<<tillbaka
Skriv ut denna sida

TIDFAKTOR-EKONOMI
- en
verkligt ekologisk ekonomi


DEUS EX MACHINA - DEL 2

Fortsättning på Karl Gustafsons bok,

ABSOLUT VÄRDEBAS FÖR MYNTENHETEN?
Enligt min bestämda mening ställer sig förslaget att skapa en oberoende värdebas för själva myntenheten praktiskt omöjlig, eftersom samma produkt tillverkad på olika ställen av olika personer med olika energikrävande metoder - varierar i pris. Till syvende och sist har vi också det faktum att en produkts säljbarhet bestäms av köparens subjektiva värderingar. Det ekonomiska systemets stabilitet måste därför påverkas med andra metoder, vilket i sig själv är ett ämne för en egen utredning. Man kan inte bortse från att tillgången på varor står i relation till utsikten av vinst på produktionen. Om prissättningen följer energimodellen leder sjunkande vinster till minskad tillgång på varor och konkurrens med lägre kvalitet eftersom man endast därigenom kan sänka priserna.

Om en äkta fri marknad förelåg skulle dock konkurrens på lika villkor driva fram en balanserad prisnivå med lägre priser. Dagens s.k. "fria marknad" är en chimär som egentligen är raka mot-satsen till vad den utger sig för att vara. Den är en oligarkimarknad som kontrolleras av ett fåtal företagsjättar, vilka blir allt färre eftersom de kontinuerligt köper upp sina mindre konkurrenter och varandra. Resultatet blir höga priser samt ett utarmat och likriktat varuutbud med vinst-maximerade lågkvalitetsprodukter. Det svårfångade tillståndet är alltså den fria marknaden. Det är där angreppet på dagens spelekonomi måste sättas in. Jag finner då att den effektivaste metoden att stabilisera penningvärdet och förbättra levnadsvillkoren för största delen av mänskligheten är att sätta en gräns för överuttag av skatt och motverka skatteövervältrande skatteplanering, eftersom skatten i dag i allt för stor utsträckning tas från de många ekonomiskt svaga.

Skatteuttag enligt den tidsrelaterade modellen tidskatt med dess mängder av konsekvenser och implikationer är, ehuru hittills praktiskt oprövad i västvärlden, teoretiskt en oöverträffad metod att skapa värdebeständighet i ekonomin, rättvisa löner, ökad produktivitet och köpkraft, lägre skattetryck (fler människor i arbete) och större skatteintäkter för samhället samt mindre utgifter. Det finns inget som talar för att teorin inte skulle fungera i verkligheten. Detta har att göra med att modellen är anknuten till en objektiv värdebas, vilket är samma sak som ett naturenligt verifierat system. Sådana system är objektiva, d.v.s. omanipulerbara och okänsliga för subjektiva, politiska försök att påverka systemet. Lika litet som politiken kan påverka meter-systemet eller naturlagarna, lika litet kan en tidfaktorekonomi påverkas.

Den mest fördelaktiga och uthålliga penningplacering man kan göra är satsning på produktionsförmåga. Detta är också vad som sker på aktiebörserna över hela världen, en satsning på framtida vinster från realproduktion. Det orättsliga elementet i detta spel är att kapitalets skapare, de som arbetar fysiskt i tillverkningsindustrin, inte tillerkänns sitt eget arbetes resultat. Detta slussas i stället med diverse finurliga manipulationer, över till dem som spekulerar med andras arbetsprestationer. För att minska detta feodalistiska förfarande krävs två åtgärder: dels en övergång till en ny objektiv rättsgrund med en ny äganderättslagstiftning och dels införandet av tidvärdebasen i beskattningen.

Genom dessa åtgärder stannar arbetets resultat hos sina upphovsmän. De löneanställda får då äganderätt till sitt eget arbetes resultat. Detta tvingades man tidigare att avstå till statens skattekrav, företagets ägare och till spekulationsmarknadens aktörer, utan att förstå hur det gick till, eller ens att så skedde.

Med integrerad tidvärdebas i skattesystemet införs ett tak för beskattning. Därigenom förhindras den nuvarande godtyckliga beskattningen av arbetets resultat, vilket sker utan hänsynstagande till tidsåtgång. Då kan den realproduktive arbetaren (kapitalets skapare) konsolidera sin egen ekonomi och investera i rationalisering, automation etc. och successivt bygga upp en framtida avkastning i nya företag. Därigenom medverkar man till att en värdebeständig prissättning uppstår, vilken balanseras av den fria konkurrensens prispress och kvalitetskrav, som är de enda konkurrensfaktorer som står till buds för alla på en äkta fri marknad och speciellt för småföretagarna.

Naturens råvara har priset noll, eftersom råvaran tillhör den som tar till vara den (bären i skogen tillhör den som plockat dem). I priset för den bearbetade eller förädlade produkten utgör råvaran värdet noll. Endast det tillsatta arbetet (mervärdet) kan prissättas genom beräkning av energiåtgång. Detta ligger också med som en kostnad i prissättningen. Men ovanpå detta kommer varans attraktionspotential visàvi köparen vilket slutligen avgör prissättningen.

Av två individer som tillverkar likadana produkter med samma energivärde kan den ena ha kvaliteter (exempelvis konstnärliga och/eller funktionsmässiga) som ger företräde i försäljnings-framgång framför den andra. Produkten innehåller en immateriell egenskap som köparen uppskattar och vill betala extra för. Där spricker möjligheten att ge penningen en fast värdebas i energiinnehåll. Varans optimala pris är alltid det pris köparen är villig att betala. Om detta är lägre än tillverkningskostnaderna uppstår förluster och det lönar sig inte att fortsätta produktionen, vilket leder till nedläggning och byte av arbetsinsats. Därför stimulerar vinstmöjligheten i konkurrensmekaniken till ökad tillgång på varor och därmed prispress och kvalitetsmaximering samt balanserad värdebeständighet. Exakt pris genom enbart energiberäkning är både svårt att uppnå och en ofördelaktig marknadsfaktor. Så varför göra målets uppnående svårare än nödvändigt?

Tidskattesystemet handlar om en värdebas för det ekonomiska systemet, transaktionsdelen, preciserat till skattesystemet; alltså inte för penningsystemet, där värdebas för att avgöra pengarnas inbördes förhållanden (100 öre på 1 krona etc.) redan föreligger och värdebeständigheten i relation till guld inte längre är fixerad. Om värdebas enligt energimodellen tilllämpas frambringas en statisk marknad utan utvecklingsincitament. Vi får då planekonomi; ett samhällsexperiment som relativt nyligen kapsejsat.

Ett exempel: Tvångsstyrd prissättning som fallet var i Sovjetstaten ledde till groteska konsekvenser. Foder och spannmål till boskap var dyrare än bakat bröd, vilket fick den naturliga följden att bönderna, i stället för att köpa foderråvara köpte färskt bakat bröd att utfodra boskapen med. Med värdebaskorrektiv i skattesystemet uppnås bevisligen de största effekterna på ekonomin; utan tvång, ideologiska beslut eller politisk priskontroll och med investeringsincitamenten intakta som drivande motorer. Penningsystemets värderelation till varor kopplas till bästa pris för kvalitet genom fri konkurrens, varvid man också uppnår approximativt stabilt penningvärde under normala förhållanden (fredsförhållanden).

ETT NYTT SAMHÄLLSSYSTEM
Tidskattesystemet är ingen despoti och skiljer sig fundamentalt från alla dagens ismer. I tidskattesystemet uppstår spontant ekonomisk rättvisa, materiell välfärd och social trygghet, effekter som saknas i de övriga modellerna. En harmonisering av förhållandet mellan prestation och förmåga bringar individen i jämvikt, vilket är en förutsättning för såväl hälsa som välfärd och livskvalitet, liksom kreativitet och utvecklingskapacitet.

Den rika världen som för sin existens kräver ett asymmetriskt handelsutbyte med u-länderna kan nu genom starkt förbättrad teknisk kvalitativ och kvantitativ verkningsgrad producera till lägre priser, utan att behöva parasitera på u-ländernas utplundrade arbetskraft. U-världen kan då börja producera för sina egna hemma-marknader och utveckla sina samhällen i överensstämmelse med egna förutsättningar och efter behov. Tidskattesystemet är här en utvecklingskraft av enorma mått. Västvärldens överskott bör sättas in som hjälp för u-världens länder, så att dessa kan expandera sina ekonomier och satsa på utvecklingsarbete, inte minst för att förebygga framtida krig.

När alla får goda möjligheter att förverkliga sina drömmar stimuleras arbetsvilja, konstruktivitet och kreativitet, vilket minskar risken för konflikter och krig. Som en följd av detta ökar möjligheterna till samverkan och utvecklingsbefrämjande resultat uppstår genom synergieffekter, vilket gagnar både individer och samhälle. Fred mellan tidigare stridande folk, regioner och länder kan nu uppnås eftersom frustrerande ojämlikheter och orättvisor snabbt försvinner. Vi grundar härmed nya uthålliga samhällen, något som aldrig tidigare kunnat uppnås med de klassiska politiska ekonomierna. Ett uthålligt samhälle måste med nödvändighet vara ett rättvist samhälle, vilket också är vad tidskattesystemet leder fram till.

Systemet överensstämmer i alla delar med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (MR), inklusive tillägg. Däremot står inget i MR om individens absoluta rätt till resultatet av sitt eget arbete, vilket väl måste betraktas som ett centralt tema i människans livsvillkor (artikel 22 & 23). Beskattningen av individens lön måste ske efter ett för alla rättvist system; inte heller detta garanteras i MR. Tidskatten och dess förlängning tidfaktorekonomi fyller kravet på rättvisa åt alla. Tidfaktorekonomin får i sina många gynnsamma följdverkningar en civilisatorisk inverkan på samhälls-utvecklingen, till skillnad från de klassiska politiska ideologierna som är grundade i särintressen: egoism, girighet, osund konkurrens och vinstmaximering, vilket skapar konflikter av alla slag och genom händelsernas utveckling övergår i våldsåtgärder som kan leda till krig.

Kritiker finns till alla nya idéer och förslaget om tidskattesystemet utgör inget undantag. Till tvivlarna i låglönesektorn kan sägas att de som inte vill vara med i det nya systemet kan välja att bli beskattade enligt det gamla. Det är nämligen inget hinder att driva de två systemen parallellt. Resultaten kan jämföras och torde ge svar på frågan vilket som är mest fördelaktigt för människor och samhälle.

TIDSKATTESYSTEMET SOM EN LÖSNING PÅ ÖVERBEFOLKNINGSPROBLEMET
Inom 20 år har världens befolkning ökat från dagens c:a 6 miljarder individer till 9 miljarder. Fortsätter ökningen sedan i samma takt kommer vi att om ytterligare 20 år ha en befolkning på c:a 15 miljarder. Om vi inte kan försörja dagens befolkning, hur skall vi då kunna försörja en mer än dubbelt så stor befolkning? Det cirkulerar en del synnerligen obehagliga spekulationer om hur man måste reducera världsbefolkningen radikalt, med rent kriminella metoder: med spridande av smittsamma sjukdomar, förgiftning och fertilitetssänkande metoder. Dagens matematiskt exponentiella befolkningstillväxt kommer att bli ett farligt problem, då dagens begränsade överlevnadsresurser kommer att bli än mer ansträngda. Risken för konflikter och krig ökar i motsvarande grad. Barnbegränsningsprogram är fullt utvecklade i överbefolkade områden som Indien och Kina. Rapporter därifrån är dock av obehagligaste slag, då metoderna för befolknings-kontrollen är överdrivet brutala, för att inte säga barbariska.

Av flera skäl borde vi hjälpas åt med u-världens otaliga problem. Men i dag fungerar relationen i praktiken så, att i-världen plundrar u-världen på deras råvarutillgångar och struntar i invånarnas levnadsförhållanden. Medvetandet om befolkningstillväxten som kommer att sluta med en katastrof verkar intressera västvärlden närmast med tanke på den egna säkerheten. Ingen hänsyn tas till det ofattbara lidande som i-ländernas ekonomiska utpressning och politiska påtryckningar liksom de transnationella storföretagens agerande orsakar människor i u-länderna.

Den materiella u-landshjälp i form av bistånd och infrastrukturella projekt som prackats på de industriellt outvecklade länderna; i Bai Bang, Cabora Bassa, Assuan, Kot Male m.fl. platser, är inte i första hand hjälp för att stärka u-länderna så att de kan överleva på egen hand. Hjälpen syftar i stället till att i-världens vinstmaximerande företag och stora kapitalägare skall kunna utvinna ännu mer billiga råvaror för export via lågbetald arbetskraft. Den lokala befolkningen struntar man bevisligen fullständigt i.

Västvärlden agerar inte i första hand med u-ländernas väl för ögonen, utan mer för den egna profiten. De gånger avsikten verkligen är att göra en insats för u-länderna (om man nu kan säga att insatser för att freda det egna samvetet görs för deras skull), visar det sig oftast att ingreppen i natur och miljö ger upphov till andra oförutsedda skador, vilka skapar nya problem eller förvärrar ländernas förhållanden. Det är ett ovanligt grymt sätt att låtsas ta itu med problem som inte har sitt upphov i annat än västmakternas egocentricitet – lika medveten i dag, som tidigare under historien.

U-länderna betalar i dag mer i räntor än vad de får in från sin export av råvaror. För att komma i kapp sina skulder och räntor ökas råvaruutvinningen, vilket tyvärr får till följd att det ökade utbudet sänker råvarupriserna på världsmarknaden ytterligare, varför inkomsterna knappast ökar. Det som ökar är i stället jorderosion, grundvattensänkning och annan miljöförstöring, fattigdom och sjukdomar. Detta är synnerligen smart uträknat av dem som samvetslöst och till varje pris vill öka sina kortsiktiga vinster.

ÖKAT VÄLSTÅND GER LÄGRE NATIVITET
Tomas Malthus och i senare tid bl.a. Georg Borgström var pessimister om möjligheterna till en framtida trygg värld. Ingen av dessa, och inte heller upplysningsfilosoferna eller de klassiska ekonomiska teoriernas skapare, kunde identifiera felet i sina ekonomiska modeller: bristen på den oberoende faktorn – värdebasen som absolut korrektiv. Om man ser dagens befolknings-utveckling i ett kausalt sammanhang är en stor del av det höga barnafödandet orsakat av fattig-dom och svält i världen. Många barn är en pensionsförsäkring i samhällen med obefintliga sociala skyddsnät, en kulturföreteelse som man kan påverka genom att förbättra överlevnadsvillkoren. Den ökade fertilitet som fattigdomen resulterar i nedbringas snart genom hälsobefrämjande åtgärder, där både kultur- och hälsoaspekten kan påverkas med en värdeneutral rättvis ekonomi. Naturligtvis kommer det att krävas en uppbromsningssträcka i tid innan vi uppnår nolltillväxt och i bästa fall kan räkna med en befolkningsminskning.

Vi vet att de skandinaviska länderna och andra välfärdsländer har låg nativitet, i en del fall mycket låg, vilket uppenbarligen beror på högt materiellt välstånd i dessa länder. Behovet av många barn som pensionsförsäkring bortfaller där av världsliga orsaker såväl som psykosociala anledningar. När livsmedelstillgång, alfabetisering och i synnerhet högre skolutbildning blir allmänt utbredd ökar förståelsen för kausala sammanhang; även det en tillväxthämmande faktor. Människors strävan efter självförverkligande och livskvalitet kommer också att begränsa barnafödandet väsentligt. Alltför många barn blir dyrt och inskränker föräldrarnas egna möjligheter till livskvaliteter av olika slag, varför spontan barnbegränsning uppstår. Sverige är ett exempel som bekräftar detta förhållande.

MISSFÖRHÅLLANDENA KAN AVSKAFFAS
Om alla par får tre barn eller fler ökar befolkningen. Om de får två barn stannar ökningen. Om de får ett barn minskar befolkningen. Frågan är nu om det är för sent att ta till åtgärder eller om vi kan klara situationen inom de tidsramar som matematiskt är utmätta.

Enligt FN:s befolkningsstatistik inträffar i världen 100 miljoner samlag/dygn, vilket leder till 910 000 graviditeter, av vilka 50 % är oplanerade och 25 % direkt oönskade. Varje dygn görs 150 000 aborter och 356 000 födda barn dör av bakterie- eller virusinfektioner. Därutöver dör ett stort antal kvinnor i samband med aborter och förlossningar. Nettotillskottet blir 400 000 nya barn per dygn, eller c:a 144 miljoner per år, av vilka minst 30 miljoner barn överges och kastas ut på gatan, säljs som slavar till industri, till privat manuell slavarbetskraft eller prostitution.

Enligt FN-uppgifter tror man att c:a 250 miljoner barn från 5 till 14 års ålder arbetar under slavliknande förhållanden. (Tidningsuppgift). Ett effektivt sätt att hejda dessa missförhållanden är att införa en ny ekonomisk samhällsmodell, som bromsar dagens sanslösa vinstmaximeringsstrategi och ger alla individer rättslig möjlighet att leva på sitt eget arbete. Då tidskattesystemet just är ett sådant livskvalitetshöjande system och dessutom kan tillämpas i alla länder över hela planeten oberoende av religion, kultur, civilisationsnivå och politisk statsform, finns förmodligen ingen annan metod för befolkningskontroll som är tillnärmelsevis lika effektiv och human.

Till skillnad från de brutala metoder, som nu tillämpas i världen, är tidskattesystemet ett spontant fungerande och mångsidigt system, som borde välkomnas med glädje av världens fattiga och utsugna folk. För att ytterligare påskynda målet om en kontrollerad befolkningstillväxt bör i-världen sätta alla sina resurser i arbete. Intensiva alfabetiserings- och upplysningskampanjer måste startas över hela världen. Vapennedrustning och därifrån frigjorda medel borde investeras i överlevnads- och standardhöjande åtgärder och sjukdomsprevention. Om en kommande befolkningskatastrof skall kunna förebyggas i en nära framtid, så måste vi börja nu. Med en successiv spridning av tidskattesystemet och andra insatser som löper parallellt med dess etablering skulle troligen en början till förändring kunna åstadkommas inom ett tiotal år.

TIDSKATT – TIIDFAKTOREKONOMI – SAMHÄLLSAVGIFT
Dags för nytänkande och människans befrielse från maktens repressiva kontroll! Låt människor leva efter sina förutsättningar – känslomässigt, konstnärligt och kognitivt intellektuellt! Låt en hisnande utveckling befria oss från dagens vanmakt och handlingsförlamning!

Tidskattesystemet skulle, om det politiskt slog igenom, stimulera uppfinnarna att sätta igång mängder av nya företag, nya arbetsplatser och en teknisk utveckling som landet aldrig tidigare skådat. Tidskattesystemet löser i stort sett upp alla ekonomiska hinder som i dag bromsar teknikens utveckling och motarbetar nya uppfinningar. Det utvecklar samhället permalogiskt, demokratiskt, socialt, ekonomiskt och tekniskt, och konsoliderar en långsiktigt uthållig planering. Hela konceptet fungerar analogt med naturlagarna och naturens egna system. Det innebär dessutom ett vetenskapligt förhållningssätt till uppdykande problem.

Dagens progressiva skatt på ökad inkomst från övertidsarbete gör att skatten ökar i större utsträckning än den inkomst som genereras. Detta leder till att övertidsarbete blir olönsamt samtidigt som möjligheten att bygga upp ett eget kapital effektivt förhindras. Vid tidfaktorberäkning av skatten tillkommer i stället timmar utanför tidskatten skattefritt, dit även övertiden hör, vilket ökar självfinansieringskapaciteten och pressar räntan mot noll. Denna effekt är omöjlig att uppnå i något av de gamla systemen.

VINSTMAXIMERING
Staten gynnar kapitalismens vinstmaximeringsprincip, vilket leder till att medborgaren försätts i ekonomisk knipa utöver de fiskala skatterna och avgifterna. Därigenom framtvingas lånebehov för inköp av t.ex. bil; en skickligt arrangerad tjänst åt banker och bilfabrikanter som knappast någon bilköpare är medveten om. Dessutom är detta en miljöfråga som regeringen påstår sig värna om, men den åstadkommer tvärtom miljöförstörelse genom sin underlåtenhet att åtgärda avsiktliga felaktigheter i varuutbudet. Detta gäller även det övriga näringslivet som avsiktligt bygger in förkortad livslängd i alla produkter för att få sälja mera. Men samtidigt åstadkommer detta större sopberg än nödvändigt, och därmed ökade samhällskostnader för miljön.

Uppfinnaren och den äkta fabrikören (ofta samma person) har, i likhet med konstnärssjälen, en lidelse att göra sitt bästa; uppfinna, konstruera och producera kvalitet. Tankar på vinstmaximering är inte dennes främsta intresse, snarare att göra ett arbete som man kan känna sig stolt över. Uppfinnaren manifesterar sin personlighet i sitt arbetsresultat. Det är detta som driver den kreative vidare till nya uppfinningar och förbättringar av gamla. Så länge det finns pengar att tjäna på tidigare ekonomiskt maximerade konstruktioner är det dock ingen på vinst-maximeringens marknad som vill saluföra uppfinnarens nya produkter.

KONSUMTIONSHYSTERI OCH PRYLVANSINNE?
De som oroar sig för konsumtionshysteri och prylvansinne som en eventuell följd av att tidskattesystemet införs kan ta det lugnt. I dagens ekonomi är konsumtionen närmast att likna vid den i en slumekonomi, där folk aldrig har råd att köpa vad de verkligen behöver. Människor plottrar bort sina pengar på undermåliga surrogat eftersom de sparsamt förekommande kvalitetsprodukterna ter sig alltför dyra. Dåliga produkter tränger ut bra produkter i den typ av ekonomi som nu råder. Undersökningar i USA visar att 99% av råvaror och material för produkttillverkning hamnar på soptippen i genomsnitt 6 veckor efter försäljningen. (Källa: Cornerstones Right Livelihood Foundation.)

Alla produkter kan ges minst dubbelt så lång livslängd som de har i dag. Därmed minskar sopbergens storlek till hälften. Med tanke på ovanstående relaterade livslängd på 6 veckor, skulle 1 års livslängd innebära en minskning av sopbergen till knappt en åttondel eller 12 %. Då det inte finns något som hindrar oss från att tillverka produkter som håller i många år, innebär detta att sopbergen och miljöförstöringen skulle kunna krympas till några procent av dagens nivå.

Recirkulerande produktionsmetoder torde bli norm i det ekologiska samhälle tidskattesystemet leder till. Uthålliga investeringar medför minskad belastning, när exempelvis minskade energiutgifter ökar såväl köpkraft som investeringskapacitet på andra områden. Mängder av ekologiska uppfinningar finns redan färdiga att exploatera när riskkapital blir tillgängligt. Ökar köpkraften på dylika produkter expanderar också näringslivet. Produkter med kvalitet till bästa pris blir tillgängliga och konkurrerar ut massproducerade vinstmaximerade skräpvaror. Att så blir fallet beror på att den enda möjlighet den fria marknaden erbjuder småföretagarna, med sina begränsade resurser att kunna hävda sig mot storfinansen, är att satsa på hög kvalitet och låga priser. Deras innovativa kapacitet borgar för att endast de bästa konstruktionerna inom varje specifik bransch kan göra sig gällande.

Den nya näringslivsstrukturen premierar lokal produktion, vilken minskar transportkostnader och föroreningar samtidigt som jättelika företagskonglomerat i form av dagens dominanta multi- och transnationella företag tappar marknadsandelar. Erfarenheten visar att rejäl tillgång till kapital leder till investeringar i tekniska förbättringar och livskvalitet; bättre bostäder, alternativa energisystem i den ekologiska sektorn och högre kvalitetskrav på produkter av alla slag. Detta minskar miljöförstöringen och möjliggör restaurering av vår i dag alltför högt belastade planet.

Jag tror inte jag mött någon som inte försvarat föreställningen att bilar måste rosta, eftersom bolagen annars inte får sälja några nya bilar och då blir det arbetslöshet. Detta ställningstagande gäller så länge som den egna bilen är relativt ny. Förmodligen är det tvärtom, att man får sälja fler bilar om de inte rostar. Naturligtvis får man vidta en del kringåtgärder för att bringa systemet i funktion. Drivmedelsskatten sänks och fasta kostnader för innehav av fordon avskaffas. Bilskatten och andra småavgifter inbakas i drivmedelskostnaden, liksom trafikförsäkringen.

Med detta uppnår man en vinst för rättvisan, nämligen att det fordon som är i bruk kort tid betalar mindre och det som har lång körtid betalar mer, i överensstämmelse med olycksriskernas korrelation med tidsanvändningen. Icke rostande bilar kan återvinnas till hundra procent, till skillnad från de molekylsopor som vi sprider som rost över hela planeten och som aldrig kan återvinnas. Naturligtvis skall bilarna drivas med vätgas, vilket lämnar noll avgaser. Detta scenario blir närmast en nödvändighet i tidfaktorekonomin, när nyföretagande och initiativ ökar och arbetslösheten avtar, samt högre inkomster från skattefria arbetstimmar blir var människas fördel. Räntan sjunker, vilket underlättar alla ekonomiska transaktioner, samtidigt som produktiva aktiviteter ökar i samhället.

NATURLAGARS INVERKAN
Allt levande är skapat av naturlagar, vilka även skapat den fysiska materian, som i sin tur är ovillkorligt involverad i det levandes fortbestånd. Av denna anledning är det orimligt att samhällsformer med tillhörande stödsystem inte är naturlagsgrundade. Till skillnad från djuren, vilka lever i ett ekologiskt system, befinner sig människan under levnadsförhållanden byggda på ett naturvidrigt ekonomiskt system i opposition mot ekologiska villkor. Även om nu människor med sin abstraktionsförmåga och ”fria vilja” kan uttänka system och funktioner som inte är i överensstämmelse med vår konstitutionella beskaffenhet, d.v.s. med naturlagarna, finns det väl ingen anledning att avsiktligt konstruera motsatsförhållanden till naturens ordning? Trots allt är det ju vad som skett och fortfarande sker, något som gett överheten ”lagstadgad rätt” att plundra och härja med undersåtarna efter eget godtycke. Ekonomin, rättsordningen och det politiska systemet i samhället måste rimligtvis vara i överensstämmelse med människors konstitutionella beskaffenhet och naturlagar, om man skall kunna uppnå en konstruktiv och synergetisk samverkan mellan de grundläggande villkoren för mänskligt liv.

Den ekonomi som i stort sett varit rådande de senaste 3000 åren är en vetenskapsteoretisk anomali, ett skamlöst bedrägeri och en våldtäkt på mänskligheten och hela planeten. Dess särmärke är att den öppnat alla slussar till ett hejdlöst lurendrejeri, där en klipsk och omoralisk minoritet lurat den beskedliga och troskyldiga majoriteten på dess arbetes resultat, utan att dessa människor förstått hur det gått till. Därför har också den gamla ekonomiska lögnen kunnat bestå i tusentals år utan nämnvärda förändringar. I stort sett alla olyckor som drabbat mänskligheten, bortsett från jordbävningar, vulkanutbrott, kosmiska katastrofer och dylikt, har sin upprinnelse i den ekonomi som tagit från de fattiga och givit till de rika, som tagit livsbetingelserna och makten från den vanliga människan och givit den till personer som vinner tillfredsställelse genom att utöva makt och bestämma över andra; i dag liksom i historisk tid.

Beträffande rättsordningen kan det vara på sin plats att åter betona att äganderätten aldrig blivit lagstadgad i vår rättspositivistiska lag. Äganderätten faller under köplagen och jordabalken. Detta medför att endast den som har tillräckligt med pengar kan äga något av betydelse för den egna livsföringen, medan den som inte har tillräckligt med pengar saknar ägandets fördelar. Den fattige tvingas att låna och pantsätta sin egendom vid investeringar eller inköp av kapitalvaror. Det innebär i praktiken att det enda som kan ägas är det som köps. Den som har pengar kan äga. Den som inga pengar har kan inte heller äga. Arv och gåva kan ägas, men är underkastade restriktioner. Det viktiga att upptäcka i detta, är att arbete aldrig varit och icke heller i dag är äganderättsgrundande.

Staten kontrollerar individerna, men inte på samma sätt som slavägaren äger slaven, utan på ett mer utstuderat lömskt sätt. Slavägarens kapital är slavarna som han måste bry sig om och hålla vid liv. Staten har ingen personlig koppling till sina produktionsfaktorer (slavarna), men kräver resultatet av deras produktionskapacitet utan att dessa inser att de blir frånhända sitt arbetes resultat. När den som har pengar köper ett företag, äger vederbörande både företaget och dess anställda. Detta bevisas av att ägaren av olika anledningar kan lägga ned företaget och göra de tidigare anställda arbetslösa, beröva dem deras försörjning, beröva dem deras bostäder och ställa dem på bar backe. Detta är liknande ägandeförhållande som slavägaren hade till sina slavar. Finns det någon skillnad? Ja, att gamla tiders slavar insåg att de var livegna, vilket dagens slavar inte förstår. Det som skett i dag är att man skenbart frångått det antika slaveriet, men man kan fortfarande äga andra människors livsvillkor, utan att någon ifrågasätter detta.

Vidare i analogin innebär ägandeförhållandet att slaven, i historisk tid såväl som i nutid, kan berövas sitt arbetes resultat. Varför finns ingen lag som fastställer att den underställde äger sitt eget arbetes resultat? Ju mer denne arbetar för att uppnå ekonomisk trygghet och konsolidering, desto mer får han/hon skatta bort i dagens ekonomi. Med sådan samhällsordning ges individen som skattebetalare ej möjlighet att utveckla sin specifika begåvning och styra sitt eget liv efter sina förutsättningar.

INSIKT ELLER ANINGSLÖSHET?
De som hämningslöst utnyttjar ekonomins trollkonster för egen vinning, är möjligen själva inte fullt medvetna om sin verksamhets orättsliga art och skadliga konsekvenser, vilka drabbar dem själva i lika hög grad som alla andra i apokalypsens final. Detta tyder på att motivet till deras tveklösa parasitos inte har sitt ursprung i rationellt tänkande, utan snarare i ett emotionellt tvångsmässigt beteende, som av ett äldre samhälle betecknades som dödssynden girighet. En nutida psykologisk beteckning är psykopati, eller om personen har större intellektuella och sociala resurser; sociopati, vilka båda diagnosticeras som personlighetsstörningar. (Se hjärnforskaren Matti Bergströms: ”Hjärnor i politiken”, W&W 1999.)

De alltför mångas oreserverade dyrkan av såväl dessa politiska som ekonomiska utvecklingsmarodörer, tyder likaså på att defekten har enorm suggestionskraft. Från år 2000 är större delen av svenska folket involverat i spekulation med andras arbetsresultat, genom de många sparfonder som löper som en präriebrand genom landet p.g.a. sanktion från den socialdemokratiska regeringen. Det senaste pensionssystemet vilar också delvis på aktiespekulation. Och det är den socialdemokratiska regeringen som driver den politik man påstått och påstår sig kritisera, samt vilja ersätta. Dagens politik skulle inte ha varit möjlig för ett antal årtionden sedan utan massiva protester från partiets väljare. Det är hög tid att påvisa systemfelet och försöka sprida insikten om att en befrielse från tidsåldrars förbannelse är möjlig, trots alla vanföreställningar däremot.

LÖNESVINGET
Trots att produktionskapaciteten med hjälp av modern teknik stegrats till ofantliga höjder får de anställda i dag endast en försvinnande liten del av resultatet i lön (existensminimum). Men även inom själva realproduktionen samt dess administration föreligger orättfärdigt åtskilda löner (lönesving). Avsikten därmed är troligtvis att skapa olika lönegrupper som kan hetsas mot varandra och skapa splittring bland de löneanställda. Avunds- och syndabockstricket förvirrar då löntagarna så att de missar att angripa den direkta anledningen till löneorättvisan, d.v.s. slavlönen i förhållande till den enormt ökade produktionsvinsten.

Så länge som man stressar fram avundsjukesyndromet kan de lågavlönade aldrig samverka tillräck-ligt för att söka lösningen i etablerandet av en ny äganderättslag som ger individen äganderätt till resultatet av sitt eget arbete. I dag finns det alltså inte någon sådan lag. Personer i ledande positioner, politiker och bankfolk, beviljar sig själva och utvalda tjänstemän höga löner och privilegier. De får på detta sätt de underordnades lojalitet utan att det egentligen uträttas något realproduktivt. Byråkrati, redovisning, lagkineseri, kontroll, övervakning, politiskt skenarbete och penningjobberi kan knappast sägas vara realproduktivt. Företeelserna går inte att sälja/exportera. De som befinner sig på verkstadsgolvet, i vårdsektorn, inom serviceyrken och nödvändiga tjänsteyrken utför den egentliga produktionen, som skapar kapital. Men de har samtidigt de lägsta lönerna.

Dessa senare är samhällets egentliga slavar, som på grund av att de inte förstår de kausala sambanden ej heller inser sin egen situation. På grund av de onödiga kostnader som uppstår genom höga löner och överbefolkning i administrationen föreligger ett oacceptabelt lönegap mellan låg- och högbetalda löntagare, vilket även gäller inom den direkt realproduktiva kapitalskapande verksamheten - ex. kvinnolönefrågan. Löneskillnadernas egentliga avsikt är att skapa splittring bland arbetarna så att de luras att strida mot varandra i stället för att samverka för avskaffande av systemfelet: nämligen bristen på skatteteknisk värdebas. Därigenom begränsas perspektivet över lönebildningen att gälla fackligt isolerade öar.

Man upplever bara orättvisan i förhållande till ”grannfacken” (ett symtom på det avsiktligt skapade rävspelet i ekonomin och politiken), och missar på så sätt orätt-visans verkliga orsak. Utanför synranden suger skatter, räntor, vinster och aktieutdelningar kapital ur realproduktionens resultat. Ett infernaliskt trick återkommer ständigt i alla politiska sammanhang, nämligen att villa bort de drabbades missnöje att gälla något annat än den verkliga orsaken. På engelska: man skapar ett ”ghost target”, d.v.s. ett spökmål.

Men statsskulden är fortfarande (år 2005) uppe i drygt 1 400 miljarder. Räntan därpå (7 %) är mer än 100 miljarder per år (enligt Riksräkenskaperna). Man har lånat till konsumtion i stället för det vanliga: till investeringar. Därigenom har man undvikit hungerkravaller och kanske revolution. För makthavarna är inget pris högt nog för att sitta kvar vid sina köttgrytor. Statsskulden i Sverige motsvarar 280 000 kr per skattebetalare plus 23 000 kr per skattebetalare och år i ränta. Tala om att leva över sina tillgångar!

Den skulden kan vi aldrig betala med den politik som drivs i dag, inte utan att hamna i andra svårigheter. Vi sitter fast i lånefällan och lånar redan nya pengar för att betala räntan på de gamla lånen. Därigenom ökar skulden automatiskt och kommer att öka i all framtid, eller tills hela spelet kollapsar. För närvarande får man dagligen höra att ”Sverige går bättre än någonsin”. Ja, för den rationaliserade industrin och aktieägarna som inte längre behöver arbetslöshetens människor och aldrig mera kommer att behöva dem. Detta eftersom robotar och automation övertagit deras arbetsuppgifter och utlämnat de manuellt arbetande till en existens i en växande slum och i ytterlighetsfallen hemlöshet.

Är det inte meningen att teknikens välsignelser skall komma alla i samhället tillgodo eller är det bara ett privilegierat skikt som skall välsignas med lyx och överflöd i en utsträckning som de lågavlönade aldrig kan drömma om? Till denna utveckling har facket verksamt bidragit med sin bedrägliga lönehöjarfundamentalism utan att rubba på de betydligt viktigare äganderättsförhållandena. Kunde man inte ha löst problemet på annat sätt? Nu kan vi göra det…med tidskatte-modellen, som varit känd för flera av samhällets mer inflytelserika personer sedan 1976. (Då lades tidskatteförslaget fram som motion till riksdagen; den 26 jan 1976). Vid denna tidpunkt hade man kunnat reda ut problemen och undvika dagens statsskuld, som för lång tid framöver kommer att hänga som en kvarnsten runt halsen på alla skattebetalare.

MÄNSKLIGHETENS FÖLJESLAGARE SEDAN TUSENTALS ÅR - SLAVERIET
Betecknande för det klassiska slaveriets mekanik var att hela arbetsprestationen tillföll slavägaren utom kostnaden motsvarande föda och bostad, båda "förmånerna" som regel av uslaste kvalitet. Men slaven var ändå ett kapital som måste hållas vid liv för att avkastningen inte skulle gå förlorad. Den lilla irritationen har man eliminerat i dagens kapitalistiska monopolekonomi.

Dagens slaveri är brutalare än någonsin tidigare med tanke på att avidentifieringen av slaven och dennes anonymitet i samhället gör att slavägaren inte ens känner sin slav och därmed inte riskerar att emotionellt drabbas av medkänsla med sitt offer. Varken plundringsverket (skatteverket och kronofogden) eller statspolitikerna bekymrar sig det minsta när slaven blir vräkt från sin bostad, skilsmässan är ett faktum, barnen driver omkring på gatorna och fadern super ned sig p.g.a. arbetslöshet och kanske slutligen tar livet av sig. Det omskrutna sociala skyddsnätet fungerar bara när ingen behöver det. Och det faktum att en familj inte längre kan klara sig på en lön, snart inte heller på två, bekräftar att slaveriet ingalunda i verkligheten är avskaffat. Slaveriet har bara ändrat skepnad och är i dag så sofistikerat att slaven själv inte är klart medveten om sin situation.

I desperation över vikande försörjningsmöjligheter spelar tre miljoner svenska hushåll bingolotto varje vecka - resultatet av socialdemokratins folkhemstanke. Varje år förlorar svenska folket 25 miljarder i spel av olika slag. Tre statliga kasinon med pokerstationer är senaste exemplen på regeringens (socialdemokratins) desperation. Det omfattande skattefiffel som pågår i samhället, där hög som låg, rik som fattig, är lika goda kålsupare är ett generellt bevis på att samhällsandan sviktar när påfrestningarna (skatter, avgifter och räntor) blir för höga och förtroendet för landets regering och politiker minskar. De realproduktivt arbetande individernas behållna del av det egna arbetets resultat efter att skatter, räntor och avgifter är betalda är i dag en försvinnande liten del av arbetsprestationens sammanlagda resultat, att begreppet slaveri osökt tränger sig på. Det lönar sig inte att arbeta, alltså måste man svartjobba, om man vill överleva. Etablissemangets röveri leder till konflikter och strid där starkaste part vinner. Röveri och girighet är kusiner till politiskt psykopatiska maktanspråk, varför dessa dödssynder bildat en korporativ trojka, där de inblandade särintressenas krav blir tillgodosedda på de ekonomiskt svagas bekostnad.

Staters politiker har i alla tider genom lagstiftning tillvällt sig monopol på våld och stöld och tar med maktmedel vad de vill ha. Men mycket vill ha mer och plundringen eskalerar tills inget mer finns att röva, varefter spelet imploderar och en dekapitaliseringsfas tar vid. Där befinner vi oss i dag kring millenieskiftet. Måtte tjugohundratalet medföra att det hittillsvarande grymhetsspelet nu kan börja upplösas och successivt bytas ut mot ett livs- och naturlagsenligt konstruktivt äkta samhällssystem för människor och natur! I en diktatur regerar man med våld. I en demokrati regerar man med falska förespeglingar. Våldet är tydligt för alla, men förespeglingarna behöver ingen ta ansvar för, eftersom de glöms bort av både politiker och väljare genast efter att de proklamerats. "DEN SOM ÄR SATT I SKULD ÄR ICKE FRI"

NATURLAGARNA VISAR SKILLNADEN MELLAN RÄTT OCH FEL
Naturlagar gäller likartat i hela universum, men kan skenbart ta sig varierande yttre former beroende på positionen i världsalltet. Vi behöver inte så mycket bekymra oss om dessa konsekvenser för annat än vår egen planet, vilken som bekant hyser biologiskt liv. På vår unika himlakropp har liv uppkommit genom naturlagarnas försorg och den antropiska principen. Dessa är helt opåverkbara av människors beslut, hur demokratiskt fattade de än är. Eftersom natur- och livslagar skapar liv är de livsbefrämjande (deskriptiva lagar). Skulle de inte vara så, skulle liv inte heller existera.

Slutsatsen blir att alla politiska beslut och åtgärder som gagnar liv och livets utveckling, sett ur det levandes perspektiv, måste vara objektivt rättsliga. Följaktligen måste då alla beslut och åtgärder som går i motsatt riktning vara felaktiga. Eftersom allt liv som finns på vår planet är skapat av samma naturlagar, äger allt liv rätt att existera.

Om vi specialstuderar människosläktet (eftersom detta är den mest kaosskapande arten på planeten och upphovet till de flesta problemen) äger varje individ hemortsrätt och existensrätt härstädes. Orättvisor och förtryck i världen är till stor del den maktpolitiska lagstiftningens följd-verkan (normativa lagar). Om den goda viljan låg till grund för alla politiska beslut skulle dessa problem för länge sedan ha undanröjts.

ALLT SOM FRÄMJAR LIV OCH NATUR ÄR RÄTT, ALLT SOM SKADAR ÄR ORÄTT!
När man betraktar lidandet i världen och frågar efter orsaken, kan man enligt kausallagen (orsak och verkan) fastslå att naturvidrig lagstiftning måste vara en avgörande orsak till allt elände. Det kan rimligtvis inte vara naturlagarna som ger upphov till förstörelsen eftersom dessa tvärtom all-tid värnar om och skyddar allt liv. Följaktligen måste alla politiker som tror sig kunna lagstifta kontrolleras så att deras åtgärder är i överensstämmelse med natur- och livslagarna. Alla demokratiskt fattade beslut som underordnar sig naturlagarna borde då vara rätt, medan alla beslut som går emot naturlagarnas livsbefrämjande sätt att verka automatiskt skall förklaras ogiltiga.

I den kaotiska tid vi nu lever, med accelererande ekonomisk-politiska kriser och ökande social oro, borde ett socioekonomiskt experiment med tidskattesystemet genomföras under vetenskaplig kontroll för att få svar på om det nya systemet fungerar eller inte; genom det praktiska utfallets resultat. Ett sådant experiment torde behövas eftersom den teoretiskt vetenskapligt kausala slutsatsen av de flesta inte uppfattas vara tillräckligt övertygande. Det förhåller sig naturligtvis så att en analytisk och konstruktiv hjärna med lätthet inser den nya modellens relevans, i analogi med all annan naturlagsbunden vetenskap.

ATT VETA ELLER INTE VETA VAD MAN VILL - DET ÄR FRÅGAN?
Borde det inte vara just insikter i naturvetenskap och konkret erfarenhet av näringslivets problematik i alla dess former; produktionsprocesser, finansiering, riskkapital, utvecklingsmöjligheter, uppfinnares rättsskydd, patentlagstiftning, immaterialrätt etc, som skall kunna avkrävas ledande politiker?

Vi skulle behöva en paus för att tänka över riktningen på den vidare utvecklingen. Forskningens kunskaper och insikter i naturvetenskaperna är i dag så omfattande att vi, om vi låter förnuftet styra, kan påverka och förutse vad som kommer att hända. Vi måste ta oss samman och inse att de gamla politiska koncepten nu spelat ut sin roll och att vi måste skapa en ny samhällsmodell. Vi har ett utmärkt draglokomotiv i tidskattesystemet, vilket successivt kan belastas med alla behövliga reformer. Den första uppgiften måste vara att introducera och konsolidera denna insikt hos människor.

Eftersom den pedagogiska uppgiften är kolossal - är det första steget att finna kompetenta medhjälpare och sympatisörer. Avsikten med denna bok är att finna dessa.

Kanske är du en av dem?

Boken finns endast på svenska (Deus ex machina) och kan köpas via: Mach Makers.
Sätt in 240 kr på Plusgiro: 491 25 45-3. Glöm ej att skriva Ditt namn och adress.