BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
Texten tagen ur:
Kalle Gustafssons egen bok Deus ex Machina

Det allmännas intresse skall
bäras solidariskt av alla!
BBT = BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
I de fall då en löntagare inte kan fullgöra hela det beräknade normaltidsarbetet p.g.a. sjukdom, föräldraledighet, sabbatsår, utbildning eller annat giltigt skäl, utgår basbehovstäckningsgaranti, som är ett garantibelopp avsett att täcka våra basbehov.
Bbt kan uppdelas i två funktioner:
1. Ett korttidssystem (premiesystem) som man får bekosta själv och som ingår i samhällsavgiften.
2. Ett långtidssystem när man blir frånvarande längre tid p.g.a. sjukdom etc. I detta fall ersätter den allmänna bbt-försäkringen. När man blir frisk igen, får man fylla på kortidsskyddet till sin fastställda nivå. Detta belopps storlek är en förhandlingsfråga, som i den framtida blomstrande samhällsekonomin kan vara frikostigare än dagens socialnorm (existensminimum). Vanligen blir bbt relaterat till den ordinarie timlönen. Det betyder att bbt ersätter inkomst som uteblivit genom giltig frånvaro från arbetet.
Var och en uppbär sin egen försörjningsplikt
En förutsättning för att man skall få basbehovstäckningsgarantin utbetalad är att arbetsfrånvaron är giltig, d.v.s. att man av olika anledningar inte kan arbeta (till följd av sjukdom, graviditet, föräldraledighet, studier, etc).
Detta kan givetvis uppfattas som en inskränkning i den personliga friheten – ett försörjningtvång, om man vill använda ett skarpt ord – men det handlar egentligen bara om en enkel solidaritets-princip. Om man väljer att leva på bidrag i stället för att arbeta tvingar man ju andra att upprätthålla den egna försörjningen. Den så kallade medborgarlönen, som vissa föreslår, är således inte förenlig med tidfaktorekonomins tankar. Man kan därför säga att det i tidsfaktorekonomi bör föreligga försörjningsplikt för alla människor, utom för dem som av olika giltiga skäl inte kan göra detta.
Varje arbetsför medborgare har således försörjningsplikt för sig själv och behöver därför finna ett lämpligt arbete. Några problem att hitta passande arbetsuppgifter kommer dock inte att finnas i en tidfaktorekonomi. Ett överflöd av arbeten kommer att bli tillgängliga inom alla yrkesområden.
I dag blir människor ofta deprimerade och handlingsförlamade till följd av stordriftens själsdödande tempoarbete eller arbetslöshet p.g.a. rationaliseringar, vilket är en helt normal reaktion. Denna framkallas av att förväntans uppfyllande nekas, d.v.s. den förväntan på belöning för en uppoffring, arbetsinsats, försakelse som individen gör, och som är genetiskt inbyggd i livsfunktionen (överlevnadsdriften), inte motsvarar individens förväntan. Får man aldrig tillräcklig belöning för sin uppoffring och livsplanering, tappar man livsviljan.
Förväntan kan variera beroende på det politiska tryck individen lever under. Längst ner på skalan befinner sig slaven vars vilja att överleva tvingar honom att utföra det arbete som avkrävs honom intill gränsen för fysisk kollaps. Längst upp på skalan befinner sig slavägaren vars krav på vinst får honom att av de mänskliga "produktionsenheterna" framtvinga högsta möjliga avkastning, – intill, eller över gränsen – för individens kapacitet.
I det läge då produktionsenheterna består av mänskliga individer och tillgången på slavar är övernog t.ex. krigsfångar/ koncentrationslägerfångar kan kraven drivas över ”produktionsenheternas” prestationsförmåga, och deras död utgör inte något hinder för kravens tillgodoseende. I den ohämmade kapitalismens värld kan kraven på avkastning drivas hur långt som helst utan hänsyn till individerna eftersom dessa ersatts av robotar och automation och individerna blivit arbetslösa. Människornas överlevnad är i båda fallen ointressanta för ägaren till produktionsmedlen som lämnar människorna att gå under. Fenomenet uppstår i alla totalitära samhällen.
Motsatsen är alltså ett icke-hierarkiskt, realt rättvist samhälle där människors levnadsstandard utgör målet för den förda politiken, utan avsikt att berika makthavare och kapitalägare på medborgarnas bekostnad. Detta kan endast uppnås i ett samhälle där människorna själva är sina egna ledare och multiindividuellt är ägare till produktionsmedlen. Ett sådant samhälle har aldrig tidigare funnits, men är en möjlighet i en tidfaktorekonomi. Eftersom alla hittillsvarande samhällen varit uppbyggda på subordination, alltså; ledare-och-lydaresamhällen, har under årtusenden denna struktur konsoliderats, varför man måste räkna med att det kommer att ta sin tid att balansera ut de olägenheter en sådan samhällsordning framkallat och att fostra individer till eget ansvar och insikter om livsvillkorens samband, att med många parallellgående aktiviteter, psykologiska och naturvetenskapliga kunskaper bygga upp fria människor.
Arbetslösheten kommer av helt naturliga skäl att upphöra när tidskattesystemet etableras eftersom initiativ och investeringar lönar sig och skapar otaliga arbetstillfällen i samhället. Människor kan då finna sin rätta yrkesroll och känna tillfredsställelsen av att arbete lönar sig.
I nästa steg ökar efterfrågan ytterligare p.g.a. de sjunkande priserna och genom att möjligheter till skattefri övertid uppstår för löntagarna. Löntagarnas köpkraft stärks därmed ännu mer, vilket ökar efterfrågan ytterligare och ger tillfälle för andra företag att sälja sina produkter och nyanställa arbetslösa. Detta ökar i sin tur statens skatteunderlag, varvid skattetrycket kan sänkas. Löntagarnas självfinansieringsgrad ökar då, vilket innebär att lånebehovet minskar och då sjunker även räntan, varvid investeringarna i nyföretagande ökar; det blir billigare att producera och priserna pressas ytterligare. Detta är detsamma som högre köpkraft för samma pengar. Det ser ut som motsatsen till inflation, d.v.s. deflation, vilket det i realiteten inte är. Prissänkningen beror i första hand på en minskning av prisets räntedel och minskade kapitalkostnader.
ANDRA:s FÖRESLAGNA MODELLER:
MEDBORGARLÖN?
Medborgarlön är ett begrepp från
1968-vänsterns dagar, som aktualiserats på nytt genom
framför allt sociologilektorn Lasse Ekstrands böcker för
några år sedan. Ordet dyker ofta upp i diskussioner
kring tidskattesystemet.
Låt mig förklara varför medborgarlön inte kan
accepteras i anslutning till tidskattesystemet. Tidskattesystemet är intimt förbundet med ett prestationslönesystem,
som gör det möjligt för var och en att bygga sin
egen standard, vilken står i proportion till den egna arbetsinsatsen.
Föreställningen att få något gratis (medborgarlön)
utan motsvarande arbetsprestation korrelerar inte med begreppet
prestationslönesystem och är inte heller naturenligt.
Det har således ingen koppling till den objektiva rättvisa
som tidskattesystemet och därmed förknippade systemförändringar
borgar för.
När man plockar nötter eller bär i skogen är
detta per definition en arbetsfri inkomst, om man bortser från
sök- och plockarbetet. Vad man då gör är att
man förser sig från naturens skafferi, vilket står
öppet för alla dem som vill besvära sig med att ta
reda på vad naturen ger. Detta är förstås
helt i sin ordning. Men om någon individ samlat nötter,
plockat bär och svamp och förvarar detta i ett förråd,
så är det stöld om någon annan förser
sig med insamlarens arbets-resultat. Har man uppfattningen att det
är i sin ordning att andra skall arbeta för ens egen försörjning
är vi tillbaka i dagens ekonomi där andra avkrävs
arbete för att försörja tredje person som inte är
arbetsoförmögen. I detta finns ingen rättvisa.
Därför är medborgarlön inte heller en konstruktion
som hör hemma i ett objektivt rättsligt samhälle
av det slag som tidskattesystemet leder fram till, även om
det i dagens ekonomi kan ses som en desperat nödlösning
p.g.a. nuvarande ekonomiska systemfel med vidhängande oreglerade
ägandeförhållanden, politiska kaos och omfattande
arbetslöshet. Medborgarlön innebär då acceptans
av den feodala ordning som råder i dag, där vi vanliga
människor och löntagare inte äger resultatet av vårt
eget arbete.
Dagens ekonomi är en plundrarekonomi som berövar
människor praktiskt taget hela det ekonomiska resultatet av
deras arbetsprestation. I ett sådant läge är det
förståeligt att man börjar tänka på medborgarlön
som lösning på den vikande försörjningsförmågan.
Men detta är bara symtombehandling, som gör ont värre.
Medborgarlön är en nödlösning som tillhör
en annan ekonomi än den tidskattesystemet leder fram till.
Medborgarlön korresponderar nämligen med den ekonomi som
dominerat under tusentals år in i våra dagar, d.v.s.
slavstatens ekonomi. Om man tar med sig en lösning konstruerad
vid ett nödläge i en falsk ekonomi in i en objektivt rättslig
ekonomi där motivet för ett sådant införande
saknas, så ersätter man äkta vara med ett surrogat
– utan adekvat anledning.
I en ekonomi grundad på en objektiv rätt får man
alltså inget gratis. Man får i stället rejält
betalt för arbete i proportion till sin prestation, vilket
blir mycket mer än dagens svältlön. I dag skattar
vi bort totalt 7 timmars arbetslön av 8 timmars arbetsdag. I en tidskatteekonomi
sätts ett tidstak för beskattning som dagens ekonomi saknar.
Därefter får man skattefri inkomst. Följaktligen
finns inget behov av medborgarlön. Det blir roligt att jobba
när man får behålla arbetets resultat och man kan
använda pengarna till de drömmar man en gång hade,
istället för att avstå det mesta man arbetat ihop
och själv ständigt leva på existensminimum.
Den som är sjuk eller har giltigt förfall att inte arbeta
skall naturligtvis i solidaritetens namn hjälpas att bli frisk
och sund utan onödiga dröjsmål, varvid basbehovstäckningsgaranti
utgår prompt och utan krus. Ju fortare vederbörande blir
frisk och är tillbaka i sitt arbete, desto bättre för
alla parter. Att arbetstiden successivt sjunker med konsoliderandet
av tidskatte-systemet är en trevlig utveckling som inte behöver
åsamka samhället några sysselsättnings-problem
eftersom tid då ställs till förfogande för
individens egen förkovran och andra personliga intressen. Personer
som är helt arbetsoförmögna av olika anledningar
kommer naturligtvis att få ett frikostigare stöd i en
ekonomi som skapar ett rikare samhälle, för individer
och stat.
Skatteväxling
I flera år har det framhållits att en skatteväxling
skulle lösa våra problem. I korthet går detta förslag
ut på att skatt på arbete skall sänkas och skatt
på energi i alla former skall ökas. Detta är ett
annat desperat försök att lyfta sig i håret eftersom
man inte har en tanke på att man kan lösa problemen genom
att ändra beskattningmetoden. Om man nöjer sig med en
skatteväxling finns fortfarande de orättvisa fördelningsprinciperna
och äganderättsförhållandena kvar. Framför
allt; – man sitter fast i den gamla orättsliga ekonomiska
surdegen i stället för att skapa ett nytt konstruktivt
system.
Efter en skatteväxling av ovanstående modell
kommer tendensen bli att rationalisering och automation minskar
och smutsiga arbeten åter blir manuella – allt för
att minska energikostnaderna. Arbetsskador och sjukdomar ökar
igen med ökade vårdkostnader och höjda skatter i
släptåg. Visserligen kan det medverka till att minska
arbetslösheten, men samtidigt sjunker produktiviteten så
att lönerna också pressas och utvecklingen går
således baklänges, tillbaka till tyngre, farligare och
smutsigare arbeten.
Priset på energi har de senaste åren rusat i skyn, genom rådande monopol och vinstmaximeringssjuka (girighet). Att lägga skatt ovanpå detta blir katastrof. vilket nu även drabbat storindustrin som hotar med att bygga egna kärnkraftverk, eller i möjligaste mån flytta sina verksamheter till utlandet. Att staten med statligt ägda Vattenfall inte agerar för lägre priser, när ursprungskostnaden för en kilowattimme ligger på 5.6 öre, men man tar ut över en krona, visar ju på politikens desperata oförmåga att lösa de problem de själva framkallat.
Att öka skatten på energi motverkar tekniska framsteg
och blir detsamma som att binda ris till egen rygg. Exempel: Miljöpartiet
vill att vi skall bli miljömedvetna och minska naturskadliga
utsläpp, alltså lägger man skatt på energi.
Svensson eldar med olja, men vill gärna installera en värmepump.
Dagspriset på olja år 2003, 7 000 kr/kbm varav 75 %
är skatt; alltså 5 250 kr. Men då han tvingas att
betala 75 % i skatt på energi räcker inte pengarna till
en enkel värmepump-installation (c:a 200 000 kr).
Låt
oss tänka oss att Svensson har is i magen och tar ett rejält
lån mot ockerränta och installerar värmepumpen i
alla fall. Det tekniska utfallet blir bra i bästa fall, men
Svensson blir upptaxerad på fastigheten och finner till sin
förskräckelse att det inte blir billigare som han tänkte
sig, utan dyrare än tidigare, eller ingen skillnad! I synnerhet
som elektricitet blir dyrare och högre skatt tas ut. Vad nyttar
då initiativet till? Var finns motivationen att hushålla?
Om skatten läggs på råvaror blir de saker vi konsumerar
dyrare, varför människor väljer undermåliga
surrogatprodukter som fortare hamnar på soptippen, varvid
miljöproblemen åter ökar o.s.v. Ifall vi reserverar
skatten för det enda som skapar ett mervärde –människors
arbete – så slipper vi alla problem som ovan exemplifierade
skenlösningar ger upphov till, under villkor att skatten blir
tidsrelaterad. De ogenomtänkta skatteförslag som vill
lägga skatt på produktion-smedlen (robotar, automation,
maskiner etc.) saknar även de konsekvensanalys, eftersom de
inte ändrar den feodala äganderätten och dessutom
bromsar teknologin och produktionsteknikens utveckling.
Om samhället
skall kunna utvecklas och vi skall få tid och möjlighet
att leva våra liv som vi själva önskar, bör
vi överlåta all den tids- och energikrävande produktion
vi är fysiskt oförmögna till på tekniken. Äganderätten
till produktionsmedlen och resultat av teknisk utveckling kan därefter,
genom en förändring av ägandestrukturen till multiindividuellt
ägande, (1) tillfalla dem som utfört arbetet och inte
som idag hamna hos utomstående aktieägare. Detta är
varken kommunism eller kapitalism.