FRÅGOR OCH SVAR

"Ekonomerna har helt enkelt glömt -
eller aldrig uppfattat - de ekologiska realiteterna.
Dit hör allt det som styrs av naturen och dess lagar,
vilka vi inte kan ändra på"

Prof. Bengt Hubendick




Frågor (1-28) som här besvaras är plockade ur ett häfte med frågor och svar och är besvarade av innovatören själv Karl Gustafson, från juli 1993. Resterande har kommit via epost sedan hemsidan var klar den 15 december 2006.
Enskilda långa inlägg med svar ligger separat.
BREV - januari 2006 med svar

Om läsaren inte håller med om själva premissen - att ett rättvist ekonomiskt system måste baseras på att alla bidrar med lika lång tid till det gemensamma - slösar nog hon eller han bort sin tid genom att läsa denna text. De som däremot tycker att premissen låter rättvis bör läsa vidare, ty vårt ekonomiska system baseras idag på att alla bidrar olika, några inte alls, i tid - för det gemensamma. Detta är ju grovt orättvist och delvis upphov till dagens ekonomiska kris. Båda dessa missförhållanden elimineras med tidfaktor-ekonomi.

Tidfaktorekonomi = tidskattesystemet = samhällsavgift

FRÅGA 1. Vad är tidfaktorekonomi?
Svar: En ekonomi som integrerar tidfaktorn som värdebas och fysiskt korrektiv för våra mänskliga ofullkomliga handlingar.
Eller med gängse ekonomterminologi: ett ekonomiskt system där skatten utgår proportionellt enbart mot normalarbetstiden (den lagstadgade arbetstiden) som för närvarande är 8 timmar per dag, och där all övrig tid är skattefri, alltså blir all övertid helt skattefri.

FRÅGA 2. Vad menas med värdebas?
Svar:
Alla naturvetenskapliga system, som t ex det fysiska och kemiska, vilar på gemensamma premisser, värdebaser, naturkonstanter och naturlagar. Det finns också syntetiska värdebaser som metersystemet. Vi är alla överens om vad en meter är. En gång i tiden var vi inte det. Varje landsända använde sin egen måttstock. Det fanns t ex 400 olika alnar i Nordeuropa på 1700-talet.

Upplysningstidens filosofer propagerade för förnuftet: naturrätt - naturlagar och värdebaser - tankefrihet och religionsfrihet. Men först i samband med franska revolutionen införs metersystemet. En meter definierades då som 1/40 000 000 del av jordens omkrets. Det blev en meter. Metern grundades således i den objektiva naturen.
Nu ingår metermåttet i SI-systemet tillsammans med mått som kilogram, liter...osv. Alla dessa system har värdebaser - men inte det ekonomiska.

FRÅGA 3. Vad innebär det för det ekonomiska systemet?
Svar: Med tidfaktorn som värdebas integreras ett absolut korrektiv i det ekonomiska systemet. Regelsystemet blir fastlåst och kan inte påverkas genom politiska och finansiella beslut.
Eftersom man i dagens ekonomi använder sig av variabla basvärden, som styrs av politiskt godtycke och så kallad finanspolitik, har obalanserna i ekonomin ökat. Budgetunderskottet har blivit ohanterligt och alla förslag till lösningar hindras av politiska låsningar. Det är så, därför att den ekonomiska teorin är politisk.
Eftersom tidfaktorn helt naturligt finns till 50 procent i systemet, i alla våra löner - vi får ju redan nu inkomst enligt principen: antal arbetstimmar x timlön - så blir det också följdriktigt att vi använder samma princip för skatter. Då blir systemet konsekvent, logiskt och teoretiskt komplett. Tidfaktorn som värdebas blir en katalysator för ekonomin på samma sätt som metersystemet blev för den teknologiska utvecklingen.

FRÅGA 4. Så all finanspolitik elimineras i och med tidfaktorekonomi?
Svar:
Den så kallade finanspolitiken blir effektivare än vad den är idag, helt enkelt för att dess omfång begränsas och möjligheterna att manipulera den minskar, för att slutligen upphöra. I stället för att värderingar emanerar från några centralt belägna hjärnor, så görs värderingen hos individen. Några individer kan inte tvinga andra att betala deras egna utgifter. Borgarna har ingen rätt att beskatta arbetarna, och arbetarna har ingen rätt att skinna borgarna. Det är maktmissbruk att skaffa fördelar på andras bekostnad. Det är också att fly sitt ansvar, att lasta över på andra. Det är opportunism att lura människor att någon annan ska betala kalaset. Om det alltid är någon annan, så flyttas ansvaret runt. Ansvaret häftar aldrig vid någon. Allt flyttas någon annanstans, exempelvis på den försvarslösa framtiden.

Tidfaktorekonomi tvingar alla att ta sitt personliga delansvar för helheten. Alla har lika stora skyldigheter i tid och penningsumman till staten ökar med inkomsten. Staten ger tillbaka rättigheter, som utbildning, sjukvård och garanterar individens frihet inom ramen för alla andra individers lika rätt.

Budgetprocessen effektiviseras också. l dagens system räknar man först ihop de olika utgifterna och försöker sedan med olika metoder anpassa inkomsterna till dessa (vilken familj sköter sin budget så?). Denna bakvända ordning började någon gång på 30-talet då ekonomer och politiker fick för sig att det inte var någon fara att låta utgifterna överstiga inkomsterna. En sådan obalans - menade man - gav tvärtom en injektion till ekonomin, som sedan kunde betala skulderna via finansiella överskott. Men något överskott har det aldrig blivit. Utgifterna anpassar sig alltid till inkomsternas nivå. Ingen vill ta ansvar eftersom systemet gynnar lättsinnighet.

När det sedan kommer till metoderna för finansiering av utgifterna, så är möjligheterna så många och regelsystemet så oöverskådligt, att en åtgärd kan ha lika många negativa effekter som positiva. Så gav t ex den senaste skatteomläggningen ytterligare 40000 hushåll rätt till bostadsbidrag. Just genom systemets komplexitet har politikerna under de senaste tjugo åren kunnat sänka de direkta synliga inkomstskatterna. Dessa skattesänkningar har betalats med "osynliga skattehöjningar" av moms och arbetsgivaravgifter. l sista hand vältras ändå skatterna över på medborgarna.

Nu har systemet nått en kritisk gräns. De synliga skatterna nådde en gräns redan för tjugo år sedan. Nu kan man inte ens höja de osynliga skatterna mycket mer. Nedskärningar är nödvändiga, men ingen vill ta ansvar för dessa. Ett berättigat politikerförakt sprider sig. Så schackrar politikerna i månader om minimala besparingar, som i tidsfaktorsystemet kan räknas i sekunder och som bara räntorna på statsskulden äter upp under den tid som förhandlingarna pågår. Man bråkar också om finansieringen och tar gärna till den regressiva momsen eller någon punktskatt som snabbt ger pengar till statskassan, men också väcker krav på kompensation från låginkomsttagare.

Med tidfaktorsystemet hade detta aldrig inträffat. Med tidfaktorsystemet räknar man först ut inkomsterna och sedan anpassar man utgifterna tiIl dessa. Om inte inkomsterna räcker, höjer man tidskatten (kanske efter folkomröstning), alternativt minskar utgifterna. Varje budget balanseras dock och tidskatten är den enda regulatorn för statsinkomsterna och den belastar alla lika mycket. Att vi inte upplever skatterna som så höga beror på att vi idag vältrar över skatterna på andra, som t ex framtidens ofödda generationer. Tidfaktorekonomi gynnar också arbete. Och med bara en extratimme i veckan per arbetande svensk skulle nationalinkomsten öka med flera miljarder kronor.

FRÅGA 5. Kan man se tidfaktorekonomi som en utveckling av dagens ckonomi?
Svar: Man kan se tidfaktorekonomi som en direkt fortsättning på upplysnings- filosofernas projekt att grunda ekonomi och rätt i naturlagarna.

FRÅGA 6. Är tidfaktorekonomi ett hållbart alternativ?
Svar:
Det är dagens s.k. marknadsekonomi som inte är hållbar. Det vi kallar kapitalism är i längden lika ohållbart som planekonomi. Båda systemen är abstrakta regelsystem och saknar värdebas. Några individer har tvingat på dessa system på andra individer och en natur som fanns före alla mänskliga påhitt. När mänskliga påhitt strider mot naturens lagar, så slår naturen tillbaka.

Tydligast ser vi systemens destruktiva krafter i den vinstmaximeringsprincip som snart förvandlat jordklotet till ett månlandskap, människorna till producerande robotar och konsumerande automater, och 3/4 av jordens befolkning till slavar och presumtiva revolutionärer. Antingen måste alla människor som genom ett trollslag bli altruister eller så söker vi konstruktiva lösningar baserade på naturlagsevidenta premisser som tidfaktorekonomi. Marknadsekonomin fungerar endast om den - liksom allting annat - styrs av naturlagar. Först då börjar systemet arbeta åt rätt håll, eftersom alla börjar göra lite mer både för sig själva och det gemensamma.

Människan eftersträvar inte vinst, hon eftersträvar mening. Människan är varken altruist eller egoist utan en individ som, beroende på mognad, kanske enbart gör saker som gagnar henne och hennes miljö, men också ser bortom sig själv. Vackra utopier som inte tar hänsyn till individens rätt till frihet kan fungera i ett uppbyggnads-skede men slår alltid över i sin motsats.

FRÅGA 7. Är tidfaktorekonomi praktiskt möjlig att genomdriva?
Svar:
Ja, men övergången måste få ta sin tid. Men när tidfaktorekonomi väl införts kan modellen bara växa och spridas. Det är viktigt att göra övergången successivt. Naturen gör inga hopp. Det nya måste anslutas till det gamla systemet och långsamt avveckla detta, för att i motsvarande takt bygga upp det nya.

FRÅGA 8. Har tidfaktorekonomi praktiserats?
Svar:
Tidfaktorekonomi praktiseras varje dag i det lilla. I familjen, i studentkorridoren (alla jobbar en vecka som ansvarig för gemensamt köksutrymme i alla fungerande korridorer). Tidfaktorekonomi har också prövats i förenklad form på Java år 1830. När holländarna etablerat en koloni på Java var man angelägen om att öka avkastningen. Först prövades en liberal modell med jordränta. Syftet var bland annat att uppmuntra bruket av pengar som betalningsmedel. Detta system med en skatt på 40 procent lämnade dock bönderna i händerna på penningutlånare och mellanhänder som lade beslag på vinsterna.

Jordräntesystemet resulterade snart i en kast av mellanhänder, ett stort budgetunderskott, en "död" marknad samt fattigdom och kriminalitet. Vid det skedet tillträdde van den Bosch som guvernör. Bosch insåg att katastrofen var konsekvensen av att man applicerat en abstrakt spekulativ ekonomi på en "primitiv" lokal ekonomi.

Bosch får nu en "genialisk skatteteknisk ide". På Java fanns gott om arbetskraft och jord, men inget kapital. Den geniala lösningen bestod i att mobilisera överskottsarbetskraften i kapitalskapande projekt. Detta åstadkoms genom ett arbetsskattesystem, som baserades på en tidskatt om 66 dagar, alternativt att bönderna odlade exportgrödor på 20 procent av sin mark. Bönderna var alltså tvungna att arbeta i 66 dagar på statliga plantager och projekt. Det innebar ett tvång.

Men skatt är också ett tvång och tvång leder till disciplin, vilket är varje civiliserat samhälles grund. Den gamla makteliten motsatte sig reformerna. Den trodde inte att det skulle fungera. Men Boschs så kallade kultursystem fungerade över all förväntan. Redan efter ett år kunde budgeten balanseras och gamla skulder kunde betalas. På tio år ökade exporten från 12,9 miljoner floriner till 74,2 miljoner. Trots sänkta skatter så ökade statsinkomsterna. Man röjde skogar, byggde vägar och grävde bevattnings-kanaler.

Bosch drog sig tillbaka 1834 och skrev ett PM för att förklara miraklet. Han menade att det gamla systemet misslyckats därför att det saknades incitament, eftersom alla vinster konfiskerades av mellanhänder. Med det nya kultursystemet sänktes skatterna till hälften. Javaneserna fick själva behålla sitt överskott. En effektiv arbetsfördelning genomfördes mellan odlare, skördare, transportörer och fabriksarbetare. Javaneserna styrde sig själva och behovet av kolonial administration var minimalt. Hundratusentals händer arbetade för regeringen på ett så effektivt sätt att javaneserna tjänade mer" trots konstant arbetsinsats. van den Bosch summerade sina insatser efter fyra år med: fred, budgetbalans, ökad odlings-areal, ökad export, ökad avkastning samt civilisation i betydelsen disciplin.

Kultursystemets grund var till en början frivillighet, men i samband med Hollands europeiska krig ökade pressen på Java. van den Bosch var tvungen att öka tvånget i systemet för att försöka uppnå monopol över produktion och handel. Tillväxten var fortfarande god. Inget kapital importerades utan al1t kapital alstrades inom systemet. Offentliga byggnader och en omfattande infrastruktur byggdes och Java förvandlades till en mjölkko för Holland. Det enda syftet var export. Kolonin höll moderlandet under armarna. De stora vinsterna lockade snart aktiebolagen och med dem bankerna till Java. I mitten av 1800-talet var kultursystemet överspelat. Utsugningen tog åter fart. (Läs vidare i Clifford Geertz Kolonialism och jordbruksutveckling eller mer djuplodande i J S Furnivall Netherlands' India. 1939. Cambridge.)

FRÅGA 9. Är tidfaktorekonomi rättvist?
Svar:
Ja, att alla ger lika många timmar eller år av sitt liv till det gemensamma - det är rättvist. Med rättvisa menas då lika villkor för alla. Tiden utgör grunden för våra rättigheter och skyldigheter i samhället. Tid har alla människor och dygnsrytmen, 24 timmar, är lika för oss alla, oavsett begåvning och prestationsförmåga. Tidfaktorekonomi baseras på att:
• Alla individer har individuella värdeskalor.
• När individuella värdeskalor sammanfaller, är det rationellt att samverka i samhällen.
• Sådana gemensamma ändamål finansierar vi med skatter.
• I ett rättvist samhälle bidrar alla lika mycket via tidskatten till det gemensamma.
• Individerna har olika förmåga att bidra (olika kompetens = variabel timlön).
• Individerna har lika lång tid på sig att bidra (tidfaktorn = naturlag = lika för alla).
• Samhället består av olika individer som bidrar allt efter förmåga men lika mycket i tid.
Eftersom pengar är lika med rättigheter (juridiska, fysiska och existentiella) i en penningekonomi, måste individerna vara självfinansierande för att vara verkligt fria. Tidfaktorekonomi gör det möjligt för oss alla att leva på eget arbete (egen grund) och tvingar oss inte som idag att genom spekulation och bidragssökande leva på någon annans arbete (någon annans grund). På sikt byts också dagens komplicerade och kostsamma bidragssystem ut mot ett garanterat grundbelopp ( bbt = basbehovs-täckning) som sedan under livets gång kan byggas ut med t ex sjukpenning, A-kassa och pensionsförsäkringar (utanför budgetprocessen). Denna förenkling frigör stora resurser som idag ligger bundna i fonder. Ingen ska behöva stå med mössan i hand och vara beroende av den politiska konjunkturen för sitt livsuppehälle.

Grundbeloppet bör motsvara ett objektivt basbehov motsvarande mat, kläder och bostad, men inte subjektiva behov som TV, video och märkesjeans. Grundbeloppet kallas bbt (basbehovs täckning).

FRÅGA 10. Är tidfaktorekonomi värdeneutralt mot alla ideologier, religioner och kulturer?
Svar:
Ja, tidsfaktorn är objektiv. Alla har vi lika stor skyldighet att bidra i timmar och alla har lika stora rättigheter att förvalta resultatet av sitt eget arbete.

FRÅGA 11. På vilket sätt hindrar tidfaktorekonomi maktutövning?
Svar:
Tidfaktorekonomi skapar dynamik. Ökad insats ger ökad belöning. Alla börjar göra lite mer för sig själva och därmed också för det gemensamma. Systemet blir självgående (och självorganiserande?).

Eftersom tidfaktorekonomi grundas i en oföränderlig värdebas och på människornas egna upptäckta behov, kan modellen bara spridas. Tidfaktorekonomi konkurrerar ut gamla modeller genom sin starka koppling till okränkbara naturlagar, vilka också är upphov till människoblivandet. System och människa bildar därvid en symbios som gagnar liv och utveckling.

Dagens "fria marknadsekonomi" är inte en fri marknad, eftersom några styr mer än andra och några har fler rättigheter än andra, men färre skyldigheter. Dessutom är ekonomin helt beroende av politikerstöd och lagstiftning. Tidfaktorekonomi ger garanterad symmetri och skapar balans och tillväxt på människans egna villkor, inte på någon annans villkor. Möjligheterna för maktmänniskor att manipulera systemet minimeras. Makt som stödjer sig på godtycke minskar med tidfaktorekonomisystemets fastlåsta och icke manipulerbara regelsystem. Syftet bakom tidfaktorekonomi är också att på alla sätt befria individen från andra individers maktanspråk. Rättsgrundens huvudsats har formulerats sålunda:
Var och en individ har oinskränkt existensrätt på egen grund, i fred för varje annan, inklusive staten, i frivillig samverkan med vem eller vilka den vill, innanför gränsen för varje annan individs lika rätt.

FRÅGA 12: Vad är ekonomi och pengar?
Svar:
Ekonomi är ekologi och människans egna frivilliga byte av pengar mot varor och tjänster. Konstigare än så behöver det inte vara. Pengar är ett neutralt anspråk på en tjänst som motsvarar de tjänster jag själv gjort för att få pengarna. Pengar är ett konstruktivt hjälpmedel för att underlätta våra byten av varor och tjänster. Pengar är symboler för verkliga värden. Pengar är också en fett-depå för sämre tider. Men en fett-depå kan inte växa med ränta-på-ränta. Sådan övervikt har vi inte råd med på livbåten jorden.

FRÅGA 13. Är tid pengar?
Svar:
Nej nej! Tid är materia i rörelse liksom fysiskt liv och det är allt vi har tillgodo. Fysisk tid är lika för alla. Fysisk tid är fysisk materia i rörelse. Fysisk tid bestäms av fysiska materians beteende och dess olika pulser, som jordens rotation runt sin axel och jordens cirklande kring solen. Allt liv sätts samman och upplöses i enlighet med denna tid. Upplevelsens tid, känslans tid och tankens tid, fantasin, får man inte förväxla med den fysiska tiden. Denna förväxling är skuld till att man ofta får höra att "tiden inte finns".

Vad medvetenheten är, går vi inte inpå i våra resonemang om tidfaktorekonomin. Vi kommer då in i livsåskådningen" och den får individen stå för själv. Vi avhandlar förhållandena i allas gemensamma fysiska värld. Denna värld bestäms av naturlagar. Med tidfaktorns dynamik kan våra skyldigheter i tid minska och vi får tid till annat. Vi kan växla ned och utveckla andra behov än de rent materiella. Först då får vi en utveckling. Vi söker som individer kvalitet och därmed produceras kvalitet. Naturen sparas. Den fria medborgaren söker en balans mellan behovstillfredsställelse och arbets volym. Men idag är pengar = tid.

Genom knappheten på kapital och godtycket i systemet försöker vi alla tjäna så mycket som möjligt. Den ekonomiska politiken har alltsedan 30-talet riktats in på masskonsumtion och massproduktion. Nu har vi har inte tid att upptäcka våra verkliga behov. Vi överlåter på reklamen att göra det åt oss. Sedan länge har vi fått finna oss i att smart marknadsföring tagit över och konstruerar behovssurrogat åt oss, fast på kommersialismens uppdrag. Reklamen skapar behoven och vi arbetar livet ur oss för att tjäna de nödvändiga penningarna. Vi går som åsnan efter moroten, men når den aldrig eftersom den sitter ouppnåeligt på käppen, som ryttaren håller framför nosen. Pengarna blir en slags kompensation för förlorad tid. Pengarna blir symboler för allt vi inte har. Kanske ser vi pengar som en investering i framtida tid? Vi hoppas få pengar så att vi kan lugna ned oss. Men den friheten når vi aldrig, eftersom systemet ständigt skapar nya konstlade behov som ganska snart äter upp sparslantarna. Med automatiken - som t ex hushållsmaskiner - sparar vi tid (tror vi, om inte underhållet av maskinen tar längre tid än den vi spar).

Däremot kan vi inte spara fritid. Fritiden är ju definitionsmässigt konsumtion av tid. Och med dagens system som bygger på ständig tillväxt och antomatisering och inbesparing av tid = arbetskraft, har vi så att säga inte råd och balans att konsumera fritiden som en långsamt glödande cigarr. Snarare överför vi den ekonomiska rationaliteten på fritiden och ser på TV medan vi äter, talar telefon i bilen och fIyttar kontoret till yachten. Vi gör fler och fler "grejer" på samma tid helt enkelt därför att antalet "grejer" ökar, medan tiden är konstant. Denna fantastiska mångprestation kan inte drivas hur långt som helst, utan att organismen kollapsar.

FRÅGA 14. Vad kan vi göra för att sprida tidfaktorekonomi?
Svar:
En idé är ett fält buret av aktiva individer. Det krävs aktiva individer som engagerar sig och argumenterar för tidfaktorekonomin. Tidfaktorns enkelhet och logik är något att ta fasta på. Rättviseaspekten i att alla ger lika många timmar till det gemensamma är också ett starkt argument. Den som hävdar att tidfaktoridén är fel, måste således förklara varför i herrans namn vi ska arbeta olika tid för det gemensamma. Om skatten baseras på kronor och procent, saknar systemet en objektiv värdebas, jämförelsen blir skev och fördelningen blir en fråga om styrka och makt.

FRÅGA 15. Vad hindrar spridningen av tidfaktorekonomi?
Svar:
Alla organisationer utvecklar skleros = stelhet. Makteliten tjänar på stelhet = kontrollerbarhet. Makteliten sitter högst upp i organisationernas stela hierarkier. Karriär = anpassning till maktelitens krav. Med tidfaktorekonomin förenklade regelsystem försvinner mycket byråkrati. Tillväxt i storföretagens byråmassa reducerar deras konkurrenskraft gentemot nya växande företag med känsla för verklighetens krav. Den byråkrati som ändå kommer att växa i enlighet med Parkinsons lag om att "all verksamhet expanderar för att fylla det vakuum som blir följden av mänsklig enfald och brist på fantasi", kanske kan förhindras med en lag som tvingar alla offentliga organisationer att nybildas efter, säg femton - tjugo år.

Med tidskatten som korrektiv kommer också medborgarna att vara mer på sin vakt mot slöseri. Varje tjänst i kommun eller stat kostar ju en viss arbetstid och den kostnaden vägs i individuella kalkyler, baserade på individens "balansorgan". En balans uppstår då individen får lika mycket som han ger. De svåraste motståndarna mot tidfaktor-ekonomin återfinns dock troligen bland skatteplanerare. Alla de som tjänar på dagens system vill inte sälja sin mjölkko. Vårt skattesystem är omöjligt att överblicka för den enskilde, men en liten minoritet kan utnyttja kryphålen - för att inte tala om alla samvetslösa som opererar i det diffusa systemets gråzoner. Ett skattesystems detaljer är alltid oklara för de breda folklagren och därför avspeglar detaljerna särintressen hos en välinformerad minoritet. Denna minoritet kommer att göra allt för att stoppa tidfaktorekonomin. Paradoxalt nog kommer skatteplanerarna att få stöd från oväntat håll, från alla de byråkrater som lever på att kontrollera alla skatteplanerare. Tänk om all denna hjärnkraft kunde frigöras för mer produktiva ändamål.

FRÅGA 16. Hur deklarerar man i en tidfaktorekonomi?
Svar:
Medborgaren deklarerar endast sin timlön. l början av januari varje år meddelar vederbörande sin timlön på det förtryckta deklarationskortet. Kortet skickas till skatteverket, som matar in kortet i sin dator, varvid ett datakort vederbörligen registrerat, spottas ut. Kortet innehåller ID-data samt timlön och datakod och magnetregistrering. Kortet ser ut som ett körkort. Kortet återsänds till innehavaren av kortets data och är därmed klart för användning.

Inget deklarationsförfarande utöver detta behövs. Skatteverket vet nu timlönen för landets samtliga löntagare och kan upprätta statistik, som är officiell handling. Deklarationskalender upprättas och blir tillgänglig för alla. Endast timlönen är intressant i sammanhanget. l statistiken blir medeltimlönen för landets löntagare den viktigaste uppgiften. Med kännedom om denna beräknar finansministern hur många skattetimmar som skall tas ut innevarande år.

FRÅGA 17. Hur beräknar finansdepartementet budgeten?
Svar:
Varje svensk deklarerar sin timlön och på basis av dessa data beräknas medeltimlönen i samhället. Finansministern vet då hur stora inkomsterna beräknas bli. Hon tar statens samlade utgifter och dividerar dessa med medeltimlönen. Resultatet blir det antal skattetimmar som krävs för att täcka de gemensamma utgifterna. Skattetimmarna fördelas sedan på varje arbetande människa, lika många för alla. Deltidsarbete omräknas enligt tabeller. Varje utgift kan nu kopplas till varje arbetande människa. Alla får sambandet "skyldighet - rättighet" klart för sig. Politiskt käbbel om olika finansieringsformer blir omöjligt. Allt måste ju tas via tidskatten, som belastar alla lika. Populism och opportunism belönas inte längre. Politikerföraktet bör därmed minska. Nya människor söker sig till politiken. Demokratin och närdemokratin stärks. Samhällets medborgare kan koncentrera sig på de verkliga problemen och försöka lösa dem. I stället för att som idag, då politik och ekonomi alltmer konvergerar mot varandra, så divergerar dessa i tidfaktorekonomi. Finansieringen är ju genom tidfaktorn objektiv och inget att bråka om.

FRÅGA 18. Vad styr timlönerna?
Svar:
Tidsfaktorn är konstant och timlönen är en variabel. Timlönen kan sägas vara en kompetensfaktor som speglar andras värdering av ditt arbete. Timlönen avspeglar så mycket mer än bara arbetsinsats, som t ex förmåga, kompetens och inte minst ansvar. Med lika lön för lika arbete följer därför också olika lön för olika arbete, större lön för större arbetsinsats och högre lön för högre förmåga. Den gamla europeiska varianten av taylorismen, där lön och kvantitativ arbetsinsats länkades samman, har utvecklats i modern decentraliserad och flexibel industri med korta tillverkningsserier. Timlönen bestäms således av marknadskrafter, vilket betyder andras värderingar. Timlönen kan inte styras enbart av egna värderingar. Subjektiva värderingar kan inte ligga till grund för en objektiv ekonomi. Godtyckligt för hög timlön minskar efterfrågan på utbudets tjänster. För låg timlön ökar efterfrägan och det finns utrymme att höja timlönen. Timlönen tenderar därför att stabilisera sig på en nivå som klarerar marknaden. Lika lön för alla är således inte möjlig att åstadkomma och är inte heller önskvärt. Snarare gäller det att öka flexibiliteten i lönebildningen både uppåt och nedåt.

FRÅGA 19. Hur påverkas räntan av tidfaktorekonomi?
Svar: Räntan är ett slags beskattning av dem som inte har kapital. Den som är rik både lånar och, lånar ut för att göra sig ännu rikare. Den fattige lånar för att hanka sig vidare. Genom att £örsätta sig i skuld blir den fattige en slavarbetare som ägs av långivaren. Betalas inte skulden, kan långivaren skicka statens polis på låntagaren. Ändå sägs räntan utgöra ett slags riskpris. Då borde väl banken ta konsekvenserna av sitt risktagande? Räntans effekter är alltså något ont som måste minimeras. Genom tidfaktorekonomin:s dynamik och förutsägbarhet, skattefria övertid samt sjunkande skattetryck, får medborgarna kontrollen över sitt eget produktionsresultat. Självfinansieringsförmågan ökar successivt, vilket pressar ned räntan. Medborgarna kan bygga upp egna sparkassor.

Allteftersom utvecklingen leder till ökad självfinansiering måste bankerna sänka sina räntor för att överleva. Räntans destruktiva härjningar kan nog inte avskaffas på politisk väg, utan kommer snarare att ske genom en process där människor själva upptäcker fördelarna med att spara och låna räntefritt och frivilligt slår sig samman. Tidfaktorekonomi ger förutsättningarna för en sådan utveckling. Sparandet kan ske i olika former som t ex kooperativa sparkassor, "tyskt" bosparande eller JAK mm. Människor ser ju att de tjänar på att låna till självkostnadspris. Ett beslut som en individ fattar på egen grund är helt i enlighet med marknadsekonomins lagar.

Marknaden konstituerar inte människan utan tvärtom. Det finns inget i naturlagarna som säger att räntan måste existera. Tvärtom. Ränta-på-ränta är en kumulativ process, som är förankrad i dagens värdesystem men som inte har något med verkligheten att göra - utom just via det manipulerbara värderingssystemet. l naturen förekommer kumulativa processer som laviner och lämmeltåg, men de upphör alltid. Ett snöskred kan ju inte fortsätta i all oändlighet. När penningmängden ökar med ränta-på-ränta, krävs en ständigt ökad realavkastning för att det ska finnas något bakom papperspengarna. Naturen måste således skövlas i allt snabbare takt, vilket sker i skuldtyngda u-länder just nu.

Tidfaktorekonomi leder också till att statsskulden betalas av, om vi inte rentav skall stryka den i alla länder. Sedan ska staten aldrig mer sätta sig i skuld, vilket garanteras av budgetekvationen. Allt ska tas genom tidskatten. När statsskulden är betald, blir Sverige som nation fri att själv bestämma sin utveckling. De mellanhänder som spekulerar och sedan investerar sina vinster i statsskulden elimineras och tvingas bort. När statsskulden är betald, försvinner efterfrågan på mellanhändernas tjänster. Vi kan som individer och nation själva bestämma hur samhället ska utformas. Godtycket försvinner och förtroendet för ekonomin stärks. Allteftersom systemet konsolideras, pressas ränta och inflation ned - Kronan blir således värdebeständig.

FRÅGA 20. Blir fördelningen jämnare?
Svar:
Ingen kan smita undan sina skyldigheter. Alla avdrag som bara de riktigt rika kan utnyttja försvinner. Den regressiva momsen, som 1992 tog 131 miljarder av våra inkomster, motsvarar mer än väl ett grundavdrag. Garanterat bbt (Basbehovsteckningsgarantin)ger också ett golv i systemet som kan höjas allteftersom medborgarna via tidskatten är beredda att göra sådana uppoffringar. När det finns ett golv kan alla sträva uppåt och lönerna tenderar därför att utjämnas, kanske till förhållandet 2:5. Den starka lönespridning som det progressiva systemet åstadkommit, sjunker samman under marknadens tryck. De enorma vinster som görs på spekulation minskar, när statsskuld, inflation och ränta minskar och valutan blir värdebeständig.


FRÅGA 21. Vad menas med att tidfaktorekonomi ger återkoppling?
Svar:
Då vi disponerar över vårt eget produktionsresultat vet vi var våra pengar hamnar. Hade vi varit beredda att som individer investera våra sparpengar i massproducerade hus och kärnkraft? Med tidfaktorekonomi och alternativa sparkassor kan vi i stället placera våra sparpengar på ekologiska eller etiska konton, allt efter eget intresse. Med korrektivet i tidsfaktorn kan vi också möta varje offentlig utgiftsökning med våra egna behov.

Hade vi t ex varit beredda att arbeta 200 timmar för att finansiera JAS? Historiskt har makthavarna haft svårt att finansiera krigsmakten genom att fråga folket. Det har varit enklare att låna pengar eller anlita sedelpressarna. Eftersom få individer vill satsa resurser i den improduktiva försvarsindustrin - produktionen mognar ju aldrig ut i konsumtion - har makthavarna sett till att ordna finansieringen bakom våra ryggar. Endast om det förekommer ett reellt hot är vi beredda att investera i krigsmakten och då kan vi offra tid för att försvara oss.

Tidfaktorekonomi tvingar makthavarna att möta medborgarna. "Vi vill det här och för det måste ni jobba så här mycket tvingas makthavarna säga. Och då är de inga makthavare längre. Destruktiv makt bygger ofta på godtycke, men med tidfaktorekonomin:s fastlåsta regelsystem blir politikerna instrument för medborgarnas intressen. Med tidfaktorekonomi hålls de gemensamma utgifterna på en nivå som kan kontrolleras av var och en. Den "överkonsumtion" som vi numera är drabbade av och som tvingar oss att göra kännbara nedskärningar, hade aldrig inträffat i en tidfaktorekonomi. Kostnaderna kan ju inte skjutas upp, utan slår direkt tillbaka på medborgarna.

FRÅGA 22.
På vilket sätt är tidfaktorekonomi en ekologisk ekonomi?
Svar:
Dagens ekonomiska system tvingar oss att leva mot naturlagarna. Tidfaktor-ekonomi bygger på naturlagarna. Tid och materia styrs inte av värderingar. Dygnsrytmen bestäms av den celesta mekaniken. Tidfaktorekonomi kan genom sitt korrektiv i fysisk tid växla ned systemet till en hanterbar nivå. I dagens system förbrukas ju så mycket som möjligt genom vinstmaximeringsprincipen. Men den principen vittrar ned i tidfaktorekonomi, där småföretag och kooperativ får chansen att konkurrera mot vinstmaximerande monopol.

När människorna själva får kontroll över produktionsresultatet, kan vi också styra vår konsumtion och produktion. Vi behöver bara arbeta så att vi fullgör våra skyldigheter mot det gemensamma och så att vi får pengar att försörja oss med. Vi återfår balansen. Det arbete som vi idag uträttar för mellanhanden minskar allteftersom. Ekonomi är mänskligt liv och ekologi. Det är arbetstimmar, löner, materia, energi, transporter... Ekonomin kan inte frikopplas från verkligheten. Idag är ekonomin ett begreppssystem helt frikopplat från verkligheten och därför har vi hög inflation, räntor, miljöförstöring och arbetslöshet. Industrisamhället har sedan mitten av 70-talet passerat den fas då tillväxt ersätts av utveckling.

Tillväxten i exergiförbrukning nådde sin höjdpunkt kring 1975. Tillväxt är ett innehållslöst begrepp om det inte definieras. Abstrakt tillväxt i BNP måste ersättas av individuell spontan växt och utveckling av ekologiska produkter och processer som höjer livskvaliteten. Tidfaktorekonomi driver på denna utveckling genom att gynna småföretag och arbetsintensiv industri. Energi och miljöskatter leder också tillsammans med tidskatten till att relativpriserna mellan arbete och energi förstärks till arbetets fördel utan att konkurrenskraften försämras, viket ger en kraftfull och nödvändig ekologisk skatteväxling. Den låga räntan förlänger också investe-. ringarnas tidsperspektiv.

En annan mycket viktig konsekvens är att vi kommer att ha råd med att anställa duktiga människor när vi behöver hjälp. Antag att min rörmokare och jag tjänar 200 kronor i timmen. I dagens system måste jag arbeta 3 timmar övertid för att få råd att anställa min rörmokare 1 timme. Med tidsfaktorekonomin gäller en timme för en timme. Med en övertidstimme kan jag betala min rörmokare för en timmes arbete. Vi slipper alItså fuska med något som vi egentligen inte är så bra på. Vilken oerhörd ökning i effektivitet! Hantverkarna slipper gå arbetslösa eller jobba svart, och jag själv arbetar med det jag är bäst på. Självklart kan vi göra saker själva. Men då gör vi det därför att vi tycker det är roligt och inte för att vi måste. Svartjobb och tidsödande gör-det-själv-arbete alternativt slit-och-släng minimeras. Hantverks- och service-sektorn växer, vilket medför ökad konkurrens och förbättrad kvalitet och dessutom sparas naturen.

Fråga 23. Hur deklarerar man i en tidfaktorekonomi?
Svar:
Medborgaren deklarerar endast sin timlön. I början av januari varje år meddelar vederbörande sin timlön på det förtryckta deklarationskortet från skatteverket. Kortet skickas till skatteverket, som matar in kortet i sin dator, varvid ett datakort vederbörligen registrerat, spottas ut. Kortet innehåller ID-data samt timlön och datakod och magnetregistrering. Kortet ser ut som ett körkort. Kortet återsänds till innehavaren av kortets data och är därmed klart för användning. Inget deklarations-förfarande utöver detta behövs. Skatteverket vet nu timlönen för landets samtliga löntagare och kan upprätta statistik, som är officiell handling. Deklarationskalender upprättas och blir tillgänglig för alla. Endast timlönen är intressant i sammanhanget. l statistiken blir medeltimlönen för landets löntagare den viktigaste uppgiften. Med kännedom om denna beräknar finansministern hur många skattetimmar som skall tas ut innevarandeår.

Detta beräknas sålunda: Antalet skattetimmar x medeltimlönen x antalet löntagare = den skatteintäkt landet behöver för att täcka sina beräknade utgifter under det innevarande året. (Vi bortser från korrigeringar för sjukfrånvaro och annat giltigt förfall). Alla löntagare ska nu betala lika stort antal timmar gånger sin egen timlön som samhällsavgift. När medborgaren fullföljt denna uppgift är övrig inkomst skattefri. Övertid är alltid skattefri. Eftersom alla löntagare fullgör exakt lika stort antal skattetimmar, har alla bidragit med lika stor samhällsinsats, staten har fått vad den behöver och ingen har skattesmitit, kunnat skatteplanera eller på något annat sätt kunnat undandra sig sin samhällsskyldighet. Ett flertal olika löntagartyper finns: Alla kollektivavtalsbundna offentligt anställda och privatanställda utgör inga komplikationer. Tidsredovisning och skatteavdrag sker automatiskt via dataregistrering, där skattekortet används vid all redovisning, när man går ut och in på arbetet, när man lyfter lön, när man sjukskriver sig osv. Majoriteten av löntagarna ingår i denna kategori.

Alla företag får sina inkomster införda på enskilt skattefritt konto, där pengarna inte belastas förrän de tas ut för förbrukning, till löner, investeringar mm. Till denna grupp hänförs stora och små företag, fria företagare, konstnärer, författare, artister och liknande. Kapitalinkomster räknas till denna kategori. Den kategori som normalt är svårast att kontrollera är hantverkare, reparatörer och andra som utför arbeten hos beställaren. Ex: En rörmokare eller snickare lämnar sin timlönedeklaration som alla andra, men får ett speciellt timlönekort som är påfört 50% högre timlön än den deklarerade. När hantverkaren tar betalt efter denna 15O-procentiga taxa, måste han lämna tidsredovisning till beställaren på särskilt kort. När beställaren skickar in detta kort till skattemyndigheten, blir tiden där registrerad och beställaren får återbäring av det 5O-procentiga tillägget på hantverkarens timlön. Samtidigt får hantverkaren en faktura från skatteverket, som infordrar det 5O-procentiga tillägget på utfört arbete, plus en skattefaktura upptagande årets skattetimmar gånger den deklarerade timlönen. Hantverkaren har nu resten av året på sig att göra sin skatteinbetalning. Alla inkomster han får efter sin fullgjorda tidsredovisning är helt skattefria, bortsett från att han kanske använder en del av dessa pengar till att betala samhällsavgiften i lämpliga terminer. Pensionärer betalar ingen skatt.

FRÅGA 24. På vilket sätt gynnar tidfaktorekonomi småföretag?
Svar:
De svenska storföretagen baseras på uppfinningar, gjorda av enskilda individer. De var alltså en gång små. Dessa driftiga individer verkade för ett sekel sedan. Deras ideer har vuxit till multijättar. Under senare delen av 1900-talet har dock antalet nystartade småföretag minskat, Gnosjöbygden undantagen. I Sverige har man trott att tillväxt kan kommenderas fram. I propagandan har ett politiskt parti tagit på sig förtjänsten av tillväxten efter andra världskriget. Sanningen om efterkrigstidens uppgående konjunktur var ju den, att Sverige med sin intakta industrikapacitet kunde sälja förnödenheter med oförskämt stora vinster. Detta har inget med den förda politiken att göra. Och tillväxt har vi haft. Det har i själva verket varit det allt överskuggande målet. Finansminister Wigforss menade också 1938, att den tillväxten helst borde ske i ett fåtal stora företag, det skulle bli enklast att kontrollera sådan tillväxt. Det höll storföretagen med om, om än med låtsad motvilja. Bieffekten med marknadsmonopol talade man inte högt om.

De svenska storföretagen blev större och större, allt medan politikerna duperade medborgarna att tillväxt i BNP speglade politiken, ja, att den årliga tillväxten var ett positivt betyg på den sittande regeringen. Sedan dess har valresultatet korrelerat till hundra procent med konjunkturen. Om högkonjunktur, så vinner sittande regering, om lågkonjunktur så vinner oppositionen. När så tillväxten visade tecken på att sakta ned, ändrades premisserna. Plötsligt var konjunkturen beroende av några oljeshejker. Sedan skyllde man på marknaden. När så "marknaden" ordnade en devalvering, så återvann politikerna självförtroendet och hävdade att deras åtgärder fick näringslivet att pulsera. Då kan man väl dansa soldanser också för att kommendera fram solen, när bönderna klagar på för mycket regn och tvärtom. Detta visar på politikernas sanna väsen, en inbilskhet utan gräns.

Tron att politiken skapar tillväxt har materialiserats i institutioner, riskbolag, investeringsfonder, utvecklingsfonder, NUTEK, och gud vet allt. De är alla skapade för stora företag. Investeringsfonderna, som uppkom 1938, har t ex varit permanent frisläppta sedan 1975, vilket i praktiken gjort att de fungerat som subvention för de stora företag som historiskt haft höga vinster, medan de små företagen haft mycket svårt att utnyttja sådana fördelar. Hand i hand med tillväxten växte kontrollerande institutioner, som centraliserade forskning och utbildning. Medborgarnas kunskaper utgjorde ju ett hot mot t ex energipolitiken. Naturvårdsverkets generaldirektör kallade forskare och professorer som vågade ifrågasätta kärnkraften för "ett marknads-gycklargäng". Av sådana föreställningar styrdes forskningspolitiken.

Statskapitalismen vågade inte släppa fram nya insikter med konsekvensen att Sverige missade en unik chans. Nu ändras systemet så smått. Men fortfarande kan Volvo beställa mark, vägar och gratis utbildning mot löfte om några hundra jobb. Och fortfarande tror man att företag startas med hjälp av riskbolag och "starta-eget-bidrag". Denna planekonomi fungerade (nåja) i ett uppbyggnadsskede, men nu måste individerna ta över. Det är individerna som startar företag. Det är individer som gör uppfinningar. Det är individer som forskar. Idag beskattas privat riskkapital mycket hårt. Det ändras med tidfaktorekonomi. Med tidfaktorekonomi sjunker skatterna i stället ju mer man jobbar. Viljestarka individer får möjlighet att materialisera sin vilja i den fysiska yärlden.

FRÅGA 25. Vilken typ av industri finns i en tidfaktorekonomi?
Svar:
Den gamla typen av industri kommer gradvis att bytas ut mot en beställnings-industri. Den så kallade efterfrågan består då i att individen själv upptäcker ett behov som han sedan beställer och industrin tillhandahåller. Konsumenten styr och kvaliteten är hög. Producenten fullgör sin plikt att tillhandahålla varor av god kvalitet. Mellan-handens läckage är minimalt. Mellanhandens makt över producenten är också försvagad pga de direkta kopplingarna mellan konsument och producent. När den beställda varan gått sönder kan den också repareras billigt. Den sedan slutet av 1920-talet förhärskande överenskommelsen mellan arbetsgivare och fackföreningar om höjda löner och ökad konsumtion = ökad försäljning = ökad produktion, är bruten och de anställda förhandlar om arbetstidsförkortningar i stället för löneökningar. Fler och fler har nämligen råd att sätta tiden framför konsumtionen. En tidfaktorekonomi behöver inte växa. Målet är ju livskvalitet.

Fortsätter vi i gamla spår hamnar vi snart i samma situation som USA, där en kombination av sänkta timlöner och konsumtions-hysteri lett till att genomsnittsamerikanen arbetar 1960 timmar om året - samma arbetstid som på 1920-talet. Vi måste bli fria att själva välja hur mycket vi behöver och vill arbeta. Varför kan inte arbetsmarknaden vara fri? An så länge råder puritanismen och de intellektuellas (= maktklassens) syn på arbetet som något gott i sig. Full sysselsättning har varit ett politiskt slagord, som klingar allt falskare i takt med att allt större grupper marginaliseras. Innehållslösa begrepp som "tillväxt", "marknad" och "full sysselsättning" är makthavarnas verktyg för maktutövning. Begreppen ges de definitioner som passar tiden och politikens mål = röstmaximering (= maktmaximering).

FRÅGA 26. Men arbetstiden kan ju bara sänkas om det råder överflöd, idag råder väl snarare knapphet och brist?
Svar:
I dagens system produceras destruktiva överskott om priset genom subventioner sätts för högt. Om överskott produceras till marknadspris i dagens ekonomi, så leder det till arbetslöshet och depression. Knappheten och priset måste hållas uppe genom systemets egen logik. Således förstörs överskott eller så försöker monopolen genom reklam skapa nya behov eller söka nya marknader som ska suga upp överskottet.

I en fullt utvecklad tidfaktorekonomi är dagens vinstmaximerande företag utkonkurrerade av företag som prodcerar för att tillfredsställa mänskliga behov. Ökad produktion svarar då mot ökade behov. Ägare och anställda utför produktiva handlingar i företag som varken finansierar bolag eller stat. Man förhandlar lokalt om fördelningen av överskottet och ägaren förvaltar sitt företag så att sparandet förbättrar produktionen av kvalitetsvaror. Den anställde balanserar sin arbetsinsats i produktionen mot belöningen i pengar. Den konkreta kopplingen mellan produktion och konsumtion gör att den anställde kan öka sin arbetsinsats då han identifierat ett behov som han behöver tillfredsställa. När behovet är mättade kan företaget stänga för dagen eller hitta på något annat. Överskottet kan sänka arbetstiden. Först då kan vi söka tillfredsställa våra verkliga behov och söka självförverkligande. Överskottet skapar frihet.

Ett exempel: än så länge har vi ett överskott på frisk luft och vi är alla fria att inandas den. Om luften smutsas ned och blir en bristvara, stiger också priset på ren luft. Stigande knapphet och stigande pris gör oss alltså mer ofria...

FRÅGA 27. Kan tidfaktorekonomi tillämpas globalt?
Svar:
Ja, och här ger exemplet Java (se fråga 8) vägledning. Med hjälp av gratis arbetskraft kan fattiga länder bygga upp infrastruktur och utnyttja tillgången på jord och arbete. Kapital saknas ju ofta. Genom tidsfaktorns korrektiv kan också arbetstiden bokföras som andelar i den jordbruksförädlande industri som byggs upp. Genom deltagandet i produktionen blir människorna befriade från mycket av korruptionen, rovdriften och det subventionerade matbiståndet. Genom hårt arbete och en konkret koppling mellan lokal småskalig produktion och lokal konsumtion ges incitament till människans växt. Så menade redan John Stuart Mill, att den Malthusianska befolkningskatastrofen orsakades av obalansen, då människorna förhindrades att i små jordbruksföretag i ett direkt möte med naturen, själva avväga antalet munnar att mätta mot jordens skörd. Mill betonade således den konkreta koppling, där produktionen balanserades mot konsumtionen och sparandet aktivt investerades i naturen. När inkomsterna stiger kan tidskatten tas ut i pengar (tid x timlön) men alternativet att ställa sin arbetskraft till förfogande bör kvarstå. Det senare betalningssystemet är nog lättare att administrera i ett samhälle fattigt på informationsteknologi. Informationen är lokal och kanske bör också tidfaktorekonomi administreras lokalt. Men det avgörs ju från fall till fall.

Med tidfaktorekonomi kommer åtminstone produktionsresultatet producenterna tillgodo och pengarna cirkulerar lokalt utom räckhåll för lokala eller centrala penningutlånare och jordägare. När så sker balanseras ekonomin genom ett minimerat läckage och en verklig utveckling baserad på människornas egna villkor kan äga rum. En stor del av de fattiga ländernas produktion kommer dock att fortsätta läcka som räntor till de globala penningutlånarna. Hur vi befriar syd från skuldbördan måste bli den viktigaste frågan att lösa. Kanske man helt enkelt måste stryka alla "statsskulder" i alla länder. Utlånarna har ansvaret, eftersom lånen ofta var en förhandling mellan en icke-folkvald diktator och banken. De västerländska affärsbankerna tappade huvudet då oljepengar från mellanöstern rann in. Bankerna kastade (läs Anthony Sampsons: Bankirernas värld) sig över tredje världen i trygg förvissning om att världssamfundet garanterade kreditsystemet. Alla lån är privata åtaganden på egen risk. Staten har inte med att göra om någon, bank eller annan, lånar ut pengar. Får vederbörande inte igen sina pengar, är det hans sak att ha lånat ut på lösa villkor. Räntan påstås ju vara ett riskpris.

FRÅGA 28. Hur finansieras studier?
Svar: Som alla andra bidrag ersätts studiebidraget med bbt (Basbehovstecknings-garanti). Det kan också kompletteras med studielön eller liknande vid behov, om det är studier i bristyrken. Studier är arbete. Idag avlönar man redan poliser, militärer, brandförsvar, järnvägspersonaI och flera andra grupper med lön under utbildningen. I det privata näringslivet satsar man ofta på utbildning med lön. Det kan också kombineras med praktikarbete, så att den som går i utbildning också garanterat får arbete och utkomst efteråt, något som staten inte alls garanterar idag, trots att studenterna är skuldbelastade. Man kan inte "ångra" sina studier, hur arbetslös man än blir!

Som helhet tjänar samhället på att individerna utbildar sig. Dessutom så tvingar studieskulderna alla högutbildade att kompensera sig i löneförhandlingar, vilket pressar upp lönenivån och ökar lönespridningen och arbetslösheten bland akademiker. Med tidfaktorekonomi behövs inte denna kompensation. Dessutom slipper man jagas av höga skulder. Den enda kostnaden är de arbetsinkomster man avstått ifrån som student. Under ferier kan studenten arbeta, utan att drabbas av marginaleffekter.

FRÅGOR INKOMNA PER EPOST:
FRÅGA: Om man inte beskattar övertid så skulle alltså detta få ungefär samma effekt som att få en högre ersättning för övertid, precis som idag?

SVAR: Alla arbetsgivare betalar inte högre ersättning i timmen för övertiden, (än under de lagstadgade 8 timmar som de flesta arbetar). Alla har inte den möjligheten idag. Dessutom finns det marginaleffekter som påverkar vad som slutgiltligen blir kvar efter skatt - även om man första timmen får 50% mer i timlön och sedan 100% påslag. Övertiden beskattas och det blir inte alltid så mycket kvar efter skatt att det känns som lönsamt. TIDEN är mer värdefull för människor idag. Kanske mindre när man är ung...för då verkar TIDEN obegränsad.
Om skatt beräknas efter tidfaktorn så inträffar märkliga saker: Tänk Dig att skatten skall utgöra lika många timlöner för alla. Inte som fallet är i dag: att skatt uttages på årsinkomsten oavsett hur många timmar som åtgått för dess införskaffande, vilket i praktiken innebär att en låglönare får arbeta fler timmar för att betala skatten än en höglönare. Tidskatt sätter en övre gräns för skattebelastning. Skatt får tas ut endast inom normaltidsarbete (8 tim/dag,40 tim/vecka, 1600 timmar/år). Övertid blir skattefri - för alla.

FRÅGA:
Den som jobbar i eget företag och redovisar 24h/dygn vissa dagar och andra 0h/dygn skulle alltså få en enorm skattelättnad?

SVAR: Ingen människa kan arbeta 24 tim/dygn. Det enda som är absolut lika för alla människor är dygnets 24 timmar. Och att den biologiska kopplingen är att alla behöver ca 8 timmars sömn, alla blir trötta av 8 timmars arbete, alla behöver 8 timmar för egenservice och rekreation. Dygnsrytmen och tiden styrs av naturlagar, eller hur? En som redovisar 24h/dygn myglar och ljuger, och blir upptäckt. I TIDSKATTESYSTEMET har man ju deklarerat vilken timlön man har och man har då fått ett Timlönekort av skatteverket som skatteverket utgår ifrån när skatten räknas ut.
LÄS kapitel: ARBETSGIVARE OCH EGNA FÖRETAGARE samt FRIA FÖRETAGARE i den 34-sidiga texten om ETT NYTT SAMHÄLLSYSTEM.

FRÅGA: Den som har ett vanligt arbete som är så tungt att mer än 7h/dag är väldigt utslitande skulle alltså inte få skattelättnad?

SVAR: Vi har lagstadgad arbetstid om 8h/dag i Sverige idag. (Något som med TIDSKATTESYSTEMET kommer att minska efter några år). Om man inför total skattebefrielse för all övertid så sätter man igång entreprenörsmotorn i massor av människor som direkt ser att om de arbetar på under ett några år och sparar för att sätta igång sitt eget lilla företag (OBS: kanske utan att behöva låna pengar mot ränta i en bank). Alla som då startar något eget har naturligtvis att foga sig efter regeln om tillgång och efterfrågan. Finns det ingen efterfrågan så kan ju inte ett sådant företag drivas, men om det istället finns efterfrågan så är det pris och kvalité som ger det lilla företaget kraft att sakta arbeta sig uppåt. Utan betungande räntelån blir det dessutom lite lättare. På sikt, när det börjar växa fram fler små företag, som alla ska var med och dela på statens budget, så blir det ju med tiden fler som delar på utgiften och alltså färre skattetimmar i uttag/ individ...och på sikt behöver man ju då inte hålla fast vid 8 timmars lagstadgad arbetstid. Om skattetrycket minskar så att man efter ca 15 år är nere på ett par timmars skatteuttag/ individ och dag...ja, varför ska man då arbeta 8 timmar om dagen...det finns ju ingen anledning. Då kommer alla att få ta del av minskad arbetstid/dag.

FRÅGA: Skulle inte alla starta eget företag och redovisa 24h/dygn då?


SVAR: En stor och positiv drivkraft i TIDSKATTESYSTEMET är att det troligen skulle sätta igång massor av människor med stark entreprenörsskap att starta företag.
Alla som skulle redovisa att de arbetat 24h/dygn skulle mygla och ljuga och alltså inte bli betrodd av skatteverket. Precis som idag skulle kontrollen från skattemyndigheten inte godta detta. Men när människor börjar märka att vi fått ett system som först och främst blir rättvist i TID räknat för alla människor och att den lagstadgade arbetstiden efter några år börjar sjunka...då kommer också lusten att mygla att minska.
Vi har ju dessutom en arbetstidslagstiftning i Sverige.

FRÅGA: Sjunker inte skatteintäkterna enormt då med resultatet att våra gemensamma utgifter måste sänkas enormt, ex. skola vård och omsorg
?

SVAR: Alla arbetande medborgare deklarerar sin timlön till skatteverket. Skatteverket räknar ut en snittlön på landets alla arbetande människor. Finansdepartementet tittar på det vi kallar "statens budget" (alltså alla våra samlade utgifter för landet...vilket även i fortsättningen blir en politisk fråga...vägar eller sjukvård, skolmat eller avdragsgilla pigor osv.) och delar antalet medeltimlönare med "statens budget" och får fram hur många timmar staten måste ha in från varje medborgare för att klara statens utgifter. Ett skattekort går sedan ut till alla medborgare där det står att t ex. 4 tim/dag skall alla lägga till vårt gemensamma samhälle x sin individuella timlön. Vi bör övergå till att kalla det för "samhällsavgift". Idag om man räknar in alla synliga och dolda skatter, alla synliga och dolda räntor mm, så utgår mer än 7 tim/ dag i skatt från varje arbetande medborgare, bortsett från att vissa lyckas o-taxera och alltså undandrar sig all form av ekonomisk delaktighet i samhället. Om man inför TIDSKATTESYSTEMET så kommer skattetrycket (eller samhällsavgiften) att stadigt minska. Systemet kommer då också att leda till att arbetslösheten mer eller mindre försvinner.

FRÅGA: Hade du tänkt dig privata försäkringar istället eller ska skatten vara enorm de första 7 timmarna?


SVAR: Eftersom skola, sjukvård, omsorg mm, allt som vi idag kallar våra gemensamma kostnader ingår i statens budget så är det där allt ingår precis som idag. Och det är den budgeten vi ska dela på alla arbetande människor i landet. Men det ska vara rättvist - i TID räknat, för alla. Statsfinanserna kommer på sikt att öka men allting händer inte över en natt.