"Erkänn de ickeröstande"
av Lars Ilshammar, historiker, frilansjournalist och IT-debattör,
verksam bl a som lektor i historia på Örebro universitet.

"1994 ställde en okänd rörelse som hette ”Talande tomma stolar” upp i riksdagsvalet. Tanken var att väljarna skulle rösta på personer som sedan inte tog plats i kammaren. De tomma stolar skulle stå där som en tyst men ändå talande protest mot nedskärningspolitik och ihåligt politiskt prat.

Talande tomma stolar blev ingen succé - den gången. Men nu fyra år senare har idén att vända ryggen åt hela partisystemet slagit ordentligt rot bland gräsrötterna. Valdeltagandet sjönk ju drastiskt i årets val, till under 80 procent. Ändå verkar allting vara frid och fröjd med folkstyret om man tittar på den officiella valstatistiken.

Orsaken är att vi läser siffrorna på ett traditionellt och ganska missvisande sätt. Det finns i grunden två sätt att presentera valresultatet. Antingen kan man räkna som vanligt - partiernas andel av dem som går till valurnorna: moderaterna fick 22,7 procent, socialdemokraterna 36,6 procent osv. I så fall blir slutsatsen att det förvisso har skett en del ommöbleringar i det politiska landskapet efter valet 1998, men att den svenska demokratin i stort sett mår bra. Om man lägger ihop partiernas röstetal får man nämligen fortfarande 100 procent.

Eller också räknar man som vi borde göra - partiernas andel av antalet röstberättigande. Då blir bilden plötsligt en helt annan: moderaterna 17,9 procent, socialdemokraterna 28,7… alla de etablerade partierna tillsammans får inte mer än 76,5 procent av svenska folkets röster. Hela 23,5 procent av de röstberättigade, snudd på var fjärde väljare, blankröstade, lade sin röst på något litet protestparti eller valde att stanna hemma på valdagen. Enbart de ickeröstande, de så kallade soffliggarna, skulle ha fått 77 mandat - sju fler än moderaterna - och därmed blivit riksdagens näst största parti om de hade ställt upp med en egen valsedel i riksdagsvalet. Här räcker det inte att prata om mindre justeringar i det politiska landskapet. Vi bevittnar ett skred som fullständigt kommer att omskapa hela landskapsbilden.

En helt ny gruppering, låt oss kalla den protestblocket, har uppstått i och med årets val:
Borgerliga blocket (m+fp+kd+c) 34,8 %
Vänsterblocket (s+v) 41,7 %
Protestblocket (blanka/ogiltiga+ickeröstande+småpartier 23,5 %


Exakt vilka orsaker som ligger bakom att i stort sett en väljare av fyra stödde protestblocket, och att en av fem valde att överhuvudtaget inte utnyttja sin rösträtt, återstår nu för valforskare, journalister och partierna själva att reda ut. Analysen är livsviktig för demokratins framtid, men den kommer att ta tid. Däremot finns det åtgärder som kan sättas in nästan omedelbart. För det första borde opinionsinstituten och media i fortsättningen ta på sitt ansvar att redovisa också protestblocket i sina mätningar.

Det är nödvändigt att snabbt hitta metoder för att räkna även dem som tar avstånd från partisystemet - annars kommer vi att fortsätta lura oss själva om demokratins hälsotillstånd med bedräglig statistik. För det andra har det blivit hög tid att erkänna de ickeröstande som en självständig politisk kraft. Hittills har vi föraktfullt och nedlåtande pratat om soffliggare. Men det är inte särskilt sannolikt att 1 299 410 svenskar, för så stort var bortfallet, låg och drog sig på soffan förra söndagen. I många fall, kanske de flesta, handlar det säkert om människor som har gjort ett aktivt och medvetet val att inte utnyttja sin rösträtt.

Dessa ickeröstande medborgare måste ha rätt bli respekterade för sitt beslut, hur illa det än stämmer med vår officiella bild av en demokrati som samlar alla myndiga svenskar under de blågula fanorna på valdagen. Genom att ta de ickeröstande på allvar gör vi dem också synliga. Bara så kan det demokratiska underskottet i längden botas och det växande protestblocket motarbetas."

LARS ILSHAMMAR

(Lars Ilshammar är tillfrågad - och hans artikel fick användas)

HUR FEL KAN DET INTE BLI...?
MEN ALLT GÅR ATT RÄTTA TILL - OM BARA MÄNNISKOR BLIR MEDVETNA!