förmögenheterna envisas med att visa sig där, varest maskinhjulen snurra och betalningsmedlen är i rörelse.

Vårt sätt att se det ekonomiska sammanhanget genom ”penningdjävulens glasögon” har, som förut påpekats, kommit oss att uppfatta det bak-och-fram, och det är därför vi är så benägna att placera arbetet och dess resultat som bihang till penningen, i stället för att, som sig bör, ge arbetet första platsen och låta penningen nöja sig med den enda roll den har förutsättning att uppbära, nämligen som arbetsredskap.

Det är alltså arbetet som möjliggör sparandet (och kapitalbildning över huvud taget), och inte sparandet som möjliggör arbetet, ty i stället för att skapa arbetstillfällen så minskar sparandet dem, genom att det sänker konsumtionen och därmed även produktionen. För övrigt måste även världens mest durkdrivna sparare ge pengarna ifrån sig när han vill använda dem. Det är väl ödets ironi?

Vanföreställningen att värden kan skapas genom upplagring av betalningsmedel är hårt inrotad. Underligt nog, ty då det väl ändå ligger i öppen dag att penningens enda värde är dess värde som bytesmedel mot varor och produktionen av dessa, vid nutidens tekniska möjligheter, ganska snabbt kan anpassas efter en ökad eller minskad efterfrågan, så måste det logiska resultatet av sparandet bli att den minskade varuförbrukning sparandet orsakar, också resulterar i minskad produktion och nationalförmögenhet samt sänkt levnadsstandard för folket. (Observera det internationella sparandets inverkan på världshandel och produktion).

Den enes utgift är alltid någon annans inkomst, och vice versa. (Se reglerna för vanlig bokföring.) Hela folkets samlade utgift måste därför motsvara folkets samlade inkomst, om inte cirkulationen av betalningsmedlen skall komma i olag. Detta vitsordas också av nationalekonomerna, fastän med det anmärkningsvärda förbehållet att största möjliga del av utgiften bör likvideras med lånemedel, åstadkomna på så sätt, att så många medborgare som möjligt utnyttja sin köpkraft så lite som möjligt samt, via bank, lånar ut den inbesparande delen till andra, vilka omsätta såväl hela sin egen köpkraft som de övrigas inbesparade del. Sparandet är då "stort", som det brukar heta i lärda avhandlingar, och sparkapitalet, respektive skuldsättningen, växer.

För att sådan kapitalbildning respektive skuldökning skall kunna ske, är emellertid låntagaren/gäldenären lika oumbärlig som spararen/fordringsägaren. Låntagarens betydelse för näringslivet, i dess nuvarande gestaltning och för penningcirkulationen, är dock underskattad, trots att han här utgör den positiva kraften (som drar lasset) under det att rentieren representerar den negativa (som åker). Understödd av nationalekonomerna har emellertid den sistnämnde, med det odelade självförtroende, som frånvaron av självkritik utvecklar hos människorna, som utan krus lagt beslag på hedersplatsen som medborgaren n:o 1. Låntagaren, som har den arbetssamma, riskfyllda och alltid otacksamma uppgiften att skaffa räntorna till långivarens fordringsbevis, respektive sin egen skuldsedel, återfinns däremot först i slutet på den.

Om det emellertid föll alla in att spara, så vore sparandet därmed omöjliggjort, ty ingen kunde då få in mer än han gav ut. Sparmedel, om sådana fanns oplacerade, fick så förbli, därför att ingen lånade, och om de sattes in i produktivt företag, så kunde företagets varor inte säljas. Någon förräntning under sådana förhållanden kunde det inte heller bli fråga om.

Då sparandet orsakar tomrum inom penningcirkulationen, som måste fyllas ut med lånemedel, så skapas det lånebehov, till det sparade beloppet samt fordringsbevis, respektive skuldsedel, till lika siffra. Den omständigheten att nationalekonomer och finansexperter målmedvetet förtiger denna sparandets tråkiga avigsida måste betecknas som minst sagt anmärkningsvärd.

Som regel är spararen arbetsam, och detta utgör hans enda positiva egenskap, (ingalunda någon dålig egenskap för den delen) men han tar inte gärna initiativ till något nytt, tar aldrig några risker, uppträder nästan aldrig som företagare, annat än åt sig själv, utan arbetar helst i företag, som andra startat och driver.

Målet för hans strävanden är visserligen att nå den arbetsfria inkomst, som vid nuvarande samhällsorganisation och godtagna räntesystem, är principiellt erkänd som berättigad även för arbetsföra medborgare, och vilken säkerligen hägrar för oss lite var i våra drömmar om framtiden, men han fäster därmed större avseende vid att han får denna inkomst säkert, och helst framför alla andra, än vid inkomstens storlek. Han är, bildlikt talat, användbar som dragare framför plogen, även om han då helst vill ha en hötapp ganska nära framför nosen, men intresserar sig då inte mycket för styrningen eller för arbetsresultatet i sin helhet, endast hans egen hötapp är säkert inom räckhåll, och än mindre skulle det falla honom in att själv skaffa redskap och sätta arbete i gång. (Då blir han ju nödsakad att ta ut penningar från banken.)

Lyckligtvis för såväl spararen själv som för samhället, är inte alla människor så "skötsamma". Många har väl av försynen blivit utrustade med mer företagsamhet än kapital. Även de ha nog hötappen i tankarna, men de ger en god dag i om den finns nära framför nosen eller skönjes dunkelt i ett töcknigt fjärran, bara den skymtar stor och präktig där. För att nå den skaffar de då gärna, med än så stora uppoffringar, redskap och ställa företag i gång.

Då emellertid fordringsbevis och skuldsedel är samma sak, endast sedd från fordringsägarens eller gäldenärens något olika synvinkel, så följer logiskt att fordringar och skulder alltid jämt väga upp varandra, och att kapitalbildning genom ränta, sparande o.s.v. alltid motväges av precis på öret lika mycket ökad skuldsättning.

Spararnas land, Frankrike, där skuldsättningen växer så kraftigt att den allt ibland framtvingar nedskrivning av valutans värde, utgör här ett lärorikt exempel.

FONDBILDNING
Flertalet fonder kommer till genom tvångssparande. Den största och mest kända torde vara Allmänna pensionsfonden. Vid sparande av tvång inträffar det förhållandet att inbetalningarna övervägande utgöres av lånemedel. (Kanske bör vi här uppmärksamgöra på den omständigheten att även vid det frivilliga sparandet, avsevärd del av "sparmedlen" är direkta lånemedel). Sålunda är vanlig praxis att skuldsatta personer håller sig med sparkonton. Motiven är givetvis skiftande, men ett vanligt sådant, åtminstone på landsbygden i våra kargare bygder, är att därigenom nå bättre socialt anseende. Det är nämligen vanligt där, att den som misstänks för att "dras med skulder" räknas något à la paria, med vilken den, som har "pengar på banken", inte gärna vill ha något samröre. Sparkasseboken gäller här som ett slags "sköldemärke". Det är därför lätt att föreställa sig segerkänslan hos en ur lägsta klassen, när han plötsligt kastar fram ett slikt adelsbrev och därmed bevisar att han hör till överklassen. Frestelsen för honom att skaffa sig dylik magisk sak måste därför vara stor, även om den måste köpas dyrt.

Givetvis kan också tänkas att den intensiva propaganda för sparande, som nu är på modet lyckats blanda om begreppen hos svaga hjärnor därhän att deras bärare tro sig vara kapitalistiska "samhällsbevarare”, om de har sparkonton, även om det är lånemedel som står inne på dem. Affärsmän och näringsidkare har tillfälligtvis också lånemedel innestående i bank. Förekomsten av de många miljonerna sparkasseböcker torde härmed ha fått sin förklaring.

Tyvärr finns inte statistik över antalet gäldenärer (låntagare). Endast om jordbrukarna vet vi att 3 av 4 är mer eller mindre skuldbelastade. Avgifterna till pensionsfonden från det hållet utgörs alltså till cirka ¾ av lånemedel. Frånräknat egendomslösa löne-arbetare, så torde procenten skuldsatta vara lika stor även inom andra samhällslager, och inbetalningarna till fonden även från de hållen till ¾ utgörs av lånemedel. Inbetalningarna från de egendomslösa lönearbetarna minskar deras köpkraft med lika belopp och verkar därigenom i motsvarande grad hämmande på konsumtionen och följaktligen även på produktionen. Även de torde ofta vara skuldsatta: Avbetalningsköp, konsumtionskrediter osv.

Pensionsfonden ligger emellertid inte i något kassavalv i form av kontanter utan är utlånad igen till gäldenärerna (nya låntagare). Om dessa gör inbetalningarna i kontanter och lånar dem tillbaka, eller lämnar skuldsedlarna direkt, kan därför smälla ungefär lika högt. Tillkomsten av fonden betyder inte, som många tror, att något nytt värde eller någon ny inkomst därmed skapats. Fondens, och vilka som helst andra fonders också för den delen, tillgångar och inkomster motvägs alltid av lika stor skuldökning eller kapitalrealisation, samt minskade inkomster på andra håll, varför den endast betyder att så stor del av realkapital och produktion, som den vid rådande penningvärde representerar, intecknats med förmånsrätt för pensionärernas räkning.

Även bankernas fondbildning, som säkerhetsåtgärd till insättarnas favör, är en form av självbedrägeri, alldenstund fonderna inte får och knappast inte heller kunnat placeras annorlunda än som utlåning i någon form. Deras värde är, liksom hos alla slag av "värdepapper", helt beroende av i vilket förhållande deras siffra står till siffran som anger realkapitalets värde. Inga lagar och inga förordningar kan, oavsett namn eller form, driva deras värde förbi denna gränslinje. Då räntan ändå alltid måste påföras varupriset (mera om den saken senare) bli pensionärerna egentligen lurade på affären därigenom att de måste få pensionerna utbetalade i en svagare valuta än den de på sin tid har betalat in.

Verklighetsfrämmande är också tanken att, genom i förväg inbetalda premier, kunna ordna försörjningen av arbetslösa. Då inbetalningen självfallet minskade köpförmågan hos arbetarna med hela sitt belopp, så kom den att minska konsumtion och produktion samt att praktiskt taget skapa den arbetslöshet, vars offer den vore avsedd att hjälpa. Den enskilde kan visserligen på detta sätt ordna för sig, under förutsättning att han har erforderliga inkomster den tid arbetet varar och att inte allt för många slår in på samma väg, men den förmånsställning han därigenom uppnår skaffar han sig då på övrigas bekostnad.

Förhållandet är likartat även vid de större enheterna, företagen. Ett begränsat antal av dem kan utan tvivel var för sig säkra sin egen ställning i kristider genom att samla fonder medan den goda konjunkturen varar, men dessa fonder motväges då alltid av lika mycket ökad skuldbelastning av realkapitalet på andra håll, varför åtgärder av det slaget snarare är ägnade att framkalla och försvåra, än att förekomma eller mildra, en ekonomisk kris.

Vi kan enkelt åskådliggöra detta genom att låta två personer, A och B, symbolisera vårt ekonomiska samhällsmaskineri, eller varför inte hela världs-hushållet. Vi kan då med vårt förstånd fatta att, vid penninghushållning som nu, A inte kan ha inkomst utan att denna varit utgift för B, eller vice versa, och att om exempelvis A haft vinst måste den ha utgjort förlust för B.

Om nu A fonderar vinsten, så undanhåller han därmed B den köpkraft denne har behov av och B måste då skaffa den genom lån. B måste låna hela det belopp A fonderar för att jämvikt i omsättningen skall kunna bibehållas. I annat fall framkallas stagnation i produktionen, sänkt konsumtion, arbetslöshet o.s.v.
Vid sådan situation skall A använda sig av sina fonderade medel, men dessa utgörs av fordringsbevis på B. Drivs de in, ökas därmed svårigheterna för B, i proportion till storleken av fonderna hos A, fram till det utvecklingsskede då B går under.

Eventuella försök, att genom upplagring av betalningsmedel ordna folkförsörjningen i framtiden, är sålunda redan i förväg dömda att misslyckas, därför att framtidens folkförsörjning beror av beskaffenheten hos den dåvarande produktions-apparaten och på den verkar fondbildningar (= ökad skuldbelastning) närmast som "sand i lagren".

RÄNTA OCH AMORTERING
En vanlig vanföreställning om det ekonomiska sammanhanget är tron, att skulder kan förräntas och amorteras, utan samtidig ny upplåning, eller realisation av något slags kapital. Beträffande räntan vet vi att den del, som undgår avskrivning, går direkt eller indirekt, ut i ny utlåning. Totala skuldsättningen ökar då (se statistiken) vilket bevisar att räntan i realiteten likvideras med skuldsedlar. Den omständigheten att dessa nya skuldförbindelser delvis utfärdas av nytillkomna gäldenärer (låntagare) ändrar inte det förhållandet, att skuldsättningen ökar i stället för att minska, vilket senare den givetvis borde göra, om skulderna räntades och amorterades.

Visserligen går inte all ränta direkt i ny utlåning utan en del användes som betalnings-medel och kommer därmed genast ut i den allmänna rörelsen, men detta förhållande minskar inte den siffermässiga tillväxten, därför att denna tillväxt, enligt matematikens lagar, alltid måste hålla jämna steg med räntans belopp, oberoende av hur den disponeras.

Den kapitaltillväxt räntan orsakar hos fordringsägaren motvägs därför av lika stor kapitalförlust hos gäldenären (låntagaren) eller den han eventuellt lyckats vidare-befordra den till. Kapitalförlust föder lånebehov, som fylls av den kapitaltillväxt räntan orsakar. (Sparandet skapar, som vi redan tidigare uppmärksamgjort på, lånebehov till sin egen siffra.)

Alltså ett slags ekonomiskt perpetuum mobile (evighetsmaskin), om det inte vore så olyckligt, att såväl fordringsbevisens som skuldsättningens siffror på så sätt ständigt växa. För att det ekonomiska puzzlet, som räntan och sparandet skapar, skall kunna gå ihop, måste därför siffran, som betecknar realkapitalets värde, växa i takt med siffran, som utgör måttet för fordringsbevisens, respektive skuldsättningens omfattning och hur detta skall kunna ske utan medverkan av inflation är ännu en olöst gåta.
Nationalekonomerna försöker komma ifrån saken genom att, som strutsen, gömma huvudet i sanden, så att de slipper se den. Tyvärr finns den dock ändå kvar.

Om realkapitalet/panten realiseras, kan skulden såväl som räntan givetvis inbetalas, under förutsättning att pantens värde täcker siffran. Enklast åskådliggör vi detta genom att låta gäldenären (låntagaren) sälja till sin fordringsägare och få sin skuldsedel åter som likvid, men detta är inte amortering utan realisation. (Om gäldenären säljer till köpare som likviderar köpet med skuldförbindelse så bildas, enligt gällande ekonomilära, nytt kapital.)

Verklig amortering, vars existens människor med ogrumlat ekonomiskt barnasinne ännu tro på, måste liksom räntan, komma till annorstädes ifrån, men ännu har igen sett den komma annan väg än lånevägen i sällskap med räntan. Även staten och samhälleliga inrättningar i övrigt likviderar sina skuldräntor och amorteringar med lånemedel, vilket framgår av statistiken, som visar, att det allmännas skuldsättning växer i takt med den enskilda. Det vill säga fördubblas ungefärligen inom varje 15-årsperiod, vilket motsvarar en ränta av cirka 5% pr år.

Beträffande statsskulden förtjänar påpekas att den håller denna "normala" tillväxt, trots förekomsten, av en särskild fond till statsskuldens amortering, vilken varje år tilldelas medel. (Varifrån komma dessa medel?)

Att även våra lagstiftare och våra bankmän ännu allmänt ha det ekonomiska barna-sinnet ogrumlat av tvivel om lärans ofelbarhet bevisar bestämmelserna i banklagen, vilka hindrar tillkomsten av stående lån annat än i undantagsfall. Dessa bestämmelser ökar omöjligen gäldenärernas (låntagarnas) betalningsförmåga, är ofunkis (om uttrycket tillåtes) och tjänar näppeligen något förnuftigt ändamål. De krånglar emellertid till lånetransaktionerna och ökar onödigtvis åtgången av papper till nya lånehandlingar.

(Från bankernas intressepunkt sett måste idealkunden vara den, som aldrig betalar sina skulder och som likviderar räntorna med nya skuldförbindelser. Banken behöver då endast anteckna siffrorna. Om kunden betalar räntorna, och eventuellt även amorteringar, med penningar (= Riksbankens skuldförbindelser) måste banken, för att kunna få ränta, skaffa annan låntagare, som är villig byta dem till sig mot räntebärande skuldförbindelse, ty Riksbanken betalar, som bekant, inte någon ränta på sina och löser för övrigt inte heller in dem annorlunda än med nya skuldförbindelser. Den nye lån-tagaren övertager då uppgiften att leverera de erforderliga skuldförbindelserna till räntan, såvitt han inte har turen att lyckas vidarebefordra dem till någon annan.)

Förekomsten av här påtalade missförhållanden erkänns också underförstått från långivarhåll genom det förfarande vid lånetransaktionerna, att lån, förutom den säkerhet som lånesumman utgör, inte lämnas annat än mot ytterligare en i någon form lämnad säkerhet. Kunde skuldsättningen verkligen förräntas och amorteras, vore ju sådan säkerhet (= borgen, pant etc.) praktiskt taget obehövlig. Låntagaren löpte då ingen egentlig risk att bli av med sitt lånfångna kapital utan det stannade kvar i hans ägo, även om det förvandlades i annat värde än kontanter, och utgjorde säkerhet för lånet.

Nu finns emellertid alltid risken att beloppet kan
komma för nära något av de otaliga sugrören i
kapitalräntans tjänst och försvinna där, och
medvetna härom fordra långivarna då denna
extra säkerhet, som borgen, pant, o.s.v. utgör.


Den vanliga uppfattningen, att tillgång till låne-
kapital öppnar dörren för låntagaren på vid gavel
till de stora möjligheternas land, är felaktig. Låt oss
åskådliggöra detta vårt påstående med ett exempel;

När ett lag spelare starta en ny giv, har alla deltagarna lika chans att vinna eller
förlora och vinster och förluster inom laget måste alltid väga jämt. Nå, om inte
låneränta tillämpades, vore även för låntagaren chansen lika att vinna eller förlora och vinster hos några låntagare motvägs då av förluster hos de övriga. Med räntan tillkommer frågan i annat läge och räntebetalarkåren som helhet måste alltid siffermässigt förlora räntan. Annars kan rentiärerna inte få vinst. Den vinst även några låntagare till äventyrs lyckas inkassera ökar då storleken av de övrigas förlust, då denna måste, enligt matematikens lagar, vara lika med de övrigas vinst plus räntan.

Räntan underminerar grunden för äganderätten genom att göra den ständigt glidande. Liksom en sughävert, utan avbrott, flyttar över vätska från ett kärl till ett annat, tills det första kärlet är tomt och det andra flödar över, så flyttar det oförtrutet över äganderätt från gäldenären (låntagaren) och till fordrings- ägaren, så länge det över huvud taget finns någon äganderätt kvar att föra över. Och tills gäldenärens ekonomi liknar skalet från ett urblåst ägg.

För att kunna betala ränta utan att låna, eller realisera kapital, måste låntagaren ha större inkomster än utgifter. Någon annan, eller några andra, måste då, till motsvarande belopp, ha större utgifter än inkomster. Denne, eller dessa, blir då nödsakade att låna till merutgiften. Vanliga gången är att det är gäldenären själv, som, helt eller delvis, nödgas låna till räntan. Resultatet: att skuldsättningen växer med räntans belopp, oavsett vem som utfärdar de nya skuldförbindelserna.

Egentligen orsakar räntan ett slags tvångssparande där gäldenären tvingas att spara för rentierens/fordringsägarens räkning, och liksom annat sparande, skapar även denna sparform nytt lånebehov och skuldökning till sin siffra. Vanligt är att borgen eller pant fordras till minst lånebeloppets storlek samt att lånen ska amorteras inom tio år. Från långivarnas synpunkt är dessa säkerhetsanordningar välbetänkta, ty med den låneränta som tillämpats under gången tid hinner det lånfångna beloppet lagom förbrukas till räntan inom en tioårsperiod, varefter pant eller borgen erfordras att motväga själva lånekapitalet.

För övrigt understryker krigsskadeståndshistoriens händelseförlopp och slut, med all önskvärd tydlighet riktigheten i våra påståenden. De länder, vilka åtog sig att betala dessa "skadestånd" lyckades inte, trots heroiska ansträngningar under en följd av år, åstadkomma avbetalningar annorlunda än att låna till dem (Daweslån, Younglån och allt vad de lånen heter) och sista kapitlet om dem är, som bekant, ännu inte skrivet.

Likt det sagans trollguld, som i solljuset förvandlades till vissnade löv, så bleknar, i saklig strålkastarbelysning, även förgyllningen på de "värden" räntan skapar och den grå skuldsättningsfärgen kommer fram.

RÄNTABLA OCH ORÄNTABLA FÖRETAG
Med räntabla företag avses sådana, där inkomsterna är större än utgifterna. De bruka benämnas "välskötta". Oräntabla företag är sådana, där utgifterna är lika stora eller större än inkomsterna. Dessa företag anses vara "vanskötta". Liksom bland individerna inom det gemensamma folkhushållet den enes utgift alltid är den andres inkomst, och vice versa, så är förhållandet även bland dessa större enheter.

De företag som förränta sig, och alltså räknas som välskötta, ha lyckats profitera på sina "mindre väl" skötta kolleger. Det är de senares underskott som utgör de förras vinst. (Exempelvis: vinster och förluster vid affärerna på fondbörsen, bankernas vinster, vilka satsas av gäldenärerna o.s.v.). Den riskmarginal alla affärsföretag räknar med är också just risken att nödgas satsa något annat företags vinst (= risken att motparten kan ta hem spelet). Dessa vinster utgör kapitalräntan och flyttning av ett stycke äganderätt. Detta så långt det gäller affärsföretag, vilka handla med varor - värdepapper - penningar.

Medel varigenom förräntningar kan nås hos de produktiva företagen är:
1. Höjda utförsäljningspriser på deras produkter
2. Sänkta driftskostnader.
Punkt 1 har vi förut behandlat under rubrik ”Obligatorisk förräntning eller ej” och hänvisar dit.

Uppnås förräntning genom minskning av driftskostnaderna, eller rationalisering som det numera heter, blir det företagets arbetare och leverantörer, som får se sin inkomst, och därmed även köpkraft, minskad med det inbesparade beloppet.

Detta förhållandet orsakar, liksom enskilt sparande, stagnation inom penning-cirkulationen. (Kanske bör vi i detta sammanhang hålla i minne att penninghus-hållningen är relativt ny, och att vi saknar erfarenhet av hur samhället bör, eller kanske måste, reagera inför företeelser av detta slag. Tydligt är emellertid att det inte, likt en neutral åskådare, kan låta händelserna utveckla sig fritt utan att därmed äventyra sitt fortbestånd i nuvarande form. Vi måste därför i ren självbevarelse ingripa på något sätt.)

Ännu har man dock icke lyckats hitta någon annan metod att hålla cirkulationen av betalningsmedlen i gång, sedan rationalisering och sparåtgärder kommit den att stanna av, än att samhället lånar upp de inbesparade medlen och släpper ut dem igen. Det blir då samhället som likviderar vinsten hos de företag som lyckas uppnå räntabilitet genom sparåtgärder. Alltså en omflyttning av äganderätt, vilken även här, via skattevägen, avlagrar sig i varupriset i sinom tid. Därmed följer ökade levnads-kostnader som framkallar högre löner, vilka i sin tur måste påföras varupriset o.s.v.

STATLIG UPPLÅNING
Staten lånar exempelvis 100 miljoner kronor inom landet och bygger, låt oss säga, vägar för dem.
Summan av rörliga betalningsmedel ökar då med detta belopp, och ökningen blir, i sin egenskap av utbetalda löner, nästan omedelbart omsatt i varor. Ökad efterfrågan på varor orsakar stigande varupris och prisstegring stimulerar produktionen. Härav följer ökad tillgång av realt kapital samt höjd levnadsstandard, ända tills spararna, som ständigt strävar efter att ge ifrån sig mindre än de tar emot, lyckats dra beloppet ur cirkulationen och få det in i bankerna igen. Därmed är det satt en käpp i hjulen och samhället måste ingripa på nytt. Ny uppsättning fordringsbevis - skuldsedlar o. s. v.

Priset för de nya vägarna utgörs av räntan på de nytillkomna skuldsedlarna, respektive fordringsbevisen. Denna ränta läggs av svenska medborgare och uppbärs också av svenska medborgare. Den betyder således endast en omflyttning av ägande-rätt, men gör vare sig till eller ifrån ifråga om nationalförmögenhet och inkomst. Förhållandet är analogt med den förändring som inträffar hos den enskildes förmögenhet och inkomst om denne flyttar över någon del av sina kontanter från en ficka till en annan och sedan låter fickorna debitera, respektive kreditera varandra, med ränta på dem.

Om beskattningen anpassades strikt efter objektens betalningsförmåga så inträffade inget annat som följd av denna ökade kapitaltillgång, respektive ökade skuldsättning, än att det räknades med större siffror på ömse håll, och som såväl skatter som räntor måste i sista hand påföras varupriset, (ty varifrån skulle de annars komma?) så blir slutresultatet av transaktionen en något fallande penningvärde, respektive stigande varupris.

Som bekant strävar emellertid våra lagstiftare målmedvetet efter att genom så kallade indirekta skatter, vilka inte synas så bra, vältra huvuddelen av skatte-bördan över på de små inkomsttagarna. I motsats till skalan för de direkta skatterna, som är progressiv uppåt, är skalan för de indirekta progressiv nedåt. (Ex. kaffetullen, där dagakarlen lägger lika stor skatt som miljonären). Denna form av skatt behöver inte gå några omvägar för att nå fram till varupriset, utan påföres varorna direkt och väger till totala siffran upp den direkta ungefär två gånger.

Vi överlåter nu åt läsaren själv att här göra de reflektioner han kan finna lämpligt.


KEDJEBILDNING AV FODRINGSBEVIS
Via fordringsbevisen uppstår ofta något à la kedjebildning av äganderätt till realt kapial på så sätt att A har fodran hos B, denne hos C o.s.v. ända tills någon långt borta i kedjans andra ände har täckning i realt kapital. Tjänsteanställdas skuldsättning, bankernas, statens m. fl. låneförmedling, fonder o. s. v. är alla länkar i sådan kedjebildning av äganderätt.

Formellt har dessa fordringsbevis, respektive skuldsedlar, fullt värde, därför att de, om kedjan rullas upp från rätt håll, täcker varandra i tur och ordning, men räknat i real-värde kan värdet hos kedjans alla länkar tillsammans inte vara större än realkapitalet, som täcker sista länken. Kedjans alla länkar skall dock förräntas. Varifrån kommer räntan?

FÖRDELNING AV FÖRMÖGENHET OCH INKOMST
Inom det gemensamma folkhushållet måste varje vunnen fördel för en medlem alltid utgöra lika stort minus för någon annan. Låter vi exemplet omfatta hela världshus-hållet är förhållandet enahanda även här. Nationerna har visserligen fördel av varuutbyte med varandra, därigenom att de byter bort överskottsvaror mot sådana som det råder brist på, men inget land kan därvid skaffa sig ekonomisk vinning, utan att det sker på något annat lands bekostnad.

Varje "stor" förmögenhet måste därför, enligt matematikens lagar, motvägas av lika "stor" fattigdom på annat håll. (Om exempelvis någon, eller några, arvingar skall, vid fördelningen av ett gemensamt arv, ha större del än sina medarvingar, så måste uppenbarligen de senares arvskatt då bli motsvarande mindre). Då vår national-förmögenhet uppgår till cirka 30 miljarder kronor vid nuvarande prisnivå (21 till 22 miljarder fast och 8 till 9 miljarder lös egendom) och folkmängden är i runt tal 6 miljoner, så gör detta omkring 5,000 kronor egendom per medborgare som medeltal.

Varje miljonförmögenhet som finns samlad på en hand motväges sålunda av antingen 200 st. helt egendomslösa medborgare, eller motsvarande större antal sådana med någon tillgång, men som understiger medeltalet. Varje 10 miljoners förmögenhet motväges av 2,000 st. egendomslösa o. s. v.

Här har vi tydligen förklaringen till det annars underliga förhållandet att "största" rikedom och "största" fattigdom, alltid med påfallande förkärlek uppträder i sällskap. Exempelvis i storstäderna.

Årliga nationalinkomsten utgörs, som vi tidigare påpekat, av den årliga produktionen, plus eventuella nettoinkomster från utlandet. Dessa eventuella inkomster från utlandet måste, för att kunna utnyttjas, utgöras av varor. Utländska betalningsmedel har nämligen, liksom inhemska sådana, inte något annat bruksvärde än deras värde som bytesmedel mot varor. l sista hand kan de således inte utnyttjas på annat sätt än som likvid för importerade utländska varor.

För att nettoimporterade varor skall kunna komma till användning, utan att framkalla arbetslöshet, måste därför levnadsstandarden inom landet höjas så mycket att såväl resultatet av den egna produktionen som nettoimporten från utlandet kan förbrukas. (Lärorikt exempel här är den efterhängsna arbelslösheten i fordringsägareländerna England och Amerika).

Den levnadsstandard vi har råd att föra bestäms nämligen av produktionens slorlek och kan uttryckas i följande: "Vi ha råd att förbruka de varor vi själva producerar, eller de varor vi byter till oss för dem". Givetvis är det dock av betydelse hur dessa l byten sker.

Om ett land byter bort varor med högt bruksvärde i förhållande till sitt pris i pengar, som exempelvis jordbruksprodukter, trävaror, malm o. s. v. mot varor med relativt litet "nyttovärde" i förhållande till sitt pris som viner, spetsar, juveler o. s. v. så måste sådana utbyten sänka levnadsstandarden hos folkets flertal till förmån för det fåtal som genom ränta eller på annat sätt lyckats lägga beslag på så stor del av national-inkomsten att de förmår köpa sådana lyxbetonade artiklar.

Storleken av siffran som betecknar den enskildes inkomst avgör endast storleken av hans andel i nationalinkomsten, men inverkar i vanliga fall inte på den senares storlek.

Många "stora" inkomster, eller en ytterligare ökning av dessa, betyder därför inte nödvändigtvis en "stor" eller ökad nationalinkomst, fastän det i vissa fall kan ha den betydelsen, utan det betyder vanligen att de "stora" inkomsttagarna lyckats lägga beslag på relativt stor del av nationalinkomsten. De skapar därför "små" (= för små) inkomster i motsvarande grad. D. v. s. att lika mycket som de "stora" inkomsterna tillsammans kommer över medeltalet för alla, lika mycket måste de "små" inkomst-tagarnas sammanlagda siffra ligga under detta medeltal.

Räntan strävar alltid efter att förskjuta såväl förmögenhet som inkomst, över från gäldenärerna (låntagarna) och till fordringsägarna. Med andra ord att den för över köpkraften från de folkskikt där den förut var relativt knapp, och till de skikt, där den redan förekommer mera rikligt. Alltså i ogynnsam riktning ur samhällets synpunkt. Historien visar nämligen att tidigare kulturer och samhällsformer nästan undantagslöst gått under, när äganderätten till förmögenheten samlats på något fåtal händer.

Den förskjutning i äganderättsförhållandena från gäldenärer till fordringsägare samt därefter från de mindre och till de större bland de sistnämnda, som räntan alltid rent automatiskt strävar till, kan teoretiskt fortgå ända tills all äganderätt hunnit samlas över på en enda hand (eller en enda koncern). I praktiken går det dock aldrig så långt. De krig, eller revolutioner, som detta aviga förhållande förr eller senare manar fram, sörjer för att avskrivningar eller inflation någorlunda återställer jämvikten.

Denna utveckling har i nuvarande tid hunnit ganska långt i de "civiliserade" länderna och längst i fodringsägarländerna England och Amerika, där den satt nog så egendomliga frukter. Får vi tro uppgifterna i tidskriften "Sunt Förnuft", och varför skulle vi inte göra det? (Se sid. 468, första spalten, årgång 1935) så skulle 40 % av befolkningen i penninglandet England vara så undernärda att deras avkomma endast undantagsvis duger till militärtjänst. Om vi påminner om att arbetslösheten vanligen är stor i dessa rika länder samt att livsmedelstillförseln, åtminstone till England, brukar hindras genom lagbestämmelser, så har vi här fall, vilka som exempel på ekonomisk felorganisation svårligen torde kunna överträffas.

PRODUKTIONENS ÄNDAMÅL
Som bekant är åsikterna i vår tid något delade om huruvida produktionens uppgift är att tjäna folkförsörjningen, samt penningen därvid bör tilldelas arbetsredskapets roll, eller om ändamålet är att tjäna penningräntan och kapitalet. I föregångsländerna har den sistnämnda uppfattningen accepterats som den riktiga och även inom övriga "civiliserade" länder arbetas ivrigt på att nå fram till denna ståndpunkt. (Gimo - Österbyhistorien visar att även vi hunnit ett gott stycke på sådan modern utveckling.)

De egendomslösa anses då ha existensberättigande endast som (billig) arbetskraft. (Se tidskriften "Sunt Förnuft".) Strävandena har också, särskilt under efterkrigsåren, gått ut på att ersätta dem med maskiner. Man har räknat med att, samtidigt som detta lyckas, ska driftkostnaderna nedbringas, produktionen ökas och större vinster kunna inhöstas.

Redan nu har det hunnit visa sig att de egendomslösa medborgarna fyller även en annan uppgift i det ekonomiska sammanhanget, där de inte kan ersättas med maskiner. De behövas nämligen som varukonsumenter, för vem skulle annars förbruka varorna, och helst då också resultatet av den ökade produktion, som den förbättrade tekniken möjliggör? Men inte nog med det. För att kunna fullgöra denna uppgift måste de ha sådana inkomster, att de kan förmås köpa de varor, de ska förbruka. Maskinerna kan möjligen avkoppla dem från arbetet, men icke från inkomsten, utan att det ekonomiska samhällsmaskineriet där med går i baklås. Det är väl också ett stycke ödets ironi?

Vi återupprepar påståendet från början av detta opus, att det ekonomiska livets ändamål är att tjäna folkförsörjningen och inget annat.

KAPITALTILLVÄXT GENOM RÄNTA
Räntekarusellen hålls emellertid i gång, och fastän räntan därvid inte skapar några nya värden, så skapar den dock nya siffror. Dessa siffror växer, som vi redan tidigare påpekat, med räntan, minus de avskrivningar som förekommer. (Denna formel förtjänar att hållas i minne.)

Passiva kapitalets siffermässiga tillväxt genom ränta sker efter liknande skala som den, varefter en snöboll växer till, om man rullar den i våt snö. Ju större den blir, desto fortare växer den.

Om ett så pass måttligt kapital som exempelvis 10,000 kronor förräntas efter de 6 %, vilka förr vore "laglig" ränta, så växer den under första 100-årsperioden, inberäknat ränta på ränta, med ungefär 3 miljoner kronor, vilket visserligen är en aktningsvärd siffra i och för sig, men dock blygsam i jämförelse med tillväxten under andra 100-årsperioden, vilken når upp i cirka 900 miljoner. Därefter blir det astronomiska tal.

Undersöker vi hur hela landets samlade tillgång i fordringsbevis-skuldsedlar växt till enbart efter sekelskiftet, så hittar vi intressanta siffror. Inberäknat aktiekapitalet, vilket ju också är fordringsbevis på realkapitalet, uppgår som vi tidigare påpekat vår samlade tillgång av värdepapper-skuldsedlar f. n. till omkring 30 miljarder kronor. Vid sekelskiftet var siffran något på 5 á 6 miljarder.

Kanske bör vi här påpeka, att fastän vår statistik ofta är petnoga ifråga om rena struntsaker, är den knapphändig då det gäller saker av betydelse. Sålunda är jordbruksfastigheternas och "annan fastighets, taxeringsvärden och intecknade skuldsättning inte skilda åt, trots att dessa olika slag av fastigheter är skilda i beskattningshänseende. Om landets tillgång i lösegendom finns inte minsta antydan. I bankstatistiken återfinns rubriker som kan inrymma såväl intecknings- som andra lån. Skuldsättningen hos privatdiskontörer, affärsmän m. fl. finns inga uppgifter om och så vidare. Landets totala siffra ifråga om värdepapper-skuÍdsättning nödgas man därför delvis gissa sig till.

Nå, om vi nu återgår till ämnet, konstaterar vi, att, siffran fordringsbevis, respektive skuldsättning, var gott och väl 5 gånger större vid exempelvis 1935 års utgång än vid sekelskiftet. Detta motsvarar en förräntning av ungefär 5 % per år som medeltal under perioden. Blev förräntningen lika även i fortsättningen, så vore siffran efter en ny 35-årsperiod uppe i 150 miljarder kronor, om ytterligare 35 år 750 miljarder, 35 år därefter i 3,750 miljarder o.s.v.

Kunde, som våra nationalekonomer och våra finansexperter försöker göra troligt, denna förräntning åstadkommas med bibehållande av stabilt penningvärde, respektive varuprisnivå, så vore täckningen till dessa siffror i realt kapital efter första etappen nere i cirka 20 %, efter andra i 4 %, efter tredje i 0,8 % o. s. v. Detta under förutsättning att vi ha 100 % täckning nu, vilket vi ungefärligen borde ha om vi räknar- lösegendomens värde i 40 à 50 % av den fasta, samt att folkmängd och levnads-standard förblir oförändrade. Skulle folkmängden minska eller levnadsstandarden sjunka, förlorar realkapitalet i värde, och disproportionen mellan detta och fordrings-bevisen, som påvilar det, blir då ännu större.

Emellertid kan väl ingen människa med minsta smula förnuft i behåll inbilla sig, att det vore möjligt åstadkomma en kedjebildning av fordringsbevis, respektive skuldsedlar, som översteg realkapitalets värde många gånger om, utan att därmed förr eller senare framkallades ekonomiskt sammanbrott av sådan omfattning, att hittillsvarande samhällsskick sopades bort, och hur skulle för övrigt, även om saken vore tekniskt genomförbar, fordringsbevis-skuldsedlar utan täckning i realt kapital, kunna tjäna något förnuftigt ändamål?

Räntan underminerar ständigt penningens värde, och hastighetsförloppet vid denna process bestäms av räntans storlek.

Nationalekonomerna förfäktar visserligen en diametralt motsatt åsikt, men dels har de inte förmått prestera något enda hållbart skäl för sin teori, och dels kan väl ingen längre vara blind för det förhållandet att utvecklingen målmedvetet går deras teorier emot.

Då det passiva kapitalet, respektive skuldsättningen, inom hela den civiliserade världen, nu uppenbarligen håller på att växa förbi de reala värdena, (de tyska "arvegårdarna" kunde inte undvaras som inteckningsobjekt) måste följden av detta sakernas tillstånd bli det, att i fortsättningen det passivas siffermässiga tillväxt genom ränta o.s.v. ganska omedelbart måste antingen regleras genom avskrivningar eller resultera i motsvarande inflation, såvida inte folkmängd och levnadsstandard ständigt öka så mycket att det finns användning för resultatet av en varuproduktion, som växer i takt med kapitalet. Detta sistnämnda är ju emellertid omöjligt. Alltså måste den del av räntan, som inte går bort i avskrivningar eller kompenseras av nybildat realt kapital, möjliggjord genom ökad folkmängd, höjd levnadsstandard eller båda dessa faktorer i förening, påföras varupriset.

Härmed torde kapitalräntans förhållande till varupris och penningvärde vara klarlagd så mycket, att vi våga besvara de i början av detta opus framställda frågorna på följande sätt.

1. Räntan måste i sista hand påföras varupriset.

2. Varupriset, respektive penningvärdet, kan icke vara stabilt.

(Strävandena från tjänstemannahåll, att få de så kallade dyrtidstilläggen inarbetade i den "fasta" lönen, bottnar således i felsyn ifråga om det ekonomiska sammanhanget. Det riktiga, ur tjänstemännens intressesynpunkt, vore tydligen att hela lönen utgick efter index. Då som först förtjänade den att benämnas "fast" lön.
Konfliktanledningarna på arbetsmarknaden i övrigt borde också i betydande omfattning kunna försvinna, om lönerna även här utgick efter index.)

KAPITALIST-STREJK
I den mån det passiva kapitalets siffermässiga tillväxt bromsas upp genom avskrivningar, så går dessa i regel ut över småkapitalisterna. De större är bättre organiserade och undgår längre sådana ekonomiska åderlåtningar. Äganderätten till realkapitalet söker sig alltså även den vägen, över till allt färre, och kanske kan vi också säga "större" händer, under det att skuldsättningen breder ut sig över flertalet.
Ofta anföres som skäl för bibehållande av denna utveckling eller kanske vi ska säga produktionsordning, att det vore "farligt" att hindra den, för då kunde det falla kapitalisterna in att strejka OCH som uttrycket en gång föll i en ekonomisk ledare i en av våra tidningsdrakar; "inte bry sig om att skapa mer kapital". O heliga enfald!!! är vi här frestade att utbrista!

Om det föll kapitalisterna in att strejka, eller "lägga ner sina pengar", som det brukar heta, så inträffar inget annat, än att de avstår från ränta på pengarna, och det borde allmänheten närmast vara tacksam för.

Skulle penningar bli lagda på kistbottnen i så stor omfattning, att det orsakade knapphet på betalningsmedel (då måste det röra sig om några hundratal miljoner kronor), så har riksbanksledningen såväl rättighet som skyldighet att släppa ut erforderliga nya betalningsmedel. Blev en sådan strejk så omfattande och långvarig att sedelutgivningsrätten blev hårt anlitad och kanske t. o. m. utökad, kunde detta framkalla inflation. De strejkande kapitalisterna fick då, som pålägg till ränteförlusten, även värdet på sina nedlagda penningar sänkt.

Så en annan sak. När kapitalisterna inte längre hade ränteinkomsterna så blev de nödsakade att, som andra medborgare, leva på resultatet av sitt arbete, om de inte föredrar att ta av kapitalet till levnadskostnader och skulder. I den mån det sistnämnda skedde, blev emellertid strejken neutraliserad och penningarna utsläppta igen.

Om det exempelvis föll de strejkande kapitalisterna in att förvandla sina förmögenheter i realt kapital och sedan låta det förbli oanvänt, så blev deras förlust blott ännu större. Sådant kapital (= jordbruk, fabriker o. s. v.) förlorar nämligen snabbt i värde om det inte vårdas. För övrigt gjorde konkurrentföretagen då motsvarande vinst.

Eventuell export av kapital kunde, och borde, förbjudas. Det är inte de egendomslösa som är beroende av kapitalisterna för sin försörjning för de lever på resultatet av sitt arbete. Försörjningsmöjligheter behövde ingalunda saknas om inte samhället vore ekonomiskt felorganiserat, utan det är de senare, som för sina ränteinkomster är beroende av de förra och som vi tidigare påpekat, är de beroende av de egendomslösa i deras egenskap av såväl arbetare som varukonsumenter.

SOCIALISERING
Anmärkningsvärt är, att ingen nationalekonom, finansexpert eller andra samhälls-förbättrare kommit på iden att undersöka kapitalräntans ursprung; den frågan borde ändå legat snubblande nära till hands, när man kom in på tanken, att genom den privata äganderättens avskaffande råda bot mot den ojämna egendomsfördelning, som räntan delvis skapat och som den ständigt strävar efter att förstora. Det ligger nämligen i öppen dag, att om privatägandet avskaffades så försvinner därmed såväl ränteutgifter som inkomster för medborgaren och flyttas över till samhället, som då övertar ägandet. Om något slags räntesystem ändå bibehålles, blir det då samhället som betalade, respektive uppbar denna ränta till, respektive av, sig själv.

I Ryssland, där socialisering verkligen blivit försökt, har man, så långt vi känner till förhållandet, sökt lösa frågan genom kompromiss och därvid, som ofta sker vid uppgörelser av det slaget, kompromissat bort huvudfrågan och fått endast struntdetaljerna kvar. Staten har lagt beslag på äganderätten till de reala värdena, MEN tolererar privat äganderätt till fordringsbevis samt ränta på dem.

Tillställningen är närmast tragisk. Detta jätterike störtas med stort brak över ända och nu kommer världen äntligen att få se hur det går till att avskaffa kapitalismen och det privata ägandet, trodde man!

När så det nya samhället byggs behåller man ändå kvar just det system, vars följder man velat komma tillrätta med genom revolution och socialisering, nämligen räntesystemet. Skillnaden mot förr är därmed egentligen endast den, att staten nu övertagit gäldenärernas roll, under det att de enskilda få, som förut, vara fodringsägare-kapitalister och uppbära räntor.

Får systemet verka tillräckligt länge, så är äganderätten till realkapitalet därmed åter hos de enskilde, som innehar fodringsbevisen. Då är man tillbaka inte bara vid utgångspunkten, utan ett stycke förbi åt andra hållet. Det vill säga att före socialiseringen fick medborgarna slåss med varandra om räntan, under det att staten som sådan stod, åtminstone delvis, utanför. Nu däremot är staten ensam gäldenären, som är skyldig att skaffa ränta till hela fordringsägarkåren. Varifrån kan den räntan hämtas tro?
(Revolutionerna ha alltid inträffat, när de ekonomiska, och därmed även de sociala, motsättningar emellan samhällsklasserna blivit allt för stora, och avsikten har då varit att nå en utjämning i berörda avseenden).

Skenbart har målet ibland nåtts, eller åtminstone siktats, men till sist visat sig vara en synvilla. Slutresultatet har alltid visat att man gått i cirkel och kommit åter till utgångspunkten. Därmed har tiden varit inne att börja förberedelserna till nästa rundvandring från samhällsformen med egendomen och den verkliga makten samlad på ett fåtal händer och fram till en jämnare fördelning av dessa eftertraktade ting, samt därifrån tillbaka till utgångspunkten. Därefter ny igen revolution igen o. s. v.

Vilken hemlig och satanisk makt är det då, som ständigt tvingar människorna vidare i evig kretsgång på revolutionernas och krigens bloddränkta väg?

Vi tror oss redan ha tydligt utpekat denna makt. RÄNTESYSTEMET för med matematisk precision äganderätten till förmögenheten, och därmed även makten, över på allt färre händer och ökar därmed ständigt den spänning mellan de olika intressegrupperna, som förr eller senare måste få utlösning på våldsamt sätt.

Någon har sagt om människans kanske främsta tekniska hjälpmedel vid uppröjningsarbetet i odlingens barndom, elden, att den är en god tjänare men en förskräcklig husbonde. Detsamma kan med fog sägas om det vid nutidens på specialtillverkning och varuutbyte baserade hushållning oumbärliga hjälpmedlet penningen. Så länge penningen behärskas av människorna är den otvivelaktigt också en förträfflig tjänare, men räntan sörjer för att rollerna förr eller senare bli ombytta, och då blir läget närmast jämförligt med våra förfäders, när deras tjänare elden kastat sig över de utstakade gränserna och kommit lös i storskogen. Liksom elden då förödde allt i sin väg och inte respekterade andra gränser än naturens egna, så gör nutidens spekulations-kapital när det genom "förräntningen" hunnit väga människorna över huvudet.

Världskriget var bredaste brandgatan genom kulturens odlingar, som denne nutidsmänniskans grymme härskare hittills lämnat efter sig, och nu är han uppenbarligen i färd med att inringa återstoden.

Den revolution som helt avskaffade mänsklighetens nattmara, som detta system utgör, kunde då som först möjligen få bestående värde.

Skedde socialisering efter de linjer, som vår socialiseringsnämnd på sin tid drog upp, och enligt vilka staten även här skulle övertaga realkapitalet, men inte som i Ryssland genom konfiskation utan på så sätt, att det till fulla värdet likvideras med statens räntebärande obligationer, så vore räntefrågan därmed genast i förgrunden. Det må uppriktigt beklagas att nämnden inte kom på tanken att utreda även räntefrågan. Om nämnden så gjort och lyckats klara den biffen, hade nämligen därmed den största av alla frågor inom det ekonomiska - blivit löst och världen kunnat draga en lättnadens suck.

Vi har lagt vår panna i djupa veck och tänkt skarpt i saken, men inte lyckats komma till annat resultat, än att staten-gäldenären i så fall måste likvidera räntan med skuldsedlar, vilka redan från början saknade täckning i realt kapital.

Då räntesystemet redan nu separerar medborgarna i två huvudgrupper med diametralt motsatta intressen, fordringsägare och gäldenärer, så blir det ganska självklara resultatet av sådan socialisering, att staten fick överta fordringsägarna som sin fordringsägare, under det att gäldenärerna, (vilka innehaft realkapitalet, eftersom detta utgjort panten för fordringsbevisen), nu blir egendomslösa lönearbetare hos företagaren staten. (I den mån enskilda medborgare vore engagerade både som fordringsägare och som gäldenärer, fick de väl söka åstadkomma någon slags kvittning med sig själva.)

Från de egendomslösa kunde arbetsgivaren-staten, inte hämta räntan till sina fordringsägare, därför att staten omöjligen kunde få mer tillbaka från dem, än det som den själv betalade ut. Finns det därtill "sparare" bland dessa löntagare, vilka givit ifrån sig mindre än de tog emot, så nödgades staten låna tillbaka en del av de till dem utbetalade medlen, och fick därmed det tvivelaktiga nöjet se sin fordringsägarekår utökad och en del av sin varuproduktion osåld.

Kunde staten skaffa skuldräntorna som "vinst" på de produkter, den i egenskap av fabrikant levererade till sina fordringsägare - kunder, blir de senare helt enkelt lurade på affären och fick sina levnadskostnader ökade med räntans belopp. Men skulle varupriset höjas med räntan, så ökade levnadsomkostnaderna för de egendomslösa lönearbetarna även inom ett socialiserat samhälle, varför dessa då måste ha högre löner, vilka i sin tur måste påföras varupriset o. s. v.

Resultatet blir, som ovan nämnts, att staten antingen måste likvidera räntan med nya skuldsedlar, som saknade täckning i realt värde, eller också genom fortlöpande inflation låta siffran som betecknar realkapitalets värde, växa i takt med fordringsbevisens siffra. Det hela är således en lek med siffror, men en lek, som även inom socialiserat samhälle kunde väntas vålla samma slitningar mellan de olika intressegrupperna, som denna lek framkallar inom så kallade kapitalistiska samhällen.

Slopades räntesystemet kunde socialiserat samhälle vara tänkbart, om det ordnades på så sätt att staten, som vore praktiskt taget ensam varuproducent, gav ut så mycket betalningsmedel, att de räckte som likvid för produktionsresultatet enligt visst fastställt index och så löste in dem, enligt detta index, i varor.

Upplagring av betalningsmedel kunde förhindras genom att giva dem endast viss giltighetstid.

Då dessa betalningsmedel inte kan lagras och alltså måste inom viss tid användas som bytesmedel mot de varor staten i sista hand levererade, så kunde lämplig balans mellan tillgången av betalningsmedel och varor hållas. Cirkulationen av betalnings-medlen måste också fungera tillfredsställande då, därför att de, efter att ha utbetalats som löner och pensioner till icke arbetsföra o. s. v., i sista hand omsattes i varor och därmed återkom till utgångspunkten. Valutans internationella bytesvärde kunde då också bekvämt hållas på lämplig nivå.

Det måste uppenbart vara riktigare att arbetsresultatet, i den mån det måste komma andra än arbetarna själva till godo, tillfalla företagarna framför rentiärerna, vilka senares medverkan vid produktionen inskränker sig till att de tillhandahålla betalningsmedel. I realiteten utgör inteckningar i (andras) tidigare arbetsresultat och som de genom ränta eller på annat sätt lyckats få hand om, vanligen utan egentlig arbetsprestation. Till sin reella innebörd betyder ju ränta på passivt kapital helt enkelt att rentiären har personligt privilegium på att inom vissa gränser få skattelägga produktionen och arbetet för sin egen räkning. Onekligen ett ganska unikt förhållande, för vilket, oss veterligt, aldrig presterats någon sakligt hållbar motivering.

Hela tillställningen med den omdiskuterade guldmyntfoten och vad därtill hör, kunde då slopas även officiellt. I verklighet har den, som bekant, för länge sedan upphört att fungera. Frågan, huruvida den någonsin fyllt någon uppgift annat än i människans fantasi är diskutabel. T. o. m. nationalekonomerna själva faller stundom ur rollen och betecknar tron på guldet som något slags ankare för valutans värde, som vidskepelse. Alldenstund valutan, lika väl som andra slag av fordringsbevis, måste kunna materialiseras för att lita på värdet, är det också uppenbart de reala tillgångarna, och inget annat, som håller den uppe.

Frankrike kan i det fallet tjänstgöra som skolexempel. Dess valuta har världens bästa guldtäckning, men åker inte desto mindre envist rutschbana utför, därför att real-kapitalets skuldbelastning är för stor och ständigt ytterligare ökar genom sparande och räntor.

Ges betalningsmedlen ut mot säkerhet i realt värde och frigörs från ränta, kunde tillgången av dessa alltid motsvara behovet och ekonomiska kriser med största sannolikhet undvikas. Produktionen anpassade sig då efter behovet och köpkraften efter produktionen samt höll då automatiskt jämna steg med den.

Likaså kan då den opraktiska och smått löjeväckande metoden länderna nu stundom tillämpar vid avskaffandet av erforderliga betalningsmedel, att låta andra länders finansmän inteckna sina realvärden och uppbära ränta på inteckningarna, försvinna, och varje land för sig ordna denna fråga på basis av de egna tillgångarna i reala värden.

Som kuriosum förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas den omständig-heten att nya regimen i Ryssland så omsorgsfullt kopierade företrädarnas penningväsen och ekonomiska system att den tog med även denna, deras gamla obekväma och intelligensfria metod.

Här är emellertid inte avsikten att göra propaganda för socialistiska tänkesätt, ty säkerligen blir tillvaron slutligen trist i sådant samhälle, helst om det fungerade väl. Meningen med detta ordande är att uppmärksamgöra på det matematiskt omöjliga med räntesystemet inom socialiserat samhälle där i så fall staten måste bli antingen de enskilda medborgarnas gäldenärer och betala dem en ränta, som ingen vet varifrån den kunde hämtas, eller också på något sätt försöka bli, sin egen fordringsägare, respektive sin egen gäldenär, och taga, respektive lägga, ränta av - till sig själv.

För övrigt är ju, som vi redan tidigare försökt åskådiggöra, även inom så kallade kapitalistiska samhällen, räntan inget annat än en lek med siffror och ett bollande med äganderätten till de värden, som arbetet skapar.