BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
Texten tagen ur:
Kalle Gustafssons egen bok Deus ex Machina


Det allmännas intresse skall bäras solidariskt av alla!

BBT = BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
I de fall då en löntagare inte kan fullgöra hela det beräknade normaltidsarbetet p.g.a. sjukdom, föräldraledighet, sabbatsår, utbildning eller annat giltigt skäl, utgår basbehovstäckningsgaranti, som är ett garantibelopp avsett att täcka våra basbehov.

Bbt kan uppdelas i två funktioner:
1. Ett korttidssystem (premiesystem) som man får bekosta själv och som ingår i samhällsavgiften.
2. Ett långtidssystem när man blir frånvarande längre tid p.g.a. sjukdom etc. I detta fall ersätter den allmänna bbt-försäkringen. När man blir frisk igen, får man fylla på kortidsskyddet till sin fastställda nivå. Detta belopps storlek är en förhandlingsfråga, som i den framtida blomstrande samhällsekonomin kan vara frikostigare än dagens socialnorm (existensminimum). Vanligen blir bbt relaterat till den ordinarie timlönen. Det betyder att bbt ersätter inkomst som uteblivit genom giltig frånvaro från arbetet.

Var och en uppbär sin egen försörjningsplikt
En förutsättning för att man skall få basbehovstäckningsgarantin utbetalad är att arbetsfrånvaron är giltig, d.v.s. att man av olika anledningar inte kan arbeta (till följd av sjukdom, graviditet, föräldraledighet, studier, etc).

Detta kan givetvis uppfattas som en inskränkning i den personliga friheten – ett försörjningtvång, om man vill använda ett skarpt ord – men det handlar egentligen bara om en enkel solidaritets-princip. Om man väljer att leva på bidrag i stället för att arbeta tvingar man ju andra att upprätthålla den egna försörjningen. Den så kallade medborgarlönen, som vissa föreslår, är således inte förenlig med tidfaktorekonomins tankar. Man kan därför säga att det i tidsfaktorekonomi bör föreligga försörjningsplikt för alla människor, utom för dem som av olika giltiga skäl inte kan göra detta.

Varje arbetsför medborgare har således försörjningsplikt för sig själv och behöver därför finna ett lämpligt arbete. Några problem att hitta passande arbetsuppgifter kommer dock inte att finnas i en tidfaktorekonomi. Ett överflöd av arbeten kommer att bli tillgängliga inom alla yrkesområden.

I dag blir människor ofta deprimerade och handlingsförlamade till följd av stordriftens själsdödande tempoarbete eller arbetslöshet p.g.a. rationaliseringar, vilket är en helt normal reaktion. Denna framkallas av att förväntans uppfyllande nekas, d.v.s. den förväntan på belöning för en uppoffring, arbetsinsats, försakelse som individen gör, och som är genetiskt inbyggd i livsfunktionen (överlevnadsdriften), inte motsvarar individens förväntan. Får man aldrig tillräcklig belöning för sin uppoffring och livsplanering, tappar man livsviljan.

Förväntan kan variera beroende på det politiska tryck individen lever under. Längst ner på skalan befinner sig slaven vars vilja att överleva tvingar honom att utföra det arbete som avkrävs honom intill gränsen för fysisk kollaps. Längst upp på skalan befinner sig slavägaren vars krav på vinst får honom att av de mänskliga "produktionsenheterna" framtvinga högsta möjliga avkastning, – intill, eller över gränsen – för individens kapacitet.

I det läge då produktionsenheterna består av mänskliga individer och tillgången på slavar är övernog t.ex. krigsfångar/ koncentrationslägerfångar kan kraven drivas över ”produktionsenheternas” prestationsförmåga, och deras död utgör inte något hinder för kravens tillgodoseende. I den ohämmade kapitalismens värld kan kraven på avkastning drivas hur långt som helst utan hänsyn till individerna eftersom dessa ersatts av robotar och automation och individerna blivit arbetslösa. Människornas överlevnad är i båda fallen ointressanta för ägaren till produktionsmedlen som lämnar människorna att gå under. Fenomenet uppstår i alla totalitära samhällen.

Motsatsen är alltså ett icke-hierarkiskt, realt rättvist samhälle där människors levnadsstandard utgör målet för den förda politiken, utan avsikt att berika makthavare och kapitalägare på medborgarnas bekostnad. Detta kan endast uppnås i ett samhälle där människorna själva är sina egna ledare och multiindividuellt är ägare till produktionsmedlen. Ett sådant samhälle har aldrig tidigare funnits, men är en möjlighet i en tidfaktorekonomi. Eftersom alla hittillsvarande samhällen varit uppbyggda på subordination, alltså; ledare-och-lydaresamhällen, har under årtusenden denna struktur konsoliderats, varför man måste räkna med att det kommer att ta sin tid att balansera ut de olägenheter en sådan samhällsordning framkallat och att fostra individer till eget ansvar och insikter om livsvillkorens samband, att med många parallellgående aktiviteter, psykologiska och naturvetenskapliga kunskaper bygga upp fria människor.

Arbetslösheten kommer av helt naturliga skäl att upphöra när tidskattesystemet etableras eftersom initiativ och investeringar lönar sig och skapar otaliga arbetstillfällen i samhället. Människor kan då finna sin rätta yrkesroll och känna tillfredsställelsen av att arbete lönar sig.

I nästa steg ökar efterfrågan ytterligare p.g.a. de sjunkande priserna och genom att möjligheter till skattefri övertid uppstår för löntagarna. Löntagarnas köpkraft stärks därmed ännu mer, vilket ökar efterfrågan ytterligare och ger tillfälle för andra företag att sälja sina produkter och nyanställa arbetslösa. Detta ökar i sin tur statens skatteunderlag, varvid skattetrycket kan sänkas. Löntagarnas självfinansieringsgrad ökar då, vilket innebär att lånebehovet minskar och då sjunker även räntan, varvid investeringarna i nyföretagande ökar; det blir billigare att producera och priserna pressas ytterligare. Detta är detsamma som högre köpkraft för samma pengar. Det ser ut som motsatsen till inflation, d.v.s. deflation, vilket det i realiteten inte är. Prissänkningen beror i första hand på en minskning av prisets räntedel och minskade kapitalkostnader.

ANDRA:s FÖRESLAGNA MODELLER:
MEDBORGARLÖN?
Medborgarlön är ett begrepp från 1968-vänsterns dagar, som aktualiserats på nytt genom framför allt sociologilektorn Lasse Ekstrands böcker för några år sedan. Ordet dyker ofta upp i diskussioner kring tidskattesystemet.

Låt mig förklara varför medborgarlön inte kan accepteras i anslutning till tidskattesystemet. Tidskattesystemet är intimt förbundet med ett prestationslönesystem, som gör det möjligt för var och en att bygga sin egen standard, vilken står i proportion till den egna arbetsinsatsen. Föreställningen att få något gratis (medborgarlön) utan motsvarande arbetsprestation korrelerar inte med begreppet prestationslönesystem och är inte heller naturenligt. Det har således ingen koppling till den objektiva rättvisa som tidskattesystemet och därmed förknippade systemförändringar borgar för.

När man plockar nötter eller bär i skogen är detta per definition en arbetsfri inkomst, om man bortser från sök- och plockarbetet. Vad man då gör är att man förser sig från naturens skafferi, vilket står öppet för alla dem som vill besvära sig med att ta reda på vad naturen ger. Detta är förstås helt i sin ordning. Men om någon individ samlat nötter, plockat bär och svamp och förvarar detta i ett förråd, så är det stöld om någon annan förser sig med insamlarens arbets-resultat. Har man uppfattningen att det är i sin ordning att andra skall arbeta för ens egen försörjning är vi tillbaka i dagens ekonomi där andra avkrävs arbete för att försörja tredje person som inte är arbetsoförmögen. I detta finns ingen rättvisa.

Därför är medborgarlön inte heller en konstruktion som hör hemma i ett objektivt rättsligt samhälle av det slag som tidskattesystemet leder fram till, även om det i dagens ekonomi kan ses som en desperat nödlösning p.g.a. nuvarande ekonomiska systemfel med vidhängande oreglerade ägandeförhållanden, politiska kaos och omfattande arbetslöshet. Medborgarlön innebär då acceptans av den feodala ordning som råder i dag, där vi vanliga människor och löntagare inte äger resultatet av vårt eget arbete.

Dagens ekonomi är en plundrarekonomi som berövar människor praktiskt taget hela det ekonomiska resultatet av deras arbetsprestation. I ett sådant läge är det förståeligt att man börjar tänka på medborgarlön som lösning på den vikande försörjningsförmågan. Men detta är bara symtombehandling, som gör ont värre. Medborgarlön är en nödlösning som tillhör en annan ekonomi än den tidskattesystemet leder fram till. Medborgarlön korresponderar nämligen med den ekonomi som dominerat under tusentals år in i våra dagar, d.v.s. slavstatens ekonomi. Om man tar med sig en lösning konstruerad vid ett nödläge i en falsk ekonomi in i en objektivt rättslig ekonomi där motivet för ett sådant införande saknas, så ersätter man äkta vara med ett surrogat – utan adekvat anledning.

I en ekonomi grundad på en objektiv rätt får man alltså inget gratis. Man får i stället rejält betalt för arbete i proportion till sin prestation, vilket blir mycket mer än dagens svältlön. I dag skattar vi bort totalt 7 timmars arbetslön av 8 timmars arbetsdag. I en tidskatteekonomi sätts ett tidstak för beskattning som dagens ekonomi saknar. Därefter får man skattefri inkomst. Följaktligen finns inget behov av medborgarlön. Det blir roligt att jobba när man får behålla arbetets resultat och man kan använda pengarna till de drömmar man en gång hade, istället för att avstå det mesta man arbetat ihop och själv ständigt leva på existensminimum.

Den som är sjuk eller har giltigt förfall att inte arbeta skall naturligtvis i solidaritetens namn hjälpas att bli frisk och sund utan onödiga dröjsmål, varvid basbehovstäckningsgaranti utgår prompt och utan krus. Ju fortare vederbörande blir frisk och är tillbaka i sitt arbete, desto bättre för alla parter. Att arbetstiden successivt sjunker med konsoliderandet av tidskatte-systemet är en trevlig utveckling som inte behöver åsamka samhället några sysselsättnings-problem eftersom tid då ställs till förfogande för individens egen förkovran och andra personliga intressen. Personer som är helt arbetsoförmögna av olika anledningar kommer naturligtvis att få ett frikostigare stöd i en ekonomi som skapar ett rikare samhälle, för individer och stat.

Skatteväxling
I flera år har det framhållits att en skatteväxling skulle lösa våra problem. I korthet går detta förslag ut på att skatt på arbete skall sänkas och skatt på energi i alla former skall ökas. Detta är ett annat desperat försök att lyfta sig i håret eftersom man inte har en tanke på att man kan lösa problemen genom att ändra beskattningmetoden. Om man nöjer sig med en skatteväxling finns fortfarande de orättvisa fördelningsprinciperna och äganderättsförhållandena kvar. Framför allt; – man sitter fast i den gamla orättsliga ekonomiska surdegen i stället för att skapa ett nytt konstruktivt system.

Efter en skatteväxling av ovanstående modell kommer tendensen bli att rationalisering och automation minskar och smutsiga arbeten åter blir manuella – allt för att minska energikostnaderna. Arbetsskador och sjukdomar ökar igen med ökade vårdkostnader och höjda skatter i släptåg. Visserligen kan det medverka till att minska arbetslösheten, men samtidigt sjunker produktiviteten så att lönerna också pressas och utvecklingen går således baklänges, tillbaka till tyngre, farligare och smutsigare arbeten.

Priset på energi har de senaste åren rusat i skyn, genom rådande monopol och vinstmaximeringssjuka (girighet). Att lägga skatt ovanpå detta blir katastrof. vilket nu även drabbat storindustrin som hotar med att bygga egna kärnkraftverk, eller i möjligaste mån flytta sina verksamheter till utlandet. Att staten med statligt ägda Vattenfall inte agerar för lägre priser, när ursprungskostnaden för en kilowattimme ligger på 5.6 öre, men man tar ut över en krona, visar ju på politikens desperata oförmåga att lösa de problem de själva framkallat.

Att öka skatten på energi motverkar tekniska framsteg och blir detsamma som att binda ris till egen rygg. Exempel: Miljöpartiet vill att vi skall bli miljömedvetna och minska naturskadliga utsläpp, alltså lägger man skatt på energi. Svensson eldar med olja, men vill gärna installera en värmepump. Dagspriset på olja år 2003, 7 000 kr/kbm varav 75 % är skatt; alltså 5 250 kr. Men då han tvingas att betala 75 % i skatt på energi räcker inte pengarna till en enkel värmepump-installation (c:a 200 000 kr).

Låt oss tänka oss att Svensson har is i magen och tar ett rejält lån mot ockerränta och installerar värmepumpen i alla fall. Det tekniska utfallet blir bra i bästa fall, men Svensson blir upptaxerad på fastigheten och finner till sin förskräckelse att det inte blir billigare som han tänkte sig, utan dyrare än tidigare, eller ingen skillnad! I synnerhet som elektricitet blir dyrare och högre skatt tas ut. Vad nyttar då initiativet till? Var finns motivationen att hushålla?

Om skatten läggs på råvaror blir de saker vi konsumerar dyrare, varför människor väljer undermåliga surrogatprodukter som fortare hamnar på soptippen, varvid miljöproblemen åter ökar o.s.v. Ifall vi reserverar skatten för det enda som skapar ett mervärde –människors arbete – så slipper vi alla problem som ovan exemplifierade skenlösningar ger upphov till, under villkor att skatten blir tidsrelaterad. De ogenomtänkta skatteförslag som vill lägga skatt på produktion-smedlen (robotar, automation, maskiner etc.) saknar även de konsekvensanalys, eftersom de inte ändrar den feodala äganderätten och dessutom bromsar teknologin och produktionsteknikens utveckling.

Om samhället skall kunna utvecklas och vi skall få tid och möjlighet att leva våra liv som vi själva önskar, bör vi överlåta all den tids- och energikrävande produktion vi är fysiskt oförmögna till på tekniken. Äganderätten till produktionsmedlen och resultat av teknisk utveckling kan därefter, genom en förändring av ägandestrukturen till multiindividuellt ägande, (1) tillfalla dem som utfört arbetet och inte som idag hamna hos utomstående aktieägare. Detta är varken kommunism eller kapitalism.